Kritiska Argument och Fakta

i samband med etnisk och religiös mångfald i vårt samhälle


 

Katolsk kontra klassisk naturrätt

 

Denna artikel ingår i en sere av artiklar där jag granskar hur olika religiösa samfund förhåller sig till den sekulära staten, och till statens roll och befogenheter, inklusive dess roll för att skapa och upprätthålla en rättsordning. Förutsättningarna för artikelserien beskrivs i en separat inledningsartikel.

Sedan slutet av 1900-talet hävdar den katolska kyrkan med förnyad kraft att en av Gud fastställd naturrätt måste tillämpas, både som bärare av ett antal moraliska imperativ, och som grund för våra operativa, av respektive stat fastställda rättssystem. Johannes Paulus hänvisade till naturrätten i flera av sina encyklikor, och Benedictus XVI förde fram naturrätten i sitt tal vid en internationell kongress i februari 2007. De hävdade till exempel att den katolska kyrkans doktriner vad gäller skilsmässor, och vad gäller förbudet mot abort, är absoluta konsekvenser av denna av Gud fastställda naturrätt.

Ett återkommande tema i förklaringar till denna rättslära från den katolska kyrkans sida är att man framställer naturrätten som motsatsen till rättspositivism. Argumenten för den egna åsikten kombineras alltså med kritik av rättspositivismen, eller av den bild som man gjort sig av den senare.

De här begreppen och distinktionerna kan tyckas vara något som enbart borde beröra kyrkoledare och rättsfilosofer. Att jag ändå velat tränga in i frågan beror framförallt på mina reservationer mot att man försöker åberopa Gud som utfärdare av rättsregler. Man bör alltid vara noga med att granska argumenten när någon vill ändra samhällets grundläggande värderingar med hänvisning till några absoluta och oföränderliga principer, vare sig dessa sägs vara utfärdade av Gud eller ska ha tillkommit på annat sätt. I den här artikeln vill jag bidra till sådan granskning vad gäller katolska kyrkans ideologi om naturrätt.

Mycket har naturligtvis skrivits redan om detta. Den speciella ansatsen i den här artikeln består i att jag vill kontrastera den katolska synen på naturrätt med de principer som formulerades av en av den klassiska naturrättens förgrundsfigurer, nämligen Samuel von Pufendorf. Först krävs dock en kort karakteristik den nutida katolska doktrinen om naturrätt, och av några huvudpunkter i naturrättsbegreppets utveckling.

Naturrätten enligt den katolska kyrkan

Följande är för mig huvudpunkterna i öppningsanförande av påve Benedictus XVI vid 2007 års International Congress on Natural Moral Law, vilket självklart utgör en auktoritativ formulering av katolska kyrkans synsätt i frågan. I det följande använder jag ordet "naturrätt" på svenska för det av påven använda lex naturalis vilket översätts till "natural moral law".

I sitt öppningsanförande uttrycker påven beklagande över att vår verklighet ("naturen") idag enbart förstås empiriskt, och inte metafysiskt. Han vill motverka detta: It is precisely in the light of this contestation that all the urgency of the necessity to reflect upon the theme of natural law and to rediscover its truth common to all men appears.

Denna naturrätt beskrivs på följande sätt. Dess första princip är "gör det goda och undvik det onda." Från denna princip härleds några specifika konsekvenser, nämligen (1) respekt för det mänskliga livet från befruktningen till den naturliga döden, (2) friheten, och (3) äktenskapets oupplöslighet. Den första punkten motiveras med att livet är en gåva av Gud, och därför inte människans egendom. Den tredje punkten motiveras med att äktenskapet som institution har "bekräftats av den gudomliga lagen", så att den "no longer depends on human decision alone". Den är alltså "a norm written by the Creator".

Den i punkt 2 nämnda friheten definieras på följande sätt. Påven noterar att "freedom is always a freedom shared with others", och drar därav efter några mellanled slutsatsen att frihet är exakt detsamma som lex naturalis.

Utöver de nämnda tre punkterna ser påven även naturrätten som en nödvändig grund för lagstiftningen eftersom utan den, enligt honom, legislation often becomes only a compromise between different interests: seeking to transform private interests and wishes into law... Den är därmed the only valid bulwark against the arbitrary power or the deception of ideological manipulation.

Benedictus XVI hävdar att dessa rättsprinciper har vidsträckt betydelse och giltighet, inte bara för katolikerna utan för hela mänskligheten. Han skriver: In these values are expressed unbreakable and contingent norms that do not depend on the will of the legislator and not even on the consensus that the State can and must give. They are, in fact, norms that precede any human law: as such, they are not subject to modification by anyone. The natural law, together with fundamental rights, is the source from which ethical imperatives also flow, which it is only right to honour.

Naturrättsbegreppets utveckling

Begreppet naturrätt formulerades och diskuterades redan under antiken. Man nämner ofta Aristoteles som dess upphovsman, men den vidareutvecklades av stoikerna från en rättsuppfattning till en uppfattning om lagarna. Därefter hade bland annat Cicero en viktig del i detta tänkandes utveckling genom sitt arbete De Legibus (Om lagarna).

Naturrätten uppfattades i denna tradition som något som dikterades enbart av förnuftet, och som därför var universellt giltigt och en nödvändig grund för lagarna.

I dessa ursprungliga formuleringar hade naturrätten inte någon religiös förankring. Detta ändrades med Thomas av Aquino, som såg naturrätten som skapad av Gud, samtidigt som den kunde studeras med hjälp av förnuftet. Därigenom uppkommer genast en möjlighet till motsägelse, förefaller det: om naturrätten dikteras av förnuftet men är skapad av Gud, är då vårt förnuft vår enda källa till kunskap om denna rätt, eller kan också Bibeln eller andra religiösa auktoriteter specificera bidrag till naturrätten? Och vad händer om Bibelns utsagor motsäger förnuftet, vilken källa har då företräde?

En möjlig tolkning av Guds roll i naturrätten är förstås att Gud skapade denna på ett implicit sätt när han skapade människan, men att han överlät åt mänskligheten att resonera fram dess innehåll helt på egen hand. Den andra möjligheten är att i naturrätten inkludera moment som inte kan motiveras enbart med förnuftet, men vilka meddelats oss genom Guds ord. Vad jag kan förstå är det detta synsätt som de nämnda påvarna företräder genom användande av formuleringar som "a norm written by the Creator", och jag betecknar det därför härefter som katolsk naturrätt.

Den antika naturrättstraditionen förmedlades via den islamiska högkulturen till västerlandet, bland annat genom Averroes' kommentarer till Aristoteles' skrifter. Under 1600-talet växte det fram nya synsätt på rätten, först genom Thomas Hobbes' tidiga rättspositivism som vidareutvecklades av Jeremy Bentham. Debatten om denna ledde i sin tur till en förnyelse av naturrättsläran vars främsta företrädare anses vara Alberico Gentili, Hugo Grotius och Samuel von Pufendorf. I denna förnyade lära härleds naturrätten strikt rationellt, och utan några hänvisningar till gudomlig vilja. Jag betecknar denna härefter som den klassiska naturrätten.

Pufendorfs framställning av naturrätt

I det inledningsvis nämnda anförandet framhölls äktenskapets oupplöslighet som en viktig del av den katolska naturrätten. Det kan därför vara intressant som jämförelse att se hur samma fråga behandlas av någon av företrädarna för den klassiska naturrätten, varvid jag väljer Samuel von Pufendorfs arbete som referens, närmare bestämt hans verk De officio hominis et civis (Om människans och medborgarens plikter, 1672). Detta är en kortare version av ett större verk som samme författare publicerat tre år tidigare.

Beträffande denne författare kan sägas att Samuel von Pufendorf var född och utbildad i Tyskland, och att hans viktigaste arbeten skrevs i Sverige, där han var professor i Lund från 1668, därefter kunglig hovhistoriker i Stockholm, en position som han lämnade 1688 på kallelse av kurfurste Fredrik Wilhelm av Brandenburg. Genom sina arbeten framstår Samuel von Pufendorf som en pionjär inte bara i frågan om naturrätt, utan även i frågan om trosfrihet och om relationen mellan kyrka och stat.

För den som vill bygga upp ett juridiskt system på logisk och rationell grund är Pufendorfs framställning i De officio hominis et civis intressant som exempel genom sin föredömliga klarhet. Inledningsvis urskiljer han tre slag av regler som människan har att följa: naturrätten som är gemensam för alla människor, civilrätten dvs. den rättsordning som inrättas i varje stat för sig, och den religiösa etiken som Gud har föreskrivit för kristenheten.

Dessa fyller olika funktioner: naturrätten och civilrätten behandlar människans handlingar i världen och som medlem i samhället, medan den religiösa etiken behandlar det som händer i människornas hjärtan och som "gör dem till medlemmar i det gudomliga samhället", dvs. ger dem frälsning. Naturrättens mål definieras så här (här och i det följande använder jag den engelska översättninge): The laws then of this sociability, or those which teach how a man should conduct himself, to become a good member of human society, are called natural laws.

Verket De officio består närmare bestämt av två "böcker" varav den första behandlar människan som enstaka individ och i relation till andra enstaka individer och till Gud, medan den andra boken behandlar människan som samhällsvarelse. Han börjar där med samhällets minsta beståndsdel, nämligen äktenskapet, och går sedan stegvis till större och större enheter.

Den religiösa etiken behandlas sparsamt eller inte alls, även om beskrivningen av naturrätten innehåller några punkter som avser religionen. Kapitel 4 i bok 1 avser människans plikter mot Gud, vari ingår plikten att tro på att Gud finns och att iaktta religionens yttre former. I bok 2, kapitel 11 anges också att en av regentens plikter är att se till att den oförfalskade kristendomen lärs ut i skolorna. Dessa åligganden räknar emellertid Pufendorf till naturrätten och inte till den religiösa etiken, och de motiveras helt pragmatiskt och inomvärldsligt The effect of this natural religion ... is limited to the sphere of this life, and is of no avail to secure eternal salvation, och: (Religion) is in truth the ultimate and strongest bond of human society.

Texten nämner också ibland Guds "avsikter" i olika sammanhang, men några av Gud direkt föreskrivna regler diskuteras inte. Detta är följdriktigt med hänsyn till bokens titel, "om människans och medborgarens plikter", men det är ändå intressant att han inte anser dem konkret stipulerade av Gud. Verket behandlar istället dels vad som ska anses ingå i naturrätten, dels också riktlinjer för civilrätten. Avgränsningen mellan dessa två är inte alltid helt klar.

I samband med den katolska naturrättsläran är det särskilt intressant att gå till kapitel 2 i den andra boken, vilket har titeln On Conjugal Duties. Det börjar så här:

Among the adventitious states, or those in which a man is placed by some previous act of man, the first place belongs to marriage. In itself it also the first example, we may say, of the social life, ...

Det är slående att von Pufendorf inte hänvisar till tankar såsom att "äktenskapet är av Gud instiftat"; för honom är det enbart ett natur- och civilrättsligt arrangemang. Det innebär dock inte att han helt har uteslutit Guds roll i sammanhanget, för i nästa paragraf sägs:

This much is certain to begin with, that the ardent and mutual propensity of the sexes was ordained by an all-wise Creator, not for the satisfaction of an empty pleasure, ..., but in order that the life of married persons might be the more agreeable, ...

Skaparens åtgärd har alltså varit att inkludera sexualdriften när han designade människan, om uttrycket tillåts, och han gjorde det för att stärka äktenskapet.

De följande paragraferna specificerar bland annat vad som bör ingå i ett formellt äktenskapskontrakt, varvid ömsesidig sexuell trohet framhålls som en de viktigaste punkterna. I paragraf 5 i samma kapitel går han så vidare till frågan om polygami:

Moreover, though it is manifestly repugnant for the natural law that one woman should cohabit with several men at the same time, still, for one man to have two or more wives has been customary in many nations, and formerly even in the Jewish people. Nevertheless, even disregarding the primitive institution of marriage as related in the Holy Scriptures, it is, however, established by right reason alone, that it is far more seemly and advantageous for one man to be content with one woman. And this is what the experience of all the Christian nations...

Monogamin är alltså en fråga om lämplighet och gemensam erfarenhet, och inte något gudomligt påbud. Synen på skilsmässa uppvisar samma pragmatiska karaktär, i nästa paragraf:

And no less does the nature of so close a union show that marriage ought to be perpetual, and not to be terminated, ... unless the clauses of the original marriage contract have been violated by adultery and base desertion. ... Among the other reasons therefor is this, that facility of divorce may not foster perversity of character; ...

Sammanfattningsvis: Pufendorf beskriver med klar systematik och stor noggrannhet sina naturrättsligt grundade principer för rättsordningar, och i dessa ingår en syn på äktenskapet som är helt annorlunda än den som katolska kyrkan företräder. Skillnaderna består inte bara i vilka regler som anförs, utan också i hur man motiverar dessas giltighet: genom pragmatiska överväganden, eller genom hänvisning till Guds vilja.

Diskussion

I den klassiska läran om naturrätt ses denna som något som kan härledas med förnuftet, varvid man förstås också måste ta faktiska förhållanden i verkligheten i beaktande. Det kan inte bestridas att om en sådan härledning verkligen är möjlig, och om förnuft och verklighetsuppfattning kan antas vara lika för människor alltid och överallt, då ska naturrätten i den bemärkelsen faktiskt kunna ses som universell. Det är dock inte några realistiska antaganden. Istället måste man rimligen betrakta varje framställning av naturrätten i klassisk bemärkelse som betingad av den kultur och den omgivning där den utvecklas. Den behöver inte vara sämre, eller mindre användbar för det.

Även för den katolska naturrättsläran hävdas universell giltighet. Argument som framförs för detta förefaller i förstone mycket tvivelaktiga, i varje fall för en sekulär betraktare. Om den klassiska naturrätten måste betecknas som kulturbetingad så gäller det väl i ändå högre grad för en rättsuppfattning som inkluderar påbud från författarnas religiösa uppfattning.

Nu måste man dock göra reservationen att detta gäller den framförda argumentationen, alltså det ovan citerade anförandet vid kongressen om katolsk naturrätt. Principiellt sett utesluter det inte att det kan finnas, eller skulle kunna göras en framställning av katolsk naturrätt som till sin uppbyggnad liknar vad som användes i arbetena om klassisk naturrätt, och där överensstämmelsen med religiösa anvisningar framkommer a posteriori och inte som postulat. En sådan skulle vara mer användbar: den kunde ge bättre underlag för diskussion, och även icke-katoliker skulle kunna relatera till den på ett meningsfullt sätt.

Samtidigt måste man undra om detta verkligen vore i överensstämmelse med det katolska synsättet. Några ytterligare formuleringar i Benedictus XVI's inledningsanförande ger anledning till denna undran. Han skriver: (the success of the empirical scientific method...) makes us ever less capable of perceiving the source of this rationality, creative Reason. The capacity to see the laws of material being makes us incapable of seeing the ethical message contained in being... Och strax därefter: This world for many today is almost incomprehensible due to a concept of nature that is no longer metaphysical, but only empirical.

Detta är påståenden som man gärna skulle vilja underställa empirisk prövning. Är det verkligen sant att nutidsmänniskan allmänt sett är förvirrad inför den värld vi lever i, eller mer så än förut, och beror det isåfall på att hon inte längre förstår världens metafysiska karaktär och dess inneboende etiska budskap? Man kan ju tänka sig andra anledningaar, till exempel att världen i sig har blivit mer komplex.

Det är också intressant att jämföra detta synsätt med det som framträder i Pufendorfs arbete. Även där utgör antagandet om Guds existens och övergripande makt en av utgångspunkterna, men metafysiken lyser med sin frånvaro. Frågorna om frälsning och det eviga livet görs till en fråga för sig som faller utanför hans uppdrag. Religionsutövningen har också en plats i det dagliga livet ur människans och statens synpunkt, men då är den enbart en pragmatisk fråga. Skillnaden mellan katolicism och (en typ av) protestantism manifesteras här tydlgt.

Det "skapande förnuft" som Benedictus nämner är alltså metafysiskt, och inte empiriskt, och detta förnuft självt eller dess skapelse sägs ha ett etiskt budskap till oss. Det kanske kan stämma, som han säger, att människor i allmänhet inte begriper detta, men många nutidsmänniskor torde vara beredda att gå längre och säga att där finns inget att begripa, eller bry sig om.

Det hade också varit intressant om Benedictus hade utvecklat sin bild av vilka som är förvirrade i det beskrivna avseendet, och vilka det är som har förstått denna världens metafysiska karaktär. I inledningen till sitt anförande apostroferade han först "Venerable Brothers in the Episcopate and in the Priesthood, Esteemed Professors, ..." Är det framförallt dessa som har fått den erforderliga insikten, medan katolikerna i allmänhet är lika desorienterade som alla andra? Eller har katolikerna allmänt sett förstått, så att de har förmåga att se det etiska budskapet?

Man kan naturligtvis säga sig att den katolska kyrkans argument får stå för den, och att de knappast kan övertyga några andra än en del av dess egna medlemmar. Men principiellt sett är det alltid allvarligt när en organiserad rörelse påstår att vissa principer är fastställda av Gud, och att dessa principer ska gälla alla människor och inte enbart den egna rörelsens medlemmar. Om och när en sådan rörelse får ett väsentligt politiskt inflytande så står vägen i princip öppen till överdrivet religiöst nit, ideologisk dominans, och i värsta fall ett förtryck. Av dessa skäl har vi all anledning att ta påvestolens och katolicismens agerande i dessa frågor på allvar och inte låta det ha någon direkt påverkan på lagstiftning och rättsordning.

I en sådan ansats ingår också att inte utan vidare avfärda, utan att alltid försöka förstå även det som man känner att man aldrig kommer att kunna instämma i. I den andan kan det vara intressant att reflektera över användningarna av orden "naturen" (vilket väl här snarast ska tolkas som "verkligheten") och "naturlig". Har naturrätten fått sitt namn därför att den är grundad i verkligheten, eller är den helt enkelt naturlig? Frågan inställer sig bland annat då påven i den nämnda artikeln benämner naturen som metafysisk. Översättning från ursprungliga formuleringar på latin till och mellan moderna språk bidrar till att göra detta vanskligt. Ordförklaringen i den engelska Wikipedia indikerar ännu en möjlighet, och torde väl avse klassisk naturrätt:

Natural law is a philosophy that certain rights or values are inherent by virtue of human nature, and universally cognizable through human reason. Historically, natural law refers to the use of reason to analyze both social and personal human nature to deduce binding rules of moral behavior. The law of nature, being determined by nature, is universal.

I den formuleringen hänsyftar användningen av ordet "natur" alltså istället till "människans natur". Jämför detta med motsvarande formulering i påvens anförande: ... the ethical message contained in being, a message that tradition calls lex naturalis, natural moral law. Mellan klassisk och katolsk uppfattning om naturrätt tycks alltså skillnaderna vara så stora och djupgående att man kan ifrågasätta om det ens är rimligt att använda samma ord för dem.

Hur står sig då i vår tid de klassiska naturrättsföreträdarnas försök att härleda en naturrätt på strikt rationell grund? Detta borde egentligen vara en avklarad fråga, eftersom naturrättsteorin avvisades så grundligt under årtiondena omkring år 1900. Emellertid återuppväcktes teorin under åren efter andra världskriget, särskilt i försök att rättsligt legitimera de domslut som gjordes i Nürnbergrättegångarna. Jag vill återkomma i en separat artikel till denna fråga, och till hur den kan relateras till naturrättslärans utpekade motsats, alltså rättspositivismen.

   
Författare:
    Erik Sandewall

Artikelnummer:
    deb-006

Publiceringsdatum:
    2015-11-10

Senaste uppdatering:
    2015-11-11

 

Artikelserier:
    Liberal Åskådning
    Liberal Kommentar
    Kritiska Arg o Fakta

 

Registrerad webbplats:
    Argument och fakta

Ansvarig utgivare:
    Erik Sandewall

 


  Länk till denna artikel: www.argumentochfakta.se/artiklar/006/katolsk-ursprunglig-naturratt.html