Kritiska Argument och Fakta

i samband med etnisk och religiös mångfald i vårt samhälle


 

Debatten om Vänsterpartiets och feminismens syn på trakasserier mot kvinnor i förort

 

Under sommaren 2015 publicerades ett stort antal debattartiklar kring frågan om vänstern och feminismen i Sverige agerade tillräckligt och på rätt sätt i frågan om kvinnoförtryck och trakasserier mot kvinnorna i "förorterna", varmed man avsåg de invandrartäta förorterna. Länkar till ett stort antal av dessa artiklar finns samlade på en särskild sida på den här webbplatsen, nämligen Annex 01 i klippsamlingen. I den här artikeln görs en sammanfattning och analys av vad som sades (och inte sades) i den debatten.

I det följande identifieras artiklar i debatten ofta med en kod t.ex. pan-0145. Dessa koder definieras på en webbsida med en lista över artiklar i den här debatten Vi ska här använda ordet "förorten" på samma sätt som i de refererade artiklarna, även om det finns invändningar mot en sådan glidning av det ordets betydelse.

Hur debatten startade

Debatten började med två artiklar, en i Aftonbladet av Zeliha Dagli, och en i Expressen av Amineh Kakabaveh, vilka publicerades i maj och juni 2015. Båda författarna är första generationens invandrare som kommit till Sverige som barn respektive som tonåring, de är uppvuxna här, och de vill leva på ett sätt som är vanligt i det här landet. I artiklarna beskriver de vilka svårigheter som detta möter. Zelina Dagli beskriver hur hon inte längre har rätten till ömsesidig kärlek som inte kan påtvingas, rätten att vistas och använda offentliga platser och otaliga andra begränsningar av kända och okända personer i min närmaste omgivning i Husby utanför Stockholm. Hon berättar också hur hon ser trakasserierna i Sverige som en förlängning av sina barndomsupplevelser: En gång i tiden rymde jag, livrädd från min barndoms imamer i forna hemlandet. Några av dem kontrollerade stenhårt flickorna i byn. Äldre flickor fick inte passera över torget i byn utan fick smyga och ta omvägar och göra sig “osynliga”. -- Den skuggan förföljde mig och i Sverige försökte jag få lugn och ro.

Amineh Kakabaveh skrev i sin artikel tre veckor senare: Förra veckan blev en av hennes väninnor som inte bär slöja tillsagd på jobbet med orden att den som inte följer Allahs lagar förtjänar att dö. Kvinnoförtrycket i Husby och många stadsdelar i Järvaområdet är allt mer kvävande, det finns ingen frihet här längre. Längre fram i artikeln skrev hon: Vi saknar modiga makthavare som åtgärdar könssegregationskulturernas pågående utbredning. De bara pratar och oroar sig - år efter år.

Amineh Kakabaveh avslutade artikeln med tre förslag, som att tillsätta en medborgarrättsminister, och att uppdraget för nämnden för Statligt stöd till Trossamfund skulle ses över så att det är i linje med det svenska samhällets grundläggande värderingar.

Dessa första artiklar ledde till ett stort antal inlägg i dagspressen under juni, juli och augusti 2015. I diskussionen kan man i stort sett urskilja tre spår, med rätt litet koppling mellan dem. Det första spåret inleddes med en artikel av Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi i Expressen, med titeln Hatkampanjen i förorten är rasistisk. Denna artikel gick inte så mycket in på de problem som beskrevs i de två första artiklarna, utan diskuterade istället underliggande avsikter och troliga konsekvenser av de inledande artiklarna. Ett andra spår gällde kritik mot Vänsterpartiets agerande samt försvar från detta partis företrädare, och ett tredje spår gällde kvinnorörelsens agerande på motsvarande sätt.

I det följande ska jag diskutera inläggen i dessa tre "spår" var för sig. Uppdelningen är inte uttömmande eftersom det finns några debattinlägg som inte passar in i någon av dessa grupper, men den torde ändå fånga det väsentligaste i debatten.

Det första spåret: "Hatkampanjen är rasistisk"

I artikeln med beteckningen pan-2120 kritiserade Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi den senare av de två inledande författarna för att propagera om förekomsten av en särskild hederskultur i förorten. De gick vidare genom att ställa frågan varför hon gjorde detta, och gav själva svaret: det sades ligga i det ideologiska ramverket som har utvecklats under århundraden i västvärlden. Född i artonhundratalets europeiska kolonialism, vilar den på föreställningar om förekomsten av byggandet av en särskilt barbarisk, kvinnofientlig "muslimska värld" som måste civiliseras av en liberal, upplyst Västvärld. Och de fortsatte med samma slags resonemang fram till slutklämmen: Rasistisk logik befriar inte, det underkastar. Det går inte att uppnå rättvisa genom orättvisa ensidiga bilder.

Svaren lät inte vänta på sig. I artikeln pan-2111 skrev en grupp av nio kvinnor från förorten bland annat: Gemensamt (för oss) är att vi vill att demokrati och mänskliga rättigheter ska omfatta alla. Oavsett om man som vi bor i förorten eller om man bor i innerstaden. Det är lätt att sparka bakåt och mena att all kritik mot vad som händer i förorterna är en kritik mot muslimer. För oss är det kvinnosynen och beteendet och inte religionen som är det centrala. -- Ni kallar vår bild för ensidig och orättvis. -- Vi som bor, jobbar eller verkar i dessa orter håller inte med.

Och de returnerade också argumentet om rasism: Att blunda inför att flickor (och pojkar) diskrimineras och hotas i hederns namn är det som är rasistiskt.

Klippsamlingen innehåller även fem andra artiklar som motsätter sig det som sägs i pan-2120 och/eller stöder det som Amineh Kakabaveh skrivit. Styrelsen för Vänsterpartiet i Kista m.m. instämde i hennes problembeskrivning men ville komplettera bilden: Att det finns kvinnor där vi bor som inte känner att de kan gå klädda hur de vill är fruktansvärt. Lika fruktansvärt som när kvinnor från våra områden får sin sjal bortdragen, eller blir spottade på när de åker in till Stockholms innerstad.

Patrik Kronqvist i Expressen såg detta inlägg som ett av många tecken på en splittring inom vänstern i den här frågan. Notera att denna artikel publicerades redan för den debatt om Vänsterpartiets agerande som refereras i följande avsnitt.

Devin Rexved, Sara Mohammad m.fl. vände sig i sitt inlägg (pan-2153) mot analysen i pan-2120: Det strukturtänk de har, är selektivt då de beskriver läget i förorten som en följd av västerländsk kolonialism och segregation. De håller tyst om den pågående islamistiska kolonialismen (för att inte tala om den gamla) som bedrivs av bl.a. Saudiarabien och Iran. De säger inget om den systematiska könssegregation som islamister både här och där försöker påtvinga samhället. De försöker medvetet flytta fokus från islamism till halmgubben rasism i debatten om islamisters skugga över förorten.

Deras strukturperspektiv är konturlöst då de genom slaskbegreppet universellt patriarkat likställer kvinnors situation i Sverige och i t.ex. Saudiarabien. Skillnaderna mellan HBTQ-personers utsatta situation under islamisters styre och deras lagstadgade fri- och rättigheter i Sverige suddas ut genom begreppet ”allmängiltig homofobi”.

Sedan ett antal debattörer ställt sig på kritikernas sida återkom Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi, tillsammans med ett antal andra, med en replik i samma anda som deras första inlägg. Även i den repliken ville de karakterisera sina motparter: Därför vill vi slutligen att beslutsfattare, och såväl som antirasistiska politiska partier, ser igenom den här typen av starkt islamofobiska lobbyister. Det är slående att dessa författare alltså inte besvarar, eller relaterar till det som Devin Rexved m.fl skrivit om deras 'strukturtänk' några dagar tidigare, och att de istället fortsätter med samma slags resonemang.

Mehdiyar och Abdullahi kritiserade också att de inte fått tillräckligt med utrymme i media: Men vad händer när ett 30-tal kvinnor som rasifieras och är muslimer, eller förmodas vara muslimer, markerar mot kulturaliseringen av ett så allvarligt, allmängiltigt samhällsfenomen som mäns dominans över kvinnor? Då väljer Expressens debattredaktion att tysta den kritiken genom att refusera en artikel som man till en början gav sken av vara intresserade av att publicera.

Nu är det självklart så att en tidningsredaktion inte fattar beslut om man ska publicera en artikel förrän man har fått se hela texten, och det faktum att en artikel inte tas in kan inte utan vidare kallas att "tysta kritiken". Artikeln kanske bara upprepade redan kända argument?

Det är beklagligt att argumentationen så till den grad domineras av tillmälen mot och kategorisering av motparten. Den sociopolitiska begreppsapparaten med ord som "kulturalisering" stöter nog också bort många läsare. Om man ändå försöker se förbi detta buller och söka vad som är den väsentliga skillnaden i synsätt så tror jag det kan sammanfattas så här: Författarna av de inledande artiklarna beskrev konkreta problem som de upplever i sin egen och sina medsystrars livssituation, och föreslog några åtgärder för att möta dessa. Gruppen av motsatta författare menar (1) att det de första beskriver bara är en del av ett vidare problem, nämligen mäns dominans över kvinnor, (2) att det är detta mer allmänna problem som man bör angripa i sin helhet, (3) att försök att fästa uppmärksamheten på det förstnämnda problemet har bakomliggande, dolda motiv, såsom att debattanterna är islamofobiska lobbyister eller går dessas ärenden.

Utöver detta försök att sammanfatta debatten så objektivt som möjligt kan jag inte låta bli att också lägga till åtminstone en personlig kommentar. Nämligen: den hederskultur som Amineh Kakabaveh upplevt och beskriver, befästs den bara av män och inte av kvinnor? Så varför ses den som 'patriarkalisk'? Jag föreställer mig då åtminstone att kvinnor kan vara lika intresserade som män av att problematisera andra kvinnors heder och vandel. Och omvänt: för att bekämpa det slags mobbning som Zeliha Dagli upplever är det nog en viktig förutsättning av kvinnorna i den aktuella förorten agerar tillsammans.

Ska en grupp diskutera sina problem offentligt?

Så här i efterskott måste man beklaga att debatten i det första spåret inte kom längre. Den grundläggande frågan borde vara: om det finns problem i (i detta fall) förorten, ska man då tala om det och diskutera hur stort problemet är och vad som ska göras åt det? Eller ska man istället hålla tyst och undvika att problemet blir känt, för att inte (i detta fall) förorten ska få sitt rykte förstört?

Det problemet har sina motsvarigheter varje gång det förekommer missförhållanden, vare sig det är i en myndighet, ett företag, en förening eller något annat. Det brukar vara en god regel i sådana fall att inte dölja problemet, utan att diskutera det öppet, även om det kan förstås finnas särskilda situationer när det är bäst att hålla diskussionen inom gruppen. Men när det gäller problem i en del av samhället är det svårt att se hur de ska kunna lösas om man inte diskuterar dem öppet.

I det speciella fallet som Amineh Kakabaveh tog upp, alltså trakasserier i Husbyområdet av kvinnor med västerländsk livsstil, kan man i och för sig förstå den oro som uttrycks i pan-2120: man vill inte att det egna området ska få sämre rykte i omvärldens ögon, eller i de egna boendes ögon. Men frågan är om det är en framkomlig väg att försöka dölja problemen. I stället tänker jag mig att om de boende i området agerar på olika sätt för att diskutera problemen och försöka hitta lösningar så bidrar det till att öka omvärldens respekt för området och dess innevånare.

I linje med det borde man kunna se Amineh Kakabavehs inlägg som en positiv sak för Husby i sig, och inte bara som en partsinlaga för de kvinnor i området som vill leva västerländskt.

Sedan kan man också notera glidningen i rubriksättningen för artikel pan-2120. Inne i artikeln sägs det att tidigare artiklar i den aktuella debatten hade lett till att stereotypa föreställningar i debatten om kvinnoförtrycket i förorten bidrar till att cementera rasism, men i rubriken har det blivit att "hatkampanjen" i vilken Amineh Kakabavehs artikel ingår "är rasistisk". Flera andra av debattörerna har reagerat starkt på detta tillmäle.

Vilket stöd finns för orsaksanalyserna

Flera av debattinläggen i denna fråga diskuterar orsakerna till de aktuella situationen i förorten, liksom också orsaken till att meddebattörer valt att skriva som de gjort. Mehdiyar och Abdullahi tolkar det som utslag av det ideologiska ramverket som har utvecklats under århundraden i västvärlden. Gruppen bakom artikeln pan-2111 gör en annan analys: Vi menar att det är centralt för analysen av kvinnoförtryck att i varje enskilt fall identifiera i vad den patriarkala kulturen har sin bas. I de fall vi här diskuterar är basen en reaktionär och kvinnoförtryckande kultur som förs i arv. Vi jobbar varje dag med dessa problem och för att motverka dem.

Det är intressant att jämföra dessa två analyser och deras respektive förklaringar av sakernas tillstånd. Det är uppenbarligen två skilda hypoteser som står mot varandra. I det läget skulle man verkligen önska att debattörerna ville ge litet mer utförliga skäl för sina respektive ståndpunkter. På vad grundar Mehdiyar och Abdullahi sitt påstående att det är västvärldens ideologiska ramverk, utvecklat under århundraden, som är orsaken till den situation som påtalades av de första författarna i debatten? Vad är orsakskedjan? Finns det andra tänkbara förklaringar till den nu observerade situationen? Varför inte identifiera flera möjliga förklaringar och analysera vilken av dem som bäst förklarar de gjorda observationerna? Manijeh Mehdiyar är doktorand och sociolog, så för henne borde den sortens analys och validering av alternativa hypoteser vara en självklarhet.

Den alternativa förklaringen i pan-2111 i termer av en reaktionär och kvinnoförtryckande kultur som förs i arv är mer direkt och mindre ideologiskt komplicerad, men även den borde underställas empirisk prövning och analys. Det kunde också finnas intressanta vidareutvecklingar av en sådan granskning: inte bara huruvida den kulturen förs i arv, utan också var, när, och under vilka förhållanden.

Nu finns det naturligtvis inte plats för så omfattande analys i en tidningsartikel. Men den kunde ju göras i en längre artikel som publicerades på nätet, möjligen som en institutionsrapport, som debattinlägget i tidningen kunde referera till. Den allmänna debatten skulle vinna väldigt mycket på om uttalanden om orsakssamband kunde vara underbyggda på något sådant sätt.

Vad som inte kom fram i debatten

En anmärkningsvärd aspekt av den här debatten är att de parter som i första hand tilltalades i de två inledande artiklarna egentligen aldrig inkommer med något svar, och än mindre med något bemötande. De som tilltalades var ju nämligen (1) de aktivistiska företrädarna för hederskulturen i förorten i fråga, och (2) de politiska instanser som har makt att tillsätta en medborgarrättsminister och att revidera uppdraget för nämnden för Statligt stöd till Trossamfund, vilket ju var önskemålet.

Företrädarna för hederskulturen lyser helt med sin frånvaro i debatten. Det närmaste man kan komma till det är en artikel av Gibril Fodor, som säger att han själv tidigare hade en fundamentalistisk åskådning, och som skriver att generalisera "skuggorna" som mörka makter i det moderna samhällets utkant är fel. De är alltifrån toleranta moderata som inte involverar sig i samhället och låter människor leva sina liv hur de vill, till de som med tvång vill införliva människor i sina tolkningar. Han går sedan vidare till att diskutera varför de icke-toleranta har blivit som de blivit, och vad man kan göra åt det.

Tyvärr är väl detta inte något bemötande av Zeliha Daglis synpunkter, för det som hon betecknar som "skuggorna" är väl just de som, med Gibril Fodors ord, "vill införliva andra människor i sina tolkningar".

Det andra spåret: Kritiken mot Vänsterpartiet

En annan gren av debatten kom att handla om Vänsterpartiets agerande eller avsaknad av agerande i den aktuella frågan. Den grenen började med en artikel av tre företrädare för Vänsterpartiet, nämligen Christina Höj Larsen, Aron Etzler och Rossana Dinamarca, i en artikel i Aftonbladet med titeln "Att peka ut förorten ökar bara splittringen." De anförde där ungefär samma synpunkter som Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi, men med den skillnaden att de erkände problemet i sak. Dock menade de att man hellre borde fokusera på det vidare problemet med mäns förtryck av kvinnor, vilket skulle vara Vänsterpartiets linje.

Rossana Dinamarca följde upp samma argumentation i en separat artikel i Aftonbladet några veckor senare, "Kvinnoförtryck ska bekämpas överallt", där hon förde fram att i kampen mot kvinnoförtrycket får vi inte tappa den feministiska och antirasistiska kompassen. Hon kritiserade också konkret motsidan i debatten: Generaliseringarna nådde nya höjder i och med Amineh Kakabavehs artikel i Expressen. Husby liknar Afghanistan, påstods det.

Ett intressant argument som Rossana Dinamarca använder i denna artikel är att enligt Brottsförebyggande rådet är inte etnicitet, kultur eller religion de främsta bakgrundsfaktorerna för att utsättas för våld i nära relationer. Här kan man se en skiljelinje jämfört med argumentationen i debattens inledande artiklar, nämligen huruvida man fokuserar på våld i nära relationer eller på offentliga trakasserier av det slag som särskilt Zeliha Dagli beskrev. Denna skiljelinje återkommer i flera av de följande inläggen i debatten. En del debattörer anser att man bör se allt våld mot, och all diskriminering av kvinnor som utslag av ett generellt kvinnoförtryck, och detta ska bekämpas med en samlad strategi. Andra anser att det här rör sig om mycket olika företeelser och att de bör kunna diskuteras och åtgärdas var för sig, även om man eventuellt hänför dem till några underliggande grundorsaker.

Men man bör också notera att argumentet beträffande Brottsförebyggande rådets statistik skjuter bredvid målet såtillvida att förekomsten av offentliga trakasserier knappast registreras i den statistiken. I debattinlägget pan-2151 skriver Wiwi-Anne Johansson också Vi är också väl medvetna om Brottsförebyggande rådets åsikt i den här frågan. Samtidigt finns ett antal statliga utredningar som säger motsatsen, läs exempelvis rapporten ”Gift mot sin vilja” från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor eller ”Hedersrelaterat våld och förtryck” från Nationellt centrum för kvinnofrid. Det ger en väldigt annorlunda bild.

Den ena sidan i debatten vill alltså diskutera de offentliga trakasserierna, den andra sidan vill understryka betydelsen av våld i nära relationer och tona ner diskussionen av offentliga trakasserier. Man kan urskilja flera skäl för det, inte bara att våld i nära relationer tenderar att vara grövre, utan också att ett sådant fokus går bättre ihop med strategin att man ska "bekämpa kvinnoförtryck överallt".

Efter de nämnda två artiklarna av företrädare för Vänsterpartiet kom ett antal artiklar som alla har ordet "svek" i titeln, vilket också anger den gemensamma nämnaren för dem: "Iskallt kvinnosvek av Vänsterpartiet", "Vänsterpartiet sviker förortskvinnorna", och så vidare. Därefter följde ett antal artiklar från de två sidorna, men vi kan bara referera ett urval av dem här.

Patrik Kronqvist i Expressen tolkade Vänsterpartiets och vänsterns syn på dessa frågor genom att citera Ian Buruma, som är professor i mänskliga rättigheter: "Under den mångkulturella eran på 1970- och 1980-talen började höger och vänster byta plats. Nu var det vänstern som stod för kulturen och traditionerna, särskilt 'deras', det vill säga invandrarnas, kultur och traditioner, medan högern argumenterade för upplysningens universella värderingar." -- Det positionsbytet har närmast varit övertydligt i svensk politik den senaste veckan.

I ett annat inlägg modererade Patrick Kronqvist den analysen vad gäller svenska förhållanden genom att säga att vänstern splittras i denna fråga. Han citerade Cheko och Nalin Pekgul som i sin bok "Jag är ju svensk" skriver: I Sverige ser vi en uppdelning av vänstern i en ‘realistisk’ och en ‘förstående’ gren. Realisterna ser det mångkulturella samhällets utmaningar och vågar hävda ‘upplysningens universella värderingar’. De genomskådar de muslimska fundamentalisternas försök att gömma kvinnoförtrycket bakom kulturella skillnader. Problemet är den förstående delen av vänstern som själva aldrig drabbas av de muslimska fundamentalisternas intolerans. De förstår invandrarnas ‘kultur och traditioner’ till den grad att de är beredda att förneka invandrarna de rättigheter de tycker är självklara för egen del som till exempel att fritt få säga sin mening eller få klä sig som man vill.

Mest tydlig i detta meningsutbyte var Jens-Hugo Nyberg, som i sin artikel pan-2110 sammanfattade den dittills gjorda debatten och sade om Vänsterpartiets ledning: Deras budskap till de kvinnor som utsätts för fundamentalistiskt förtryck är: sluta prata offentligt om ert förtryck, vänta istället på att välfärden återuppbyggs och förbättras, klassklyftorna minskar och rasismen trycks tillbaka, då kommer det att lösa sig för er! Med tanke på att varje vänsterpartist är överens om att välfärden länge har urholkats och klassklyftorna kraftigt har ökat så skulle de få vänta mycket, mycket länge. Han avslutar sin artikel med att kräva "Byt ut V-ledningen, byt ut politiken."

En av de få röster som försvarade Vänsterpartiets agerande var Behrang Kianzad, som skrev (i Göteborgs-Posten). Han skrev Det är närmast komiskt att hävda att det är något modigt eller unikt med att för femtioelfte gången i svensk press göra skäggiga män i förorten ansvariga för ett extraordinärt kvinnoförtryck. Elementär diskursanalys och en enkel sökning i valfritt mediearkiv pulvriserar detta påstående. Han hörde alltså till dem som ville bagatellisera frågan om trakasserier på allmän plats genom att hänvisa till förekomsten av våld i nära relationer.

Det tredje spåret: Kritiken mot 'feminismen' eller 'kvinnorörelsen'

Medan det andra huvudspåret i debatten var direkt fokuserat på Vänsterpartiet så hade det tredje huvudspåret ett mindre tydligt fokus. Det började med två artiklar i Aftonbladet: en av Patrik Kaboly med titeln "Feministerna sviker förortens kvinnor", och en några dagar senare av Birgitta Ohlsson med samma tema. På detta svarade Gudrun Schyman med en artikel med titeln "Jag delar din oro, Kaboly" där hon å ena sidan höll med, å andra sidan ville framhäva det bredare problemet med patriarkatets dominans.

Efter denna inledning följde ett antal inlägg där tonläget så småningom blev allt hårdare, med titlar som "Var är feministerna när Samira riskerar att stenas" (efter en hotande utlämning till Iran) och "Rödgröna feminister fegar ur", respektive "Lågvattenmärke om vem som beskyddar kvinnor".

Ändå kom en del konkreta frågor fram även i denna del av debatten. Sakine Madon skrev: I många förorter vill konservativa moralpoliser separera pojkar och flickor, ett exempel är barnslöjan som kryper ner i åldrarna. Barns rätt att slippa klädsel som hindrar lek, simning och cykling, duckar dock Gudrun Schyman och Fi för. Bland svenska feminister är det okontroversiellt att betona rätten att beslöja sig. Hur kan denna form av sexualisering av barn inte vara intressant för feminister?

Linnéa Bruno, styrelseledamot i Feministiskt initiativ, tillbakavisade kritiken med kraft: Den iranska regimkritikern och författaren Samira Motazedi riskerar utvisning och med det stening för äktenskapsbrott. Nättidningen Feministiskt Perspektiv är ett av få medier som uppmärksammat fallet. Partiet Feministiskt initiativ går längre än något annat parti i att kräva stärkt asylrätt, allas rätt till skydd från våld, avskaffande av tvåårsregeln med mera. Igen och igen lyfter vi att rättigheter är universella och att särskilt kvinnors och hbtq-personers asylskäl sällan blir ordentligt utredda.

I frågan om slöja på småflickor skrev hon: Det är alltså mycket lämpligt om diskussion tas med föräldrar som klär småflickor i slöja som hindrar deras lek, cykling med mera. Vad Fi kritiserats för är att vi inte vill lagstifta om detta.

Miljöpartiet i debatten

Miljöpartiet nämndes inte explicit från någondera sidan i den nu beskrivna debatten, med ett undantag. I sin artikel gjorde Patrick Kronqvists en koppling till den just nu så aktuella frågan om islamism inom Miljöpartiet: Manijeh Mehdiyar, en av de debattörer som var först ut med rasiststämplen mot kvinnorna som vågar opponerar sig mot fundamentalister, är folkvald för Miljöpartiet (ni vet partiet som brukar stoltsera med att man bildat världens första feministiska regering).

Eftersom frågan om Miljöpartiets koppling till islamism är aktuell just nu kan det vara angeläget att precisera vilken roll Manijeh Mehdiyar spelar där. I hennes första artikel beskrivs hon som "sociolog och doktorand, aktiv i Miljöpartiet". Enligt Miljöpartiets webbplats är hon "ledamot i regionfullmäktige, 1:e vice ordförande i Göteborg hälso- och sjukvård, ersättare i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen".

I det sammanhanget kan det också komma att ses som relevant at hennes medförfattare, Maimuna Abdullahi, presenterades i artikeln som medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén.

Det blir intressant att se om Manijeh Mehdiyar kommer att omnämnas i den nu pågående debatten om Miljöpartiets kopplingar till muslimsk fundamentalism, dess ideologiska karaktär och (enligt deras kritiker) dess brist på klarhet i ideologiska frågor.

Debattspårens ordning i tiden

I den här artikeln har vi beskrivit debatten som bestående av tre "spår" med rätt obetydliga kopplingar mellan spåren. Det är korrekt om man ser till hur inlägg refererar till och svarar på tidigare inlägg, men det kan ändå vara intressant att se till hur inläggen och spåren fördelar sig i tiden. Det är nämligen så att de inledande två artiklarna publicerades den 29 maj och den 22 juni, och den gren av debatten som vi har beskrivit som spår 3 utspelades i allt väsentligt före den 22 juni.

Den debatten var också rätt lugn och hovsam i början, vilket illustreras av titeln på Gudrun Schymans artikel: "Jag delar din oro, Karoly". Men mot slutet av juni höjdes temperaturen avsevärt i debatten, till att börja med genom några ömsesidigt skarpa inlägg i slutet av spår 3, men framförallt när Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi tycktes beskylla sina medsystrar i förorten för rasism. Efter den punkten och under juli och augusti fortsatte den intensiva debatten i spår 1 och 2.

Sammanfattning och slutsatser

Det ankommer inte på den här översiktsartikeln att utse några vinnare eller förlorare i de olika delarna av den här beskrivna debatten. Några mer övergripande observationer kan ändå vara på plats.

Debatten i den här frågan var rätt omfattande, och vår lista på ingående artiklar omfattar nästan femtio stycken. Ändå fanns det de som beklagade att väsentliga inlägg hade refuserats, till exempel Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi som det nämndes ovan.

Mer allvarligt är ändå att flera parter som ingår i den här konflikten inte har velat eller kunnat delta med publicerade debattinlägg. För att hantera problem som detta i vårt samhälle borde det första villkoret vara att berörda parter känns vid varandra och utbyter synsätt och argument på ett tydligt men samtidigt respektfullt sätt. Framförallt hade det varit intressant att ta del av synpunkter från några företrädare för de konservativt muslimska kretsarna i förorten. Jag har sökt bland annat på Islamiska förbundets webbplats för att se om där finns några kommentarer till den här frågan, men har inte hittat några.

En observation från arbetet att skriva den här artikeln är att man får mycket bättre förståelse för argumenten om man ser hela debattföljden i ett sammanhang, i stället för att läsa enstaka debattartiklar allteftersom de publiceras i en tidning man råkar läsa. Jag hoppas att mina läsare har fått samma upplevelse.

Samtidigt måste det sägas att den form på vilken debattartiklar publiceras i dagspressen är inte särskilt ägnad att underlätta en sådan läsning. De är ju utformade för att passa den som läser en tidning en gång, och som då tar del av del av artiklarna i den. En konsekvens är till exempel att referenser till tidigare inlägg i debatten oftast är svepande. Den läsare som verkligen vill gå tillbaka till den refererade artikeln för att se vad som faktiskt står där, den får inte särskilt mycket hjälp. Han eller hon skulle behöva inte bara uppgift om tidning och om artikelns författare, utan också publiceringsdatum (om man läser på papper) eller klickbar länk till den refererade artikeln, om man läser via webben.

Exakta referenser av den typen är sällsynta, vilket är förkarligt med hänsyn till hur tidningar vanligen läses, men de skulle vara önskvärda för den aktive läsare som vill följa referenser bakåt. Naturligtvis skulle det också spara mycket arbete för den som vill göra en översiktsartikel som denna.

En samlad bild av replikflödet i en debatt ger flera fördelar för läsaren. Utöver den förbättrade förståelsen för frågeställningen bidrar det också till förmågan att rätt värdera de argument som framförts. Till exempel händer det ibland att en debattör citerar ett argument i ett tidigare inlägg för att bemöta det, men gör en glidning i citatet varigenom svaret verkar övertygande men reellt sett inte är relevant.

Ett exempel på detta från den här beskrivna debatten var när Rossana Dinamarca skrev: Generaliseringarna nådde nya höjder i och med Amineh Kakabavehs artikel i Expressen. Husby liknar Afghanistan, påstods det. I själva verket återger Amine Kakabaveh i sin artikel en bekant till henne som berättar för mig hur Husby allt mer liknar Afghanistan. Islamister och fundamentalister säger till ungdomarna här att de måste beslöja sig, att svensk mat är "Haram" (smutsig), och att de måste läsa Koranen. Rossana Dinamarcas citat var alltså minst sagt vinklat.

Behovet av lättanvända referenser gäller inte bara referenser till tidigare artiklar i samma debatt, utan också referenser till fakta och källmaterial. En del artiklar i den här debatten har åberopat rapporter från Brottsförebyggande rådet och andra liknande organisationer. Även där skulle fungerande länkar till dokument som är tillgängliga på Internet vara till stor nytta.

Sammanfattningsvis leder detta till två önskemål vad gäller förutsättningarna för debatter i viktiga samhällsfrågor. För det första, att vi får en kultur där alla synsätt och synpunkter kommer fram och möts i öppen, klar och respektfull debatt. Och för det andra, en struktur för media och publicering som gör det mycket lättare än nu att se en debatt som en helhet, och att som läsare röra sig mellan de olika inslagen i en sådan debatt.

Vad gäller det första önskemålet är det flera saker som skulle behöva komma till för att uppnå detta. Först av allt behövs förstås skribenter som är intresserade av att ta del i ett meningsutbyte på dessa premisser. Men en annan nödvändig förutsättning är att det måste finnas ett debattforum som har berörda parters förtroende, och som har och ger tillräcklig plats för inlägg med rimlig kvalitet och relevans.

För några år sedan fanns det ett forum som (vad jag minns) ganska väl motsvarade detta önskemål, nämligen Newsmill, som ju var ett webbaserat medium för publicering av debattartiklar inom olika områden. Det är mycket beklagligt att Newsmill har upphört, och det är ändå mer beklagligt att de artiklar som publicerades på Newsmill inte längre är tillgängliga från dess webbplats. Att alla dessa artiklar har 'försvunnit' är närmast att betrakta som en skandal.

Vad gäller det andra önskemålet, en bättre publiceringsstruktur, föreställer jag mig att det lättast kan uppnås med hjälp av alternativa media. Den vanliga dagspressen har många andra krav och önskemål på sig, och det jag har beskrivit här hör väl knappast till de högst prioriterade. Däremot kan man tänka sig en symbios som innebär att en debatt i alternativa media inkluderar och annoterar inlägg i vanliga media.

Referenser och källor

De tidningsartiklar som ingick i debatten och som vi granskat för att skriva den här artikeln finns förtecknade på vår webbsida med beteckningen Annex-01 Den sidan listar debattartiklarna med angivande av de artikelkoder som använts i den här artikeln, alltså koder på formen pan-1234. Den innehåller också direktlänkar till den fulla texten av varje artikel sådan som den ligger på respektive tidnings webbplats.

Insamlingen av dessa artiklar inleddes genom att vi såg artiklar vid vanlig tidningsläsning, genom att följa hänvisningar från en artikel till en annan, och i några fall genom sökning med Google. Under den processen hittade vi också följande artikel som utgör en lista över ett stort antal diskussionsbidrag vilka vi då förde in i samlingen:
pan-2117    Debatt om hedersförtryck i förorter.

Följande är direkta länkar till några av de inledande artiklarna i debatten. För övriga artiklar hänvisas till ovannämnda sida Annex-01.

pan-2109    Jag kan inte längre vara mig själv här.
Zeliha Dagli i AB, 2015-05-29.

pan-2103    I förorten växer männens diktatur.
Amineh Kakabaveh i Expressen. 2015-06-22.

Spår 1:

pan-2120    Hatkampanjen mot förorten är rasistisk.
Manijeh Mehdiyar, Maimuna Abdullahi i Expressen. 2015-06-25.

Spår 2:

pan-2104    Att peka ut förorten ökar bara splittringen.
Christina Höj Larsen, Aron Etzler, Rossana Dinamarca i AB, 2015-07-03.

pan-2108    Kvinnoförtryck ska bekämpas överallt.
Rossana Dinamarca i AB, 2015-08-12.

Spår 3:

pan-2124    Feministerna sviker förortens kvinnor.
Parvin Kaboly i AB, 2015-06-10.

pan-2126    Schyman: Jag delar din oro, Kaboly.
Gudrun Schyman i AB, 2015-06-12.

   
Författare:
    Erik Sandewall

Artikelnummer:
    deb-018

Publiceringsdatum:
    2016-04-26

Senaste uppdatering:
    2016-04-27

 

Artikelserier:
    Liberal Åskådning
    Liberal Kommentar
    Kritiska Arg o Fakta

 

Registrerad webbplats:
    Argument och fakta

Ansvarig utgivare:
    Erik Sandewall

 


  Länk till denna artikel: www.argumentochfakta.se/artiklar/018/vanstern-feminismen-forortskvinnorna.html