Liberal åskådning

Frihet, öppenhet, solidaritet

Mångfaldsliberalism som alternativ till
socialliberalism och etnisk nationalism

I en föregående artikel har jag diskuterat det ökande ifrågasättandet av vår hittillsvarande flykting- och invandringspolitik. Jag hävdade där att vi behöver ha tydligare formuleringar av de olika ståndpunkterna på det området, och särskilt av den ståndpunkt där man tar avstånd från den hittillsvarande politiken. Praktiska argument av typen "vi har inte råd med mer" räcker inte för att artikulera den ökande malaisen, utan vi behöver ideologiskt tydliga formuleringar av de olika positionerna.

Mitt förslag i den artikeln var att identifiera den hittillsvarande politiken som ett utslag av socialliberalism och att kontrastera den mot vad jag vill kalla mångfaldsliberalism. Avsikten med den här artikeln är att göra förslaget i föregående artikel mer konkret, och att diskutera relationen mellan dessa två slags liberalism.

Förslaget att ställa socialliberalism mot mångfaldsliberalism

Följande är en kort återblick på förslaget i den förra artikeln. Den diskuterar i princip tre huvudsakliga synsätt: den socialliberalism som nu dominerar politik och media, den etnonationalism som Sverigedemokraterna företräder, och en "avvikande ståndpunkt" som tar avstånd från bägge dessa men ännu inte har antagit någon klar identitet. Det är för denna "avvikande ståndpunkt" som jag föreslår beteckningen mångfaldsliberalism.

Jag menar att preciseringen av den ståndpunkten bör börja med att identifiera vad den har gemensamt med den socialliberala synen och som skiljer dessa två från det etnonationalistiska synsättet. Det kan bara vara en sak, nämligen den positiva synen på kulturell mångfald i samhället, alltså förekomsten av olika grupper med egen identitet av etnisk, religiös eller annan liknande karaktär.

Därefter vill jag hävda att den socialliberala och den avvikande positionen har en grundläggande skillnad, åtminstone implicit, i vad gäller synen på statens och nationens huvudsakliga natur och uppgift. För socialliberalismen torde det vara att garantera medborgarnas välfärd, innefattande både den klassiska treklangen "vård, skola och omsorg" och mer grundläggande tjänster så som försvar, polis, och fysisk infrastruktur i landet. För den avvikande positionen kan det istället vara att fastlägga de lagar, regler och värderingar som gör att livet i samhället ska fungera så bra som möjligt.

Skillnaden mellan dessa två synsätt är dock inte mer än en skillnad i var man lägger den största vikten. Lagbunden frihet inom ramen för en rättsstat är grundbulten för all liberalism, och de flesta torde vara överens om att även medborgarnas välfärd är en angelägenhet för nationalstaten.

Frågan om var man lägger den största vikten blir mycket tydlig när man har stor kulturell mångfald i ett land, och när denna mångfald plötsligt ökar. Från ett socialliberalt perspektiv ökar då behovet av omsorg. Ur ett mångfaldsliberalt perspektiv ställs istället frågor om hur lagar, regler och värderingar kan behöva kompletteras för att möta den nya situationen.

Man kan tänka sig att företrädare för socialliberalismen kommer att invända mot den föreslagna beteckningen mångfaldsliberalism, med argumentet att de också är för mångfald. Svaret måste bli att mångfald inte sköter sig själv, lika litet som något annat i samhället. Mångfald måste stödjas med regler och värderingar, annars riskerar den att övergå i kaos. Socialliberalism som kombineras med internationalism tycks ofta ha bagatelliserat det problemet, kanske på grund av sin idealism och vilja att tro alla om gott. Det stora uppdraget för mångfaldsliberalism i dagens läge är att formulera dessa regler och värderingar på ett sådant sätt att de fyller sitt ändamål och att man har eller får allmän acceptans för dem.

Viktiga ställningstaganden inom mångfaldsnationalism

Låt oss nu gå vidare på den föreslagna linjen, och diskutera det som måste bli mångfaldsliberalismens huvudfråga: vilka ändringar eller kompletteringar kan behövas i samhällets lagar, regler och värderingar när den etniska, religiösa och övrigt kulturella mångfalden ökar? För enkelhetens skull ska jag använda enbart ordet 'värderingar' för alla dessa.

Ett naturligt första steg är att göra en avgränsning, så långt som det kan vara möjligt, mellan å ena sidan de värderingar som man vill ska vara gemensamma för nationen, och å andra sidan dem som är specifika för en viss kulturell grupp inom samhället. Både etniska och religiösa grupper räknas då till dessa kulturella grupper.

I det avseendet vill jag hävda att de nationella värderingarna inte bara ska ange regler för individernas förhållningssätt till varandra och till staten, utan de ska också ange hur olika kulturella grupper ska förhålla sig till varandra. Om nationen ska ange regler för de enskilda medborgarnas friheter, rättigheter och skyldigheter, så tillkommer alltså regler för de ingående kulturella gruppernas friheter, rättigheter och skyldigheter. Även de kulturella grupperna blir i någon mening 'medlemmar' i nationen.

Ett konkret exempel: Antag att det bland de nationella värderingarna ingår att man vill ha en sammanhållen nation som inte är uppdelad i olika parallellsamhällen, till exempel efter religiösa gränser. Denna värdering är svår att uppfylla, i varje fall långsiktigt, om en religiös grupp har regler som förbjuder gruppens medlemmar att ha kontakter utanför gruppen, och som också förbjuder äktenskap utanför gruppen. Följaktligen bör en sådan nation ha som en värdering att ingående grupper och deras företrädare inte får hävda något förbud mot kontakter utanför gruppen, och att de inte får propagera mot sådana kontakter.

Exemplet illustrerar en viktig egenskap av åtskillnaden mellan nationella och kulturspecifika värderingar, nämligen att de förra är överordnade och kan begränsa de senare. De kan lägga begränsningar på vilka kulturspecifika värderingar som ska anses som acceptabla, inte bara ur strikt juridisk synpunkt utan också på ett bredare sätt.

Exemplet visar också att allt inte kan återföras på värderingar som gäller för enstaka personer var för sig. Man kan inte gärna ha en värdering som förbjuder äktenskap med en trosfrände. Istället behövs det värderingar, regler och beteendemönster som har tillämpning på kulturella grupper som en enhet, och på deras företrädare.

Man kan invända mot det här exemplet att de föreslagna reglerna skulle strida mot yttrandefriheten. Men regeln är helt jämförbar med förbud mot rasistisk propaganda som ju också är förbjuden eller avståndstagen ifrån, eftersom den står i motsatsställning till individernas frihet och självständighet, och till det övergripande samhällsintresset.

Synen på stat och nation som särskiljande faktor

Den föreslagna definitionen av skillnaden mellan välfärdsliberalism och mångfaldsliberalism utgår alltså från olika synsätt på nationens huvudsakliga natur och uppgift. Vid diskussion om olika synsätt i det avseendet brukar man tala om olika slags nationalism vilket innebär att ordet 'nationalism' får en bredare betydelse än i dagligt tal. Det vi vanligen kallar 'nationalism' ses då som etnisk nationalism till skillnad från flera andra typer. För klarhetens skull kan det vara bra att relatera socialliberalism och välfärdsliberalism till dessa olika slags nationalismer.

Man brukar skilja mellan två huvudalternativ. Inom etnisk nationalism ser man en nation som en etnisk grupp som eftersträvar att ha eller skapa en egen stat, en nationalstat. Inom det som på engelska kallas 'civic nationalism' ser man istället nationen som baserad på en gemensam rättsuppfattning, till exempel i form av en konstitution. Etnisk nationalism är den vanligaste i Europa, medan USA brukar nämnas som det främsta exemplet på ett land med 'civic' nationalism.

Det har föreslagits flera termer på svenska för 'civic nationalism' men ingen är särskilt bra. I den här artikeln ska jag helt enkelt använda 'civisk nationalism'.

Mot den bakgrunden är det till att börja med tydligt att Sverigedemokraterna företräder etnisk nationalism. Vidare är förstås den här föreslagna mångfaldsliberalismen baserad på civisk nationalism, tillsammans med liberalism i allmänhet, och med tillägget att man är positiv mot kulturell mångfald och tar på allvar att hantera de frågor som uppstår därav.

Den vanligaste inställningen i Sverige är nog varken etnisk eller civisk nationalism. Snarare är den något som kunde kallas välfärdsnationalism, där man ser det som nationens huvuduppgift att garantera medborgarnas välfärd. Detta ingick i vår tolkning av den faktiskt förekommande socialliberalismen i inledningen till den här artikeln. Detta synsätt sträcks ofta ut till det internationella planet, så att målsättningen att garantera människors välfärd tillämpas inte bara för de egna medborgarna, utan också för andra. Bland medlen för detta ingår både ett generöst U-landsbistånd och en generös flyktingmottagning.

Mitt förslag till alternativt synsätt, i kontrast mot dagens förhärskande socialliberalism, är alltså i korthet att utgå från att nationen framförallt ses som bäraren av värderingar för hur staten och samhället ska organiseras. Detta vidareutvecklas för att möjliggöra en nation där olika kulturella grupper kan leva bra tillsammans, och det sker genom lämpligt valda värderingar, och genom att ha värderingar och förväntningar som läggs på de ingående grupperna och deras företrädare, och inte bara på individerna.

Tidigare publicerade förslag om mångfaldsliberalism

Med reservation för att litteraturen på området är svåröverskådlig kan man särskilt framhålla en tidigare artikel vars tankegång liknar den som här beskrivits, nämligen T.A. Aleinikoffs förslag om "a multicultural nationalism" som han framförde i The Atlantic år 1998. Denna har efterföljts av några ytterligare artiklar i amerikanska och franska tidskrifter. Särskilt intressant är Daniel Sabbaghs artikel från 2004, där han hävdar att en syntes av nationalism och multikulturalism är det som bäst kan garantera rimliga villkor för initialt missgynnade minoriteter i samhället.

I sin artikel föreslår Aleinikoff två sådana "ground rules (that are) intended to foster a nation comfortable with cultural diversity and culturally diverse groups loyal to the nation." Den ena regeln är "mutuality", definierat som att den demands active engagement, learning about others in their own terms -- not a suspension of judgment, but judgment based on information and interaction. Den andra regeln är "permeability" which insists on both the reality of group boundaries and the ability to cross them. Vårt exempel ovan visade att denna permeabilitet inte kan reduceras till en fråga om individuella friheter, utan den innefattar också skyldigheter för både individer och grupper.

Vad gäller den mer allmänna trenden bort från socialliberalism med inslag av internationalism, och till förmån för ett mer nationsorienterat synsätt, så är det särskilt intressant att ta del av Björn Östbrings artikel tidigare i år med titeln Vill vi vara kosmopoliter eller medborgare? De politiska grundfrågornas återkomst.

Länkar till dessa artiklar återfinns vid slutet av denna. Ytterligare litteraturhänvisningar finns på webbsidan för artiklar om nationsbegreppet i klippsamlingen på min webbplats 'Argument och fakta'.

Jämförelse mellan socialliberalism, mångfaldsliberalism och etnisk nationalism

Den här artikeln tog som sin utgångspunkt att synen på stat och nation borde kunna användas som den primära särskiljande faktorn mellan olika synsätt i dagens politiska landskap. Detta kan synas överraskande eftersom få människor ägnar så mycket intresse åt just den frågeställningen. Men å andra sidan kan man värna om frihandel utan att veta så mycket om Adam Smith -- grundläggande frågeställningar kan vara relevanta genom sina konsekvenser även om de i sig är okända för många.

Den väsentliga frågan vid bedömning av förslaget blir därför i vilken utsträckning som de här beskrivna positionerna kan anses föra med sig ställningstaganden i ett antal aktuella poltiska frågor. Har valet mellan socialliberalism, mångfaldsliberalism och etnisk nationalism konkreta konsekvenser i dagsfrågorna?

Ett systematiskt svar på den frågan skulle kräva en hel ytterligare artikel, och här kan vi bara ta upp några punkter. Följande punkter kan karakteriseras utifrån förenklade antaganden om vad de olika positionerna bör innebära.

I frågan om vårt lands vilja och förmåga att ta emot flyktingar är det naturligt för socialliberalismen, särskilt med dess internationalistiska ådra, att betona att vi har åtaganden och att vi bör visa generositet. För mångfaldsliberalismen med dess större betoning på den egna nationens roll och betydelse, även långsiktigt, förefaller det naturligt med en mer restriktiv mottagningspolitik.

Vad gäller synen på "multikulturalism" är det bara den etniska nationalismen som är negativ mot förekomsten av olika kulturer och synsätt inom landet; de andra två är positiva. Mångfaldsliberalism skiljer sig från socialliberalism genom att den förra lägger större tonvikt vid tydliga regler för vad som gäller, även för nyankomna, medan den senare kan vara mer benägen för en låt-gå-attityd och för tanken att problem löser sig med tiden.

Vad gäller kulturpolitik i allmänhet bör det gälla samma sak som i föregående punkt, utom att mångfaldsliberalismen kan förväntas lägga större vikt vid Sveriges historia, och inte minst vid rättshistoria. En förståelse för hur svensk rätt har utvecklats över tiden kan ses som en viktig aspekt av dess legitimitet, och vid jämförelser med alternativa rättssystem.

Frågan om "svenska värderingar" har diskuterats livligt under sommaren 2016, varvid termen naturligtvis har avsett de värderingar som gäller i Sverige, men utan någon tanke på att de skulle finnas enbart i Sverige. Denna fråga har en naturligt stark ställning inom mångfaldsliberalism och etnisk nationalism, men torde vara oväsentlig för den internationalistiska socialliberalismen. Detta stämmer också väl med vad vi har sett i den allmänna debatten i den frågan.

Ekonomisk politik i allmänhet ligger i stor utsträckning utanför vad de här beskrivna positionerna kan säga något om. En punkt kan dock vara att socialliberalismen ju lägger stor vikt vid de mänskliga behoven för flyktingarna och vid våra mellanstatliga förpliktelser, och att den därför kan förväntas vara mindre strikt i frågor om att statsbudgeten ska vara balanserad. Kanske kan den också vara mer optimistisk i frågan om de långsiktiga kostnaderna respektive intäkterna som kommer av en generös flyktingmottagning.

I frågor om "lag och ordning" kan man förvänta sig en bestämdare linje från mångfaldsliberalismen, både vad gäller satsningar på polisen (inklusive gränspolisen) och vad gäller kraftfull lagstiftning och lagtillämpning.

Sammanfattning

Många debattinlägg på senare tid har talet om en pågående nyordning i det politiska och ideologiska landskapet, men det har ännu inte utkristalliserats någon tydlig bild av vad som är huvudalternativ och skiljelinjer i detta nya landskap. Mitt förslag är att urskilja tre huvudsakliga positioner, nämligen:

- socialliberalism (den hittills dominerande inställningen)

- mångfaldsliberalism (som har beskrivits här)

- etnisk nationalism (företrädd av Sverigedemokraterna)

Jag föreslår också att man kan urskilja en grundläggande ideologisk skillnad mellan dessa, nämligen synen på nationens väsen och uppgift i samhället. Många andra ställningstaganden i de olika positionerna tycks kunna härledas från de olika synsätten på nationen.

Jag har försökt visa att de föreslagna "positionerna" i frågorna om stat, nation och nationalism har naturliga konsekvenser för ett antal dagsaktuella frågor, vilket gör dem relevanta som referenspunkter i dagens politiska diskussion.

Referenser

pan-2988    Essay: A Multicultural Nationalism?.
T. Aleinikoff i The American Prospect, 1998.

pan-3031    Nationalisme et multiculturalisme.
Daniel Sabbagh i Critique internationale, 2004.

pan-3372    Vill vi vara kosmopoliter eller medborgare? De politiska grundfrågornas återkomst.
Björn Östbring i Kvartal, 2016-04-06.

Koderna på formen pan-nnnn hänför sig till vår artikeldatabas. För ytterligare referenser, se webbsidan för artiklar om nationsbegreppet på webbplatsen 'Argument och fakta'.