Mångfaldsliberalt perspektiv

på aktuella förhållanden, händelser och debatter i vårt samhälle


 

En ideologi kan vara en beteckning på
en grupp av personer som tycker samma sak

 

Mattias Hagberg har i december publicerat en serie av artiklar i DN om linjeförändringarna på några ledarsidor, särskilt i Göteborgs-Posten och Expressen. I sina artiklar ställer han dessa tidningars traditionella liberalism mot en nyorientering som han karakteriserar som "konservatism eller populism". I den andra artikeln i hans serie [pan-3341] finns en passus som jag finner fullständigt orimlig, och där jag först inte kunde förstå hur någon vettig människa kan argumentera som han gör. I den här artikeln ska jag granska denna passus och ange en möjlig förklaring till hans sätt att resonera.


Mattias Hagbergs avsikt med artiklarna är att "undersöka ett värderingsskifte", varvid han karakteriserar den nya inriktningen på de studerade ledarsidorna medelst några korta citat. I den andra artikeln i serien företräds Expressens ledarsida av två sådana. Ett är från en ledare den 18 september iår:

På område efter område ser vi hur liberalism i debatten har blivit liktydigt med gränslöshet, kravlöshet och en försvagad stat. Men låt-gå-samhället är inte liberalismens högsta stadium, utan en avart.

Det andra citatet är från den 3 april:

Det finns ingen frihet utan säkerhet. Och liberalismen är inte möjlig utan nationalstaten. Det är denna övertygelse som ligger bakom många av de viktigaste ställningstagandena på denna ledarsida. Det är därför vi kräver en hållbar migrationspolitik, en upprustad polis, ett försvar värt namnet, fler övervakningskameror, en mer effektiv terrorbekämpning och så vidare.

Mattias Hagbergs kommentar till dessa två citat är:
Jag vet inte om jag ska kalla denna hållning konservativ eller populistisk. Men särskilt liberal eller uppkäftig är den inte.

Det som framförallt är märkligt med denna passus (och det sammanhang där den ingår) är att Mattias Hagberg inte gör något som helst försök att motivera varför han inte betraktar hållningen i fråga som liberal. Eftersom bägge citaten hävdar något om liberalismens natur borde man ju förvänta sig att Mattias Hagberg skulle utgå från (sin syn på) de grundläggande principerna inom liberalismen, och vilka varianter av liberalism som finns. Mot en sådan bakgrund borde han kunna motivera varför Expressens förhållningssätt, särskilt så som det avspeglas i de av honom utvalda citaten, inte är att betrakta som liberalism i någon av dess varianter.

Mattias Hagberg gör inte något av detta. Det han säger om liberalismen är:

Liberalismen, särskilt dess socialliberala variant, har alltid ... stått i opposition till storvulna idéer om nationen och territoriet och försökt se den enskilda människan bortom kategorierna.

Men på vad sätt är detta oförenligt med citaten? Menar han att citaten uttrycker en "storvulen" attityd, och kan han verkligen mena att allt hävdande av nationalstaten är oförenligt med liberalism? Sätter han liberalism lika med extrem kosmopolitanism, där nationalstaternas betydelse bagatelliseras och de helst borde försvinna? Och hur tänker han sig då att man ska kunna realisera socialliberalismen utan en nationell välfärdsstat?

I mina försök att förstå hur detta går till har jag ställt upp två varianter av liberalism som jag kallar välfärdsliberalism respektive mångfaldsliberalism. Bägge är definierade genom en följd av ideologiska eller praktiska ställningstaganden, som börjar med fyra som är grundläggande för liberalism i allmänhet och för socialliberalism. Dessa fyra är gemensamma för mina två varianter av liberalism. Efter dem följer ytterligare åtta ställningstaganden eller observationer där de två liberalismerna skiljer sig åt.

Avsikten med denna övning är att försöka hitta något sätt på vilket man skulle kunna komma fram till det som Mattias Hagberg skriver. Det jag kallar välfärdsliberalism är avsett som en möjlig förklaring till Mattias Hagbergs sätt att argumentera. Inte den enda möjliga förklaringen, naturligtvis, men en möjlig sådan. På samma sätt är det jag kallar mångfaldsliberalism en möjlig förklaring till Expressens ledarsidas ståndpunkt så som den framskymtar i de valda citaten, liksom också i Expressens replik på Mattias Hagbergs artikel.

Namnen på dessa ideologiska alternativ är med avsikt valda som nya och inte tidigare använda namn, eftersom jag har definierat dem själv. Jag vill alltså inte påstå att Mattias Hagberg eller någon annan har alla de åsikter som finns i den ena eller den andra listan. Istället har jag försökt göra var och av dessa "ideologier" så tydlig och så logiskt sammanhängande som möjligt, och den första av dem är gjord med tanken att om man omfattar den ideologin så skulle det vara naturligt att resonera och argumentera så som Mattias Hagberg gör i sin artikel.

Gemensamt och åtskiljande mellan välfärdsliberalism och mångfaldsliberalism

Följande är de grundläggande ställningstagandena som är gemensamma för de två ideologier jag definierat:

1. För att realisera de friheter som liberalismen hävdar så måste de åtföljas av vissa skyldigheter för medborgarna och vissa begränsningar i deras handlingsutrymme. Friheten får inte tolkas som att en person får göra vad som helst även om det inskränker andras frihet.

2. För att liberalismen ska fungera i praktiken behövs det därför en rättsstat med dennas självklara innehåll i form av lagar, rättsväsen och polismakt. Detta innebär i sig vissa ytterligare inskränkningar i individernas frihet, eftersom friheten inte kan ge rättighet att omintetgöra staten eller hindra dess funktion.

3. De grundläggande friheter och rättigheter som liberalismen i sig hävdar kan kompletteras med ett antal ytterligare mänskliga friheter eller rättigheter av social karaktär. Man har då tagit steget till socialliberalism.

4. På samma sätt som den grundläggande liberalismen förutsätter en rättsstat för att kunna fungera så förutsätter socialliberalismen en motsvarande funktion i staten -- en välfärdsstat -- som kan förse medborgarna med de tillagda sociala rättigheterna.

Därefter skiljer de sig åt. För välfärdsliberalism lyder punkt 5 och punkt 9 så här:

5. Om medborgarna tillförsäkrats sina sociala rättigheter i ett jämlikt samhälle så får det som nämnts i punkt 2 karaktären av icke-frågor. Människornas naturliga godhet och en framgångsrik socialisering leder till att de spontant beter sig som de bör, med få och hanterbara undantag.

9. Det som beskrivs i föregående punkter, alltså att garantera att medborgarna eller befolkningen får åtnjuta sina rättigheter, utgör statens viktigaste uppgift. Detta följer särskilt av punkt 5. Den liberala pressens uppdrag för granskning och kritik bör därför inriktas på att belysa situationer där rättigheterna inte erhålles, liksom naturligtvis också att kritisera aktörer som inte delar denna åsikt.

Dessa är de punkter som är särskilt relevanta för vår diskussion. För mångfaldsliberalism finns istället följande punkter som berör samma fråga:

5. Den laglydnad som är viktig i en rättsstat kan inte åstadkommas enbart med hjälp av lagar och polismakt, utan det krävs också att det finns gemensamma värderingar i samhället så att lagarnas efterlevnad i huvudsak är spontan. Samtidigt måste det också finnas ett fungerande och trovärdigt rättssystem som ytterst kan garantera efterlevnaden av lagarna.

8. Staten har två huvudtyper av uppgifter, nämligen rättsstat (enligt punkt 2 och 6) och välfärdsstat (enligt punkt 4). Vi använder då ordet rättsstat i en vidare bemärkelse som också innefattar samhällets grundläggande värderingar. Bägge dessa uppgifter är viktiga, men frågan om rättsstaten inklusive värderingarna är den som kräver mest uppmärksamhet i dagens läge.

12. Med hänsyn till sagda, ... är den liberala pressens huvuduppgift att bidra till att rättssamhället stärks, till att gemensamma värderingar utvecklas i samhället för dess mest grundläggande frågor, och till att olika grupper i samhället förstår och respekterar varandras ställningstaganden i sådana värderingar som inte är nationsgrundande. För att uppnå detta måste pressen beskriva och ta ställning till situationer där nationsgrundande värderingar inte har respekterats. Lika viktigt är att den ger utrymme för en öppen diskussion där olika synsätt i icke nationsgrundande frågor får mötas och påverka varandra.

Det är uppenbart att båda dessa två ideologier står på liberalismens grund, men att de sedan skiljer sig åt i viktiga och dagsaktuella frågor. Min tidigare artikel (se referens nedan) innehåller mer utförliga definitioner i tolv punkter vardera, men det sagda räcker som grund för det fortsatta resonemanget här.

Den doktrinära tolkningen av välfärdsliberalism

Ovanstående är alltså huvudpunkter i mitt försök att formulera en ideologi inom vilken det vore naturligt att resonera och argumentera så som Mattias Hagström gör i artiklarna, och en annan ideologi som kunde förklara den ståndpunkt som han vänder sig emot.

Hur långt räcker då dessa förklaringar? En sak är uppenbar, nämligen att punkt 5 och 9 för välfärdsliberalism förklarar hur han kan anse att Expressens intresse för säkerhet och för nationalstatens funktion inte är relevant ur liberalismens synpunkt. Enligt definitionerna ingår visserligen detta i liberalismen, men det är ointressant eftersom de frågorna tar vara på sig själva om bara välfärden fungerar. Därav följer väl också att den som intresserar sig för dessa frågor måste ha något annat i kikaren, och uppenbarligen något som strider mot liberalismen. Om detta är hans sätt att tänka.

Detta resonemang ger också en möjlig förklaring till en annan konstighet. Mattias Hagberg har läst ledarartiklarna under 2010 och 2016 och klassificerat dem i två grupper efter ämnesområde, nämligen områden som ungefär motsvarar frågorna om rättsstat och värderingar respektive frågorna om välfärd. Bland 2010 års ledare finns det enligt honom 20 artiklar i den första gruppen och knappt 200 i den senare; under 2016 fanns det 147 respektive 127 stycken i de två grupperna. Detta tar han till intäkt för en övergång från en ideologi till en annan.

Detta måste sägas vara underligt. Enligt den statistiken har ju inte Expressen övergivit välfärdsfrågorna, man har bara givit en väsentlig uppmärksamhet åt statens andra huvuduppgift. Att han betraktar detta som ett avsteg från liberalismen kan dock förklaras av ovanstående resonemang.

Expressens företrädare har motiverat denna förskjutning med att situationen i landet har förändrats, och var och en som har följt med i nyheterna måste väl hålla med om att så är fallet. Möjligen kan man argumentera för att problemen fanns redan 2010 men att man inte pratade om dem då. I ett sådant fall bör skillnaden mellan åren inte var så stor. En del övergripande brottsstatistik kan åberopas för ett sådant synsätt. Men isåfall måste väl förändringen från 2010 till 2016 tolkas som en högst motiverad om än senkommen anpassning till verkligheten.

Men hur kan Mattias Hagberg blunda för detta och avvisa att förändringen skulle vara en reaktion på verkligheten, för att istället tolka den som en förändring i tidningens ideologi? Han skriver ju:

Bilden som framträder är tydlig. Den så kallade pragmatiska realismen framstår mer som ett ideologiskt skifte än som en tillnyktring inför samtidens stora utmaningar.

Enligt mitt sätt att tänka är då en ideologi en uppsättning grundläggande principer som kan tillämpas i olika sammanhang, och som bidrar både med en moralisk kompass och till att det blir en konsekvens i hur man agerar. En fördel med att ha en ideologi är att man kan resonera om den och diskutera den med andra, och på det sättet få ett bättre och mer genomtänkt underlag för sina konkreta ställningstaganden i olika frågor. Och då borde det inte ligga något konstigt i att man modifierar sina konkreta åtgärder när förhållandena förändras.

Men är detta också vad Mattias Hagberg menar med en ideologi, när han säger att det har skett ett ideologiskt skifte? Han kanske inte alls ser en ideologi som en uppsättning grundläggande principer, på det sätt som jag har definierat mina två alternativa ideologier eller början till sådana? Är ideologier i hans mening fortfarande abstrakt och principiellt formulerade, och om inte, vad menar han med ordet?

För inte kan det väl vara så att en ideologi för honom helt enkelt är en beteckning på en grupp av personer som har samma åsikt i ett antal viktiga frågor? Det skulle isåfall förklara mycket, och speciellt skulle det förklara hans påstående att förändringen på Expressens ledarsida är ett byte av ideologi. Varje förändring av prioriteringar för att möta en ny situation, även om det sker inom ramen för samma grundläggande värderingar, kommer ju då att vara ett byte av ideologi, utom förstås om de andra medlemmarna i ens egen grupp gör samma byte samtidigt.

Detta sätt att se på en ideologi skulle också kunna bidra till att kunna förstå Kristina Lindquists artikel med titeln Även "realister" måste ta ett moraliskt ansvar i debatten om Mattias Hagbergs undersökning. Hon hävdar att de före detta liberalerna på Expressen och GP har agerat själva ideologibegreppets dödgrävare. Detta dramatiska uttalande motiverar hon med att ... det är ju vad som anförs här: Det finns inga politiska värderingar, det finns bara verklighet och anpassning.

Men exakt var och när har Anna Dahlberg och Alice Teodorescu hävdat att det inte finns några politiska värderingar? Jag kan inte förstå annat än att de har hävdat att när deras politiska värderingar tillämpas på dagens aktuella situation så måste man dra andra slutsatser från dem än vad man gjorde några år tidigare.

Kristina Lindquist citerar Anna Dahlbergs yttrande att Den stora skiljelinjen går inte mellan liberaler och konservativa, utan mellan idealister och realister och tar det som intäkt för att hon gör ett ideologiskt val som hon dock inte vill vidkännas själv. Och det är klart att om man betraktar en "ideologi" som ett antal specifika ställningstaganden i konkreta frågor så är varje omprövning av dessa ställningstaganden ett "ideologiskt val". Men för oss som istället ser ideologier som uppbyggda av generella principer som kan tillämpas i olika situationer så är det snarare Kristina Lindquist som framstår som ideologibegreppets dödgrävare.

I och för sig är det inte något nytt fenomen om en grupp av personer låser sig fast vid en doktrin, inkluderar både abstrakta principer och dessas konsekvenser i doktrinen, vägrar att ompröva dessa konkreta aspekter av doktrinen när förhållandena ändras, och agerar så att varje person som vill ompröva någon del av doktrinen kritiseras som varande avfälling. Men det har varit ledsamt att se hur detta förhållningssätt har fått så stort genomslag i den svenska debatten under ett antal år, och det är beklagansvärt att DN:s kulturredaktion fortfarande tycks hänga kvar i det synsättet.

Referenser

pan-3341    Ständigt krisläge på Expressens ledarsida.
Mattias Hagberg i DN, 2016-12-05.

   
Författare:
    Erik Sandewall

Artikelnummer:
    deb-055

Publiceringsdatum:
    2017-01-02

Senaste uppdatering:
    2017-01-02

 

Registrerad webbplats:
    Argument och fakta

Publicerande förlag:
    Volibri Förlag och IT

Ansvarig utgivare:
    Erik Sandewall

 

Länkar till:
   Mångfaldsliberalism
   Webbplatsen
   Förlaget
   Andra artiklar


  Länk till denna artikel: www.argumentochfakta.se/artiklar/055/ideologi-tycker-samma-sak.html