Liberal åskådning

Frihet, öppenhet och solidaritet


 

Värdeliberalism enligt Per Ericson

 

Frågeställning och dess motivering

Den här artikeln kan användas som en sammanfattning av Per Ericsons intressanta skrift "Leva fritt och leva väl" [pan-15737]. Men min artikel är egentligen skriven av en annan anledning, nämligen att klargöra likheter och skillnader mellan hans och min definition av begreppet värdeliberalism.

Bakgrunden är följande. I några tidigare artiklar har jag definierat min uppfattning av liberalism i form av ett antal konkreta och tydliga punkter [red-194] , [red-164] . Avsikten med detta har i första hand varit att använda den definitionen som en utgångspunkt eller referenspunkt för diskussion om andra ideologier, både liberala och andra, liksom med deras företrädare. Jag har då valt namnet "värdeliberalism" för att beteckna denna min variant av liberalism, av två skäl: dels för att den lägger stor vikt vid värderingarnas betydelse i ideologin, och dels också för att jag tycker att min definition överensstämmer rätt väl med det som Per Ericson uttryckte i sin skrift där han införde det då nya begreppet värdeliberalism.

Innan jag går vidare med användningen av denna beteckning vill jag dock för ordningens skull redovisa en avstämning mellan det som Per Ericson förde fram i sin skrift och de punkter som jag själv formulerat. Den här artikeln avser att vara en sådan avstämning.

Allmänt om Per Ericsons artikel

I det första avsnittet av artikeln anger Per Ericson dess huvudsyfte:

Denna essä syftar till att visa hur de olika komponenterna i en liberal hållning kan hänga samman. De idéer jag kommer att beskriva ryms inom den klassiska liberalismens huvudfåra, men skiljer ut sig från det liberala allmängodset genom att vara uttryckligen förankrade i den klassiska filosofin i allmänhet, och i det aristoteliska tänkandet i synnerhet.

Denna särskiljande aspekt beskrivs så här:

Sid. 14. ... men aristotelikern är ute efter något helt annat. Han eller hon ställer frågan -- vad innebär det att leva ett gott liv, och hur ska jag bete mig om jag vill göra det? Det handlar med andra ord om att ta filosofins möjligheter att ge livsvägledning på allvar. Målet är kunskap, inte förvirring.

Den liberala hållning som Per Ericson beskriver innehåller alltså dels en syn på individen och staten ("den klassiska liberalismens huvudfåra"), dels också ett förhållningssätt till hur individen kan göra det bästa av sitt liv. Synen på individen är den gemensamma utgångspunkten för dessa två komponenter i den liberala hållningen. Det förklarar också skriftens titel "leva fritt och leva väl".

Per Ericson levde 1965-2007. Hans artikel "Leva fritt och leva väl" kom 1999. Den föregicks eller efterföljdes inte av någon fler artikel om samma ämne, varför den här genomgången är enbart baserad på den artikeln.

Metod

För avstämningen mellan Per Ericsons formulering av värdeliberalism och min egen beskrivning har jag gått tillväga på följande sätt. Först har jag gått igenom hans text och identifierat korta citat som karakteriserar hans position på ett koncist sätt. Därefter har jag sorterat om dessa citat i grupper med hänsyn till vilken frågeställning de behandlar. Det visar sig nämligen att samma frågeställning ibland berörs på flera skilda ställen i texten. Vart och ett av de följande avsnitten avser en sådan frågeställning och innehåller de citat som har förts dit, tillsammans med mina kommentarer och hänvisningar till de ställen i mina artiklar som behandlar samma frågeställning. Detta är avsett att påvisa både likheter och skillnader mellan våra respektive definitioner. I ett avslutande avsnitt sammanfattas dessa överensstämmelser och skillnader.

Grundläggande synsätt

Sid. 7. Ställningstagandet för individens värde och värdighet, och kampen för hennes möjligheter att få utvecklas, det är liberalismens hårda kärna.

Sid. 7. Ekonomisk frihet är naturligtvis oumbärlig för den som eftersträvar utrymme för människor att utvecklas. Men historiskt är det ändå en annan fråga som mer än alla övriga präglat liberalismen -- kampen för samvetsfrihet.

Sid. 8. Individen som självständigt sökande religiös och etisk aktör är själva grundackordet i den liberala individualismen.

Sid. 13. En lång och rik liberal tradition förenar vaktslåendet om ett fritt och icke-parentalistiskt samhälle med långtgående etiska ställningstaganden.

Dessa punkter motsvaras av att min definition av värdeliberalismen utgår från följande premiss vilken anges i början av [red-194] :

En övertygelse om individens förmåga till självständigt tänkande och handlande med hjälp av kunskap och förnuft, och styrt av ansvarskännande värderingar och förhållningssätt.

Min version av värdeliberalism tar däremot inte upp frågor i samband med ekonomisk frihet.

Meningen och målet för människans liv

Sid. 13. I den klassiska, sokratiska traditionen är filosofi ett sökande efter de rätta målen för människors och staters liv.

Sid. 14. Vad är då det högsta goda i den etik vi talar om? Aristoteles svarar -- eudaimoni. ( ... ) Ett tillstånd av eudaimoni innefattar lycka och dygd men är också nära förknippat med handling, närmare bestämt med handlande som gör att människan förverkligar sitt väsen. Vilket väsen? Det specifikt mänskliga, som skiljer ut oss från allt annat liv på jorden, är förnuftet.

Sid. 14. Sambandet mellan lycka och handlande kan uttryckas som att lyckan består i ett verksamt liv i enlighet med dygden. Dygden ... ska snarast förstås som vanor som gör människan duglig för olika ändamål.

Jag tolkar de två sistnämnda citaten som att den dygd som ingår i eudaimonin kan ses som en samling av förhållningssätt, alltså inställningar eller 'policies' varmed en människa väljer sina handlingar. I mina artiklar använder jag ofta uttrycket "värderingar och förhållningssätt" eftersom jag menar att det vi kallar värderingar ofta egentligen avser förhållningssätt. Detta motiveras närmare i [red-143] .

Begreppet dygd innefattar att de ingående förhållningssätten är moraliskt högtstående, medan ordet förhållningssätt inte har någon sådan laddning i sig. Begreppen "vanor" och "förhållningssätt" är rätt näraliggande, men det senare ordet för väl tankarna till en mer genomtänkt vana.

Dessa punkter är de som tydligast motsvarar begreppet "leva väl" i namnet på Per Ericsons skrift. Min beskrivning av värdeliberalism uppehåller sig dock bara vid frågan om att "leva fritt", och min avstämning är alltså egentligen begränsad till den aspekten. Jag tar gärna till mig det som Per Ericson skriver om att "leva väl" och om arvet från Aristoteles i det sammanhanget, och ser det som naturligt att även detta ingår i beskrivningen av värdeliberalism. Däremot vill jag inte själv ge mig in i den frågan.

Individen och hennes livsprojekt

Sid. 44. Ingen kan leva i en annans ställe. Det innebär också att varje människa själv ansvarar för att förverkliga sitt livsprojekt, vilket inkluderar att välja sina värden och identifiera vägen till framgång. Förnuftet är det redskap som gör detta möjligt.

Sid. 45. Även dygden är ett centralt begrepp i den liberala etik som diskuteras här. Att leva i enlighet med dygder är att handla för att förverkliga värden i sitt liv.

Även dessa två citat passar bra ihop med citaten och kommentarerna i föregående avsnitt.

Sid. 52. Att bära ansvaret för sitt eget liv kan vara en tung börda. Men ansvaret är lika mycket som friheten en förutsättning för ett lyckligt liv. Som Charles Murray har uttryckt saken: "Ansvar är det som förhindrar att våra liv blir triviala." Ansvar är nämligen intimt sammankopplat med självkänslan och förmågan att känna verklig tillfredsställelse.

Även detta citat måste hänföras till Per Ericsons tema om att "leva väl".

Individen, egoismen och frivilligheten

Sid. 20. Bara individer kan tänka, vilja, analysera, känna och handla, och det är grunden för vad som har kallats liberalismens metodologiska individualism.

På denna punkt har jag vissa reservationer, då jag menar att samma aktiviteter också kan sägas utföras t.ex. av aktiebolag, eller av nationer. Förekomsten av uttrycket "juridisk person" ger ett visst stöd för den tanken.

Sid. 21. Frivilligheten är den mekanism som gör individualismen förenlig med gemenskap. ... Utan gemenskap blir människan en asocial stackare. Utan självständighet upphör hon att vara en etisk aktör.

Jag instämmer helt. Se mitt avsnitt om normativa gemenskaper i [red-164] .

Sid. 27. Med atomism menas, enkelt uttryckt, synsättet att samhället kan reduceras till en ansamling isolerade individer, utan högre gemensamma mål eller syften. För att ytterligare belysa värdeliberalismens utgångspunkter kan det vara intressant att göra en jämförelse med den marxistiska ideologin.

Jag delar Per Ericsons avståndstagande från atomism och har fört fram mina invändningar mot atomistiska synsätt i [red-157] .

Sid. 30. En etik som i likhet med värdeliberalismen riktar in sig på förverkligandet av individers potential i samhället som vi känner det och på sökandet efter eudaimoni, lycksalighet, kan onekligen betraktas som ett slags egoism.

Per Ericson för i det sammanhanget ett förnuftigt resonemang om "klok egoism".

Statens förhållningssätt till mångfalden

Sid. 50. Tolerans är en av liberalismens starkast lysande ledstjärnor. Men tolerans får inte förväxlas med stöd och uppmuntran. Att låta staten stödja och uppmuntra vissa åsikter eller övertygelser är lika fel som att låta staten motarbeta dem. Tolerera är inte detsamma som att anamma.

Sid. 50. För samhällslivets skull är det bäst om staten förhåller sig så neutral som möjligt i relation till avvikarna och förnyarna. Låt dem frodas på egna meriter.

På denna punkt menar jag att det behövs en åtskillnad mellan vissa värderingar som betecknas som samhällsgrundande, och övriga värderingar. Samlingen av samhällsgrundande värderingar bör fastställas genom nationellt samråd och beslut, och bör vara minimal såtillvida att den begränsas till sådant som verkligen behöver ingå. Därmed är det önskvärt och legitimt att staten favoriserar de samhällsgrundande värderingarna och motverkar deras motsatser. Denna distinktion och detta synsätt är grundläggande i [red-164] . -- Beträffande andra värderingar instämmer jag med det ovan sagda.

Staten och våldsmonopolet

Sid. 23-24. Här finns ett långt avsnitt som börjar: När den statliga sfären växer, ökar samtidigt konfliktytorna i samhället. Samhället består av människor som tillhör många olika mindre gemenskaper. --- Staten bidrar aktivt och kraftfullt till social fragmentisering. Individer uppmuntras att identifiera sig som i första hand gruppmedlemmar, i enlighet med de gruppkategorier som politiken stadfäst,

Sid. 26. Statens natur är tvång och våld, och i den mån institutionen alls kan försvaras är det som ett nödvändigt ont -- en yttersta garant för lag och ordning.

Här har jag viktiga reservationer mot det som Per Ericson skriver. Till att börja med anser jag att staten måste använda så mycket "tvång och våld" som behövs för att bevara dess eget våldsmonopol. Om detta skulle kräva orimligt mycket tvång och våld så bör statsledningen abdikera och överlåta sitt ansvar till en annan grupp som kan påta sig uppgiften att leda staten. (Detta finns dock inte utsagt i mina artiklar som de ser ut idag).

En stat som inte kan behålla sitt våldsmonopol lämnar dörren öppen för lokala våldsutövande grupper inom den formella statens ram, såsom kriminella organisationer, politiska extremister eller självsvåldiga klaner. En sådan utveckling ska aldrig accepteras.

Utöver detta finns det rikhaltiga exempel på tvång som utförs i statens regi och som har stora fördelar för samhället och medborgarna, till exempel obligatorisk skolgång och obligatoriska åtgärder till skydd för folkhälsan. Mer extrema exempel kan motiveras av extrema fysiska förhållanden, till exempel översvämningar eller skogsbränder ett stort antal människor måste tas ut för att bekämpa den gemensamma olyckan. De återkommande översvämningarna i en del stora floder, sörskilt i Kina, är ett tydligt exempel.

Självklart finns det många viktiga avvägningar som måste göras i sådana situationer av nödtvång, men Per Ericsons kategoriska formuleringar finner jag svåra att försvara.

Politisk frihet och synen på staten

Sid. 17. Liberalen kompletterar samvetsfriheten med politisk och ekonomisk frihet och ger individen samma frihet att söka ett gott liv inom livets alla områden.

Ekonomisk frihet behandlas inte i mina artiklar. Jag ser det dock som självklart att ekonomisk frihet måste kunna begränsas genom statliga ingripanden när den tenderar att ha samhällsskadliga resultat. Se punkt sju i [red-194] .

Sid. 21. Värdeliberalismen bejakar kontraktssamhället, det vill säga det samhälle där mänskliga relationer baseras mera på kontrakt än på exempelvis status, men avvisar tanken på ett heltäckande samhällskontrakt.

Jag ser heller ingen mening med den klassiska tanken på ett heltäckande samhällskontrakt mellan makthavare och medborgare. Ett samhällskontrakt mellan medborgarna vore isåfall mer meningsfullt. Min beskrivning av värdeliberalism innehåller synen på nationen som en övergripande värdegemenskap, vilket kan ses som ett slags föränderligt samhällskontrakt i vidare bemärkelse.

Sid. 22-23. Det är därför knappast förvånande att liberalen ifrågasätter statens anspråk på att kunna fungera som verktyg i det godas tjänst.

En alltför svepande formulering, enligt min mening.

Ekonomisk frihet

Sid. 17. Liberalen kompletterar samvetsfriheten med politisk och ekonomisk frihet och ger individen samma frihet att söka ett gott liv inom livets alla områden.

Redan kommenterat under rubriken "Politisk frihet", ovan.

Sid. 32. I det kapitalistiska samhället blir människor rika genom att producera och genom att byta värde mot värde i frivilliga transaktioner med andra människor.

Frågan om vad som utgör frivillighet behöver förstås diskuteras och genomlysas. Begreppet nödtvång fångar en del av problemet med vad som ska anses vara frivilligt.

Produktivt arbete som en grundläggande värdering

Sid. 46. Det goda livet fordrar en solid grund. En av de viktigaste dygderna i ett modernt, fritt samhälle är produktivt arbete, i syfte att skapa värde och att utbyta värde mot värde i relationerna med andra människor.

Även här ser man hur det som Per Ericson kallar en dygd är något som jag skulle kalla ett förhållningssätt. Jag instämmer i det som sägs i citatet, men det ingår inte i min nuvarande förteckning över föreslagna värderingar och förhållningssätt. Det skulle kunna föras in i ett kommande avsnitt avseende värderingar i samband med arbete och försörjning.

Synen på kulturell mångfald och kommunitarism

Vid en hastig läsning av Per Ericsons skrift kan man få intrycket att han tar avstånd från kommunitarismen, alltså den ideologi som "kännetecknas av ett motstånd mot vissa aspekter av liberalismen och förespråkar ökat utrymme för det civila samhället" (Wikipedia). Men i själva verket framför han inte någon väsentlig kritik av kommunitära åsikter, utan han bestrider bara en del kritiska synpunkter på liberalism i allmänhet som har framförts av ledande företrädare för kommunitarismen. Ett exempel:

Sid. 11. Vissa kommunitära kritiker, som Charles Taylor och Alasdair MacIntyre, anklagar liberalismen för att förespråka individuella rättigheter på bekostnad av social samhörighetskänsla och strävandet efter det gemensamma bästa. ...

När han bemöter sådan kritik använder han ofta sin beskrivning av liberalismen, till exempel:

Sid. 9. Men individualisten kan samtidigt se värdet av gemenskaper som begränsar den enskildes handlingsutrymme, och till och med värdet av att den enskilde följer, och förlitar sig på, andra auktoriteter vid sidan av det egna samvetet eller omdömet.

Sid. 40-41. I stor utsträckning sluter sig människor samman med likasinnade i det uttryckliga syftet att exkludera andra. Detta kan vara både en säkerhetsventil och ett medel för mänsklig växt, även om formerna kan te sig osympatiska i konkreta fall.

Kommunitarism framställs ofta som motsatsen till individualism, vilket också kunde innebära ett slags motsatsställning till liberalism. Men detta tycks inte vara Per Ericsons inställning. Kärnan i hans bemötande av kommunitär kritik är istället följande:

Sid. 15. Men om det visar sig att det finns åtminstone en sorts liberalism som går att förena med strävandet efter ett gott liv i enlighet med klassiska dygder, inom ramen för social gemenskap, då förlorar de kommunitära invändningarna mycket av sin relevans och angelägenhet.

Per Ericson ser alltså behovet av att särskilja olika tolkningar av liberalism, särskilt vid debatt med icke-liberala synsätt. Detta stämmer helt med motivationen för mitt arbete, även om jag är intresserad av meningsutbyte med andra motparter än dem han anför.

Men citatet på sida 15 är också intressant genom att det inte bara tillbakavisar vissa invändningar, utan också att det tycks lämna dörren öppen för en liberalism med kommunitära inslag, alltså en liberalism som "går att förena med" bidrag från kommunitarismen. Per Ericson går inte närmare in på hur en sådan liberalism skulle vara utformad, men man kan väl anta att om han hade kunnat fortsätta sitt arbete till en mer utförligt beskriven liberalism så skulle den också fortsättningsvis få ha det namn han införde, alltså värdeliberalism.

Därför ser jag det som mycket naturligt att använda ordet värdeliberalism även för det liberala förhållningssätt som jag beskriver i mina artiklar, trots att det behandlar frågor som Per Ericson inte tar upp. Där ingår framförallt ett antal punkter om kulturell mångfald, och om etniska och religiösa grupper i samhället som kan ärva och vidareutveckla sina egna värderingar, om än inom de yttre ramar som sätts av värdnationen. Detta uttrycks framförallt i följande punkt i [red-164]

Assimilationsfrihet och övergångsfrihet. Detta beskrivs av T.A. Aleinikoff [red-119] på följande sätt under rubriken 'permeability': "This principle insists on both the reality of group boundaries and the ability to cross them". Överskridande av gruppgränser kan till exempel bestå av att ta del av nyheter och läsa litteratur från en annan kultursfär än sin egen, och det kan också bestå av mer drastiska åtgärder, som att övergå till en annan religion.

Formuleringen insists on both the reality of group boundaries and the ability to cross them karakteriserar syntesen mellan kommunitarism och liberalism, samtidigt som den bör vara en viktig punkt inom värdeliberalismen.

Huvudsakliga överensstämmelser och skillnader

Efter denna genomgång kan vi nu sammanfatta resultatet av avstämningen mellan Per Ericsons ståndpunkter och mina egna. Jämförelsen har visat på en god överensstämmelse i ett antal frågor som vi bägge behandlar, såsom grundläggande ideologiska synsätt, viktiga begrepp, synen på individen, betydelsen av frivillighet, synen på politisk frihet, samt på kulturell mångfald och förekomsten av gemenskaper som utvecklar sina egna värderingar.

Däremot skiljer sig våra ståndpunkter på flera sätt vad gäller synen på staten. Det gäller framförallt frågan om staten bör favorisera vissa värderingar samt synen på statens rätt att utöva våld och tvång i en del situationer.

Därtill kommer några frågor som är viktiga i Per Ericsons text men vilka jag inte vill kommentera annat än genom ett allmänt instämmande. Det gäller "sökandet efter de rätta målen för människors och staters liv" där han för fram Aristoteles' betoning av eudaimoni.

Omvänt finns det också två frågor som jag behandlar rätt utförligt medan Per Ericson inte gör det. Den ena gäller nationsbegreppet och distinktionen mellan stat och nation vilket inte tas upp i hans skrift. Med ledning av hans kritiska kommentarer om statens karaktär misstänker jag dock att han inte skulle ha hållit med mig på den punkten.

Den andra frågan som jag behandlar mer utförligt gäller synen på kulturell mångfald och på gemenskaper som företräder egna värderingar. Där tycker jag dock att det jag skriver är en naturlig förlängning av det han framför i den frågan, så jag ser inte någon motsättning där.

Detta sammanfattar överensstämmelsen mellan Per Ericsons position och min i de frågor som behandlas i våra respektive artiklar. Det får också utgöra min motivering för att ha övertagit begreppet värdeliberalism som han införde. Även om min position avviker från hans på några jämförelsevis viktiga punkter vill jag ändå mena att jag på detta sätt snarare bidrar till att föra hans tankar vidare.

Referenser

pan-15737    Leva fritt och leva väl.
Per Ericson i Timbro.

red-194   En värdeliberal grundsyn. Utvidgad och reviderad version.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2020-07-06

red-164   Samhällsgrundande värderingar och förhållningssätt.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2020-07-20

red-143   Låt oss fokusera på förhållningssätt, inte värderingar.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2018-10-26

red-157   Skillnaden mellan allmän liberalism och mångfaldsliberalism.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2019-06-09

red-119   Aleinikoff's Definition of 'Multicultural Nationalism'.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2018-01-03

   
Författare:
    Erik Sandewall

Kommentarer på:
    Facebook

Artikelnummer:
    deb-204

Publiceringsdatum:
    2020-08-26

Senaste uppdatering:
    ingen

 

Artikelserier:
    Liberal Åskådning
    Liberal Kommentar
    Kritiska Arg o Fakta

 

Registrerad webbplats:
    Argument och fakta

Ansvarig utgivare:
    Erik Sandewall

 


  Länk till denna artikel: www.argumentochfakta.se/artiklar/204/vardeliberalism-per-ericson.html