Paraliberalt perspektiv

på aktuella argument och fakta

Även friheten har sina begränsningar

Även friheten måste ha sina begränsningar. Den hyllas i många sammanhang, från nationalsånger till revolutioner, men obegränsad frihet för alla skulle bara inte fungera. Och när man numera talar om liberalismens kris är det ofta själva frihetsbegreppet som kritikerna skjuter in sig på.

Då blir det viktigt att diskutera vilka metoder som bör användas för att begränsa individens frihet, och därvid hur dessa gränser ska definieras och upprätthållas. En enkel metod att definiera frihetens gränser är principen att "var och en får göra det hen vill så länge det inte skadar någon annan eller begränsar den andres frihet". Men den regeln räcker inte. Antag att det på ett torg finns ett podium där en talare åt gången får föra fram sina åsikter. En pojke har talat rätt länge och vill inte sluta, och en flicka på torget är otålig för nu vill hon framträda. Är det då flickan som vill begränsa pojkens yttrandefrihet, eller pojken som begränsar flickans yttrandefrihet?

Sådana intressekonflikter kan lösas med fasta regler eller med hänsynsbaserade riktlinjer. Podiet kan ha en ordförande som ska tillse att varje inlägg får vara högst fem minuter, och som avbryter varje talare som går över tiden. Med en helt annorlunda ansats är att lita på folks omdöme. Var och en som får tala ska då känna ett ansvar för att ge plats åt andra som också vill komma fram, så att man inte tar upp mer tid än som kan vara skäligt.

Det finns också fler alternativ, till exempel att ha en ordförande som bedömer hur viktigt det är att en talare får fortsätta, och när det är dags för hen att sluta. Men det finns ändå en grundläggande skillnad mellan det fall att man lägger yttre begränsningar på talarna, till exempel med regler eller med en ordförande, och det fall att varje talare för sig måste ta ansvar och visa hänsyn.

Dessa alternativ blev mycket tydliga under Covid-pandemin. I Sverige har Folkhälsomyndigheten rekommenderat sådana "hänsynsbaserade riktlinjer" som var och en har fått tillämpa på bästa sätt. Dessutom har det också funnits en hel del strikta regler, men riktlinjerna har spelat en viktig roll. I många andra länder har man haft fler och kraftfullare regler.

Regler och riktlinjer har sina respektive fördelar och nackdelar, och i många sammanhang får man använda en kombination av bägge, vilket man också kan se i exemplet med Covid-pandemin. En stor fördel med riktlinjer är att de kan fungera även i situationer där olika regler ger motstridiga utslag. Riktlinjer ger utrymme för att väga samman olika aspekter av en situation, medan regler istället skapar låsningar. Ett konkret område där detta är viktigt har belysts av Karin Svanborg-Sjövall i ett inlägg med titeln "Orimligt att låta domstolar avgöra alla målkonflikter i klimatpolitiken" (DN, 2021-07-17).

Riktlinjer för våra beteenden i vardagliga och mänskliga situationer kallas ofta för värderingar. Det ordet är dock missledande eftersom en värdering i princip ska vara ett uttalande om någots värde och uttrycka att man uppskattar det. Men när flera ledande politiker häromåret talade om att invandrare bör lära sig "svenska värderingar" menade de knappast att lära ut sådant som många svenskar värderar högt, som lingonplockning eller längdåkning på skidor. Snarare ville man att invandrare skulle lära sig svenska beteendemönster och förhållningssätt, och inte bara för att invandrarna skulle lära sig uppskatta dessa, utan också för att de skulle överta dem och tillämpa samma slags beteenden.

Om vi nu följer språkbruket och låter ordet "värderingar" beteckna önskvärda förhållningssätt och beteendemönster så ser man direkt att dessa värderingar liknar riktlinjer snarare än regler, som diskuterades ovan. Då är de också relevanta för frågan om frihetens begränsningar, som togs upp i inledningen. Skulle det alltså vara rimligt att säga att gränserna för en människas frihet får sättas, inte bara av gällande lag, utan också av de värderingar som den personen bär med sig? Att var och en själv ska bedöma vad den ska använda sin frihet till, och vad den ska avstå från att göra?

En sådan tolkning av frihetens villkor utgör grunden för värdeliberalismen, en variant av liberalism som först fördes fram av Per Ericson i en skrift med titeln "Leva fritt och leva väl" som kom ut 1999. Jag vidareutvecklar den i en bok med titeln "Värderingar, Liberalism och Islam" som snart ska komma ut, och där en "preprint" finns fritt tillgänglig på nätet. Denna värdeliberalism betonar alltså att frihet måste utövas under ansvar, och den skiljer sig både från den extrema liberalismen som vill maximera individens frihet utan andra hänsynstaganden, och från socialliberalismen där man gärna ser friheten som en samling rättigheter. Värdeliberalismen bygger på begreppet "autonomi" som är en vidareutveckling av "frihet" och som definieras som

individens förmåga till självständigt tänkande och handlande med hjälp av kunskap och förnuft, och styrt av ansvarskännande värderingar och förhållningssätt.

Autonomin sätter alltså inte upp några yttre begränsningar för friheten, till exempel i form av regler, utan inre begränsningar som är avhängiga av individens egna värderingar.

Men om man väljer detta synsätt, hur kan man då garantera att varje människa har bra värderingar, och inte utövar ohämmad egoism? Om nu värderingarna ska vara varje människas ensak? Enligt värdeliberalismen kan detta lösas genom medborgarnas deltagande i värdegemenskaper, alltså grupper som för samtal fortlöpande, och där värderingar både uttrycks och diskuteras. Detta är inte menat som något ny slags verksamhet, eftersom uttryck för värderingar nästan alltid finns som en naturlig del av samtalet i grupper av olika slag, stora och små. Däremot kan det behövas nya sätt för att bättre ta till vara den demokratiska resurs som dessa samtal utgör.

Samtal om och med värderingar får olika karaktär beroende på vad det är som gruppen har gemensamt. Värderingarna i ett fotbollslag kan gälla många frågor som inte kommer upp i en manskör, till exempel. Men det finns också många frågor som är av allmänt intresse, så att de kan komma upp i samtalen i alla slags grupper. Det gäller både om samlivsfrågor och om samhällsfrågor, till exempel. Därför är det naturligt att se hur värderingar i viktiga frågor stöts och blöts i lokala värdegemenskaper, och hur åsikter och tankar sprids mellan dem.

Vi är vana vid att tänka på hur åsikter och värderingar uttrycks i alla slags media, från TV och dagspress till sociala media. Detta är viktigt, men värdeliberalismen vill påminna om värderingsgemenskapernas betydelse, och hävda att det i stor utsträckning är där som värderingar formas och sprids. Det är därför de spelar en så viktig roll för människornas autonomi, alltså för hur människorna väljer sina egna gränser för utövandet av sin frihet.

Med detta synsätt blir det också naturligt att se folket i ett land (eller en nation om man så vill) som en stor värdegemenskap som innehåller många mindre. Den nationella värdegemenskapen bör fokusera på samhällsgrundande värderingar, alltså sådana som är viktiga för att samhället ska fungera bra. Med ett sådant fokus kan man få största möjliga uppslutning i gemensamma frågor. Det skulle också ge en meningsfull innebörd åt begreppet "svenska värderingar".

Detta är huvudlinjerna i värdeliberalismens åskådning. Inom den ramen faller det sig naturligt att behandla många aktuella samhällsfrågor, till exempel hur staten och samhället ska relatera till grupper vilkas värderingar avviker från dem som nationen betraktar som samhällsgrundande, och där ett gemensamt synsätt skulle vara önskvärt. Detta är ett exempel på de frågor som behandlas i den kommande boken, vars preprint-version är fritt tillgänglig på webbplatsen Argument och Fakta