Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Pedagogerna och demokratin

I Dagens Nyheter den 25 augusti levererade professor Jonas Linderoth en svidande kritik och självkritik mot hur den pedagogiska sakkunskapen i Sverige har agerat under senaste årtiondena. I en artikel med titeln "Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer" beskriver han sin bild av hur respekten för kunskap gröptes ur i skolundervisningen och ersattes av en doktrin som lägger största tonvikt vid elevens eget upptäckande.

Som man kunde förutse har han genast fått mothugg från några av sina kollegor inom det pedagogiska området. Det kan vara svårt för en utomstående att bedöma vem som har rätt, men det är ändå värdefullt om vi får en allsidig och förutsättningslös diskussion om dessa frågor, gärna baserad på konkreta exempel. Ett illustrativt sådant exempel är då hur den allmänna skolan lär ut hur det svenska demokratiska samhället fungerar, och hur den delen av undervisningen har förändrats över åren.

När samhällskunskap etablerades som ett särskilt skolämne omkring år 1960 låg tonvikten på kunskaper om det demokratiska systemets uppbyggnad och arbetssätt, och man betonade vikten av att alla medborgare känner till och förstår detta. Det ansågs vara viktigt med kunskaper om hur riksdag och regering utses, hur de arbetar, och vilka villkor de har att arbeta under. Kunskaper om den offentliga förvaltningen och om de politiska partierna var också självklara inslag. Samhällskunskap var nära knutet till ämnet historia, vilket gjorde att kunskap om demokratins framväxt kunde behandlas på ett naturligt sätt i samma sammanhang.

En helt annan bild av skolundervisningen om demokratin ges av Skolinspektionens utvärdering av skolornas arbete med demokrati och värdegrund som verket utförde år 2012. Man får väl utgå från att Skolinspektionens synsätt överensstämmer med det som finns hos andra myndigheter i skolans värld.

De moment i undervisningen som Skolinspektionen observerar och rapporterar är något överraskande. För det första finns där överhuvudtaget inget material som motsvarar vad man normalt menar med demokrati, det vill säga folkstyre. Demokratins grundvalar i form av grundlag, riksdagsordning och så vidare förekommer inte. Demokratins praktiska realisering i form av riksdagsval, partiväsen och regeringsbildning är likaledes helt frånvarande.

Det perspektiv som utredningen har valt att använda sammanfattas istället på följande sätt i början av rapporten: Granskningen har omfattat både skol- och klassrumsnivå. Den förstnämnda berör skolornas övergripande kommunikationsklimat inklusive rektorernas ansvar för att det finns helhetssyn och ett gemensamt förhållningssätt i arbetet med demokrati och värdegrund. Den andra avser samtalsklimatet i klassrummen och lärarnas ansvar för hur demokrati- och värdegrundsuppdraget integreras i undervisningen i enskilda ämnen.

Fortsättningen av rapporten utgör en naturlig förlängning av detta synsätt. I en bilaga mot slutet av rapporten hittar man till exempel följande: Granskningen av lärare och lärares arbete med demokrati- och värdegrundsuppdraget kan göras på flera sätt. (Till exempel:) En granskning av lärares kontrovershantering och strategier för rättvisa och jämställdhet kan också ge en bild av förutsättningarna för elevernas utveckling av medborgarkompetens. Av särskilt intresse kan vara skolledning och lärares sätt att hantera politisk information utifrån: tillåter man till exempel politiska partier att komma till skolan?

Det finns både principiella och praktiska aspekter på om och i vad utsträckning de politiska partierna ska få presentera sig i skolmiljön, och det hade varit intressant att se en granskning av hur detta sker. Därför känns det fel att reducera den frågan till att vara ett slags test på lärarnas förmåga till kontrovershantering.

Det är också anmärkningsvärt att rapporten kombinerar frågorna om 'demokrati' och om 'värdegrund', vilka framträder redan i rapportens titel, och att den inte gör någon åtskillnad mellan vad som menas med dessa begrepp. Båda beskrivs i termer av hur en individ - i första hand en elev, eller en lärare - beter sig i sin omedelbara sociala omgivning. På sidan 49 säger rapporten till exempel: Ytterst handlar allt detta om demokrati utifrån ett både individuellt och relationellt kommunikativt perspektiv, där varje enskild människas demokratiska samhällsansvar måste lyftas fram. Den enskilda individen behöver kunna göra sin röst hörd och kunna hantera kunskapsflödet i samhället såväl som den kunskap och värdegrund som samhället vilar på, för att vara aktiv och delaktig i samhällsutvecklingen.

Vid en läsning av rapporten slås man av hur liten vikt som läggs vid frågan om hur väl eleverna har tillägnat sig dessa kunskaper som samhället vilar på, enligt utredningens egna ord. Dess fokus ligger istället på sådant som en generell önskan hos eleverna om att få påverka samhällsutvecklingen . Detta individcentrerade förhållningssätt är helt i linje med tanken att skolan ska forma eleverna till självständiga individer och att undervisningen ska vara baserad på elevernas självverksamhet.

Ändå måste man ifrågasätta om detta individualistiska perspektiv är tillämpligt just när det gäller demokrati. För att verka som medborgare i en demokrati räcker det inte bara med att "vilja påverka" och "kunna göra sin röst hörd", utan liksom inom idrotten måste man också kunna acceptera en förlust, till exempel vid en votering, eller i ett riksdagsval. När demokratin sätts på undantag i många länder sker det ofta genom att en tidigare vald ledare vägrar acceptera att han förlorat folkets förtroende, och att han på olika sätt håller sig kvar vid makten. En skolning i demokrati som alltför mycket betonar möjligheten att få vara med och bestämma riskerar att leda till besvikelser, när verkligheten inte motsvarar förväntningarna, eller i värsta fall till att demokratin sätts ur spel.

Denna problematik har uppmärksammats i avhandlingen Demokratiuppdrag i förskolan av Katarina Ribaeus. I Skolverkets sammanfattning av avhandlingen står följande: Ribaeus gör en avslutande reflektion ... om en ökad individfokusering där det är det enskilda barnets agerande som fokuseras och sällan sätts in i ett grupperspektiv. De resultat från denna undersökning som pekar på barnet som ett enskilt demokratiskt subjekt snarare än att barnen tillsammans utgör en demokratisk enhet kan således möjligen vara en del av en mer genomgripande skol- och samhällstrend.

Man skulle önska att Skolverkets anvisningar gällande skolans demokratiuppdrag ses över, och att Skolinspektionen får göra en ny utredning av hur skolan fullgör detta uppdrag. Då borde man också knyta personer med ämneskunskap inom statskunskap och annan samhällskunskap till arbetet, och inte enbart pedagoger. Sådana sakkunniga skulle kunna tillföra många nya synpunkter.