Mångfaldsliberalt samråd

för precisering av vår ideologi och diskussion om dess fortsatta utveckling


 

Vad finns i mitten av den nya politiska skalan?

 

Både Miljöpartiet och Sverigedemokraterna har sedan lång tid hävdat att de egentligen står utanför den traditionella höger-vänster-skalan i politiken, och att det finns andra frågor än de industriella och fördelningspolitiska som är mer viktiga. Tanken på en alternativ skala i politiken har tagits upp av fler, och på senare tid har man fört fram begreppet GAL-TAN som ett sätt att beskriva dagens huvudalternativ. GAL står då för Grönt, Alternativt och Liberalt medan TAN ska vara förkortning för Traditionellt, Auktoritärt och Nationalistiskt. På det sättet försöker man karakterisera ändpunkterna på ett spektrum där det också finns mellanlägen, på samma sätt som i den gamla höger-vänster-skalan.

Det här valet av nyckelord för de tänkta ändpunkterna har också mött invändningar, men inte mer än att idén om GAL-TAN har anammats av flera, från PJ Anders Linder i Dagens Industri till Robert Sundberg i Dala-Demokraten. För att göra den nya skalan rättvisa måste man förstås göra rätt tolkningar av de ord som där används. "Liberalt" måste rimligen tolkas som "fritänkande" snarare än som en anknytning till det som förut hette Folkpartiet, och "nationalistiskt" ska väl tolkas som etnisk nationalism som kan övergå i chauvinism. Annars används ju begreppet nationalism ibland på ett mycket bredare sätt, ungefär som "fosterlandskärlek". Gör man det så kan till exempel "folkhemmet" förknippas med nationalism.

Om man tar det på det sättet kan nog begreppen GAL och TAN vara rimliga för att beskriva ytterpositionerna. Men vad finns isåfall i mitten av skalan? Det måste vara viktigt inte minst i vårt land där vi gärna söker kompromiss och konsensus.

Ett intressant svar på den frågan har givits av den amerikanske forskaren T.A. Aleinikoff genom hans artikel "A Multicultural Nationalism" som publicerades 1998. Aleinikoff är framstående både som vetenskapsman och som internationell ledare: han är professor vid Georgetown-universitetet i Washington, och under åren 2010-2015 hade han en framträdande position i FN som Deputy High Commissioner i FN's flyktingkommission i Genève.

I inledningen till sin artikel markerar Aleinikoff en distans i två riktningar: dels mot "multiculturalists and cosmopolitans", dels också mot etnonationalister, alltså dem som anser att en nation ska definieras av en enda etnisk grupp inom landet. Men det är den första gruppen som han kritiserar mest: Neither multiculturalists nor cosmopolitans lose much sleep over the fate of the nation-state or are overly concerned about preserving a strong American national identity. . . . Yet the idea of the nation -- of the American nation -- is worth defending against multicultural and cosmopolitan attack. Etnonationalisterna bekymrar honom mindre ur principiell synpunkt, eftersom deras idéer är så uppenbart irrelevanta. Vi har redan en blandning av kulturer i våra samhällen, och det går ju inte att vrida klockan tillbaka.

De två inriktningar som Aleinikoff då tar avstånd från motsvarar ganska bra det som ryms i GAL respektive TAN. Aleinikoff går sedan vidare till att formulera några principer som han anser bör vara grundläggande i en nation som kombinerar ett tydligt nationsbegrepp och en stor öppenhet för olika kulturer inom nationen. Framförallt för han fram att mutuality och permeability måste gälla i relationerna mellan de grupper som ingår i nationen. Mutuality, ömsesidighet, innebär för honom att man respekterar varandra och aktivt försöker förstå varandras sätt att vara. Det är alltså något mer än bara tolerans, utan det kräver ett aktivt engagemang från bägge parter.

Med permeability menar han att det inte får finnas ogenomträngliga gränser mellan grupperna. Man måste kunna umgås, och ingen grupp får försöka införa regler som hindrar två människor från olika grupper att gifta sig, till exempel. Till dessa två principer, ömsesidighet och permeabilitet, lägger han också en grundläggande förutsättning om allegiance, alltså att varje grupp och helst varje medborgare känner samhörighet och solidaritet med nationen som helhet.

Frågan om kombinationen av multikulturalism och nationalism har sedan ventilerats i ett antal andra artiklar. En fransk forskare, Daniel Sabbagh, har analyserat samma ämne i en artikel från 2004, här med min sammanfattning på engelska, där han framförallt uppehåller sig vid frågan om vad som är bäst för minoritetsgrupperna i samhället. Hans slutsats är att multikulturell nationalism, alltså det som Aleinikoff för fram, är det bästa förhållningssättet ur minoriteternas synpunkt, och särskilt för svaga sådana. Hans argument är att dessa grupper är beroende av samhällets stöd för att kunna få rimliga villkor, och för att nedärvda orättvisor ska kunna korrigeras. Men etnonationalisterna har inget till övers för sådana grupper, och kosmopoliterna kan inte bidra. De senare är i princip positivt inställda till kulturell variation, men eftersom de tonar ner nationens och statens betydelse så kommer man att sakna den nationella sammanhållning och solidaritet, eller 'allegiance', som är en förutsättning för att man ska vilja tillgodose eftersatta gruppers behov.

När man läser Sabbaghs artikel är det naturligt att tänka på det som Mohamed Omar berättade om i en artikel på webbplatsen 'Det Goda Samhället' häromdagen, nämligen hur den muslimska predikanten Sema Ekinci framförde att muslimer under inga omständigheter bör kompromissa med sin tro, till exempel vad gäller klädsel eller sätt att hälsa. I stället är det det svenska samhället som ska anpassa sig. Mohamed Omar menade att detta är ett uttryck för otacksamhet mot ett samhälle som i många fall har gett skydd, bostad och försörjning till medlemmar av en utsatt grupp. Det argumentet väger kanske inte så tungt i praktiken, eftersom man sällan får någon tacksamhet från någon om den inte kommer självmant. Men Sabbaghs artikel ger ett annat perspektiv på den situationen, nämligen att den inställning som Sema Ekinci rekommenderar förefaller rätt oklok utifrån den muslimska gruppens egenintresse. Det finns knappast någon majoritetsbefolkning i världen som i längden skulle acceptera den självhävdelse som Sema Ekinci företräder enligt artikeln.

Den multikulturella nationalism som T.A. Aleinikoff fört fram förefaller som en förnuftig mellanposition på skalan mellan GAL och TAN. Samtidigt behöver den debatteras och försvaras, på samma sätt som Aleinikoff säger, eftersom den kosmopolitanism som han vänder sig mot är så rikt företrädd också i Sverige av idag, inte minst bland tongivande debattörer. GAL-positionen har stora likheter med det han kallar kosmopolitanism. När Aleinikoffs rekommenderar mutuality, permeability och allegiance som viktiga principer för samhället, så är det en rekommendation som är högst giltig även i vårt land.

   
Författare:
    Erik Sandewall

Artikelnummer:
    deb-046

Publiceringsdatum:
    2016-10-24

Senaste uppdatering:
    2016-10-24

 

Registrerad webbplats:
    Argument och fakta

Publicerande förlag:
    Volibri Förlag och IT

Ansvarig utgivare:
    Erik Sandewall

 

Länkar till:
   Mångfaldsliberalism
   Webbplatsen
   Förlaget
   Andra artiklar


  Länk till denna artikel: www.argumentochfakta.se/artiklar/046/mittpunkt-skalan.html