Argument och fakta i dialog med svenska muslimer

där vi utgår från en mångfaldsliberal ideologi


 

Reformationen inom islam kommer nog dröja

 

Tanken att islam skulle behöva en motsvarighet till den lutherska reformationen har framförts gång på gång på senare tid och avfärdats lika ofta. En sådan debatt kan bara föras inom islam, kanske också med dem som har lämnat islam, men vi andra har ingen anledning att lägga oss i den frågan. Samtidigt har vi ändå goda skäl att vara uppmärksamma på den diskussionen och hur den utvecklar sig, eftersom förekomsten av doktrinära tolkningar av islam ger upphov till så många konflikter i vårt samhälle. För att kunna hantera dessa konflikter på bästa sätt ur vår synpunkt bör vi ha en bild av hur islam utvecklas och förändras. Detta är det perspektiv som gäller för den här artikeln.

En granskning av de diskussionsinlägg som förekommit i allmänna media ger dock inte någon anledning att tro på en sådan förestående reformation, särskilt eftersom parterna så uppenbart pratar förbi varandra. Till att börja med lägger man helt olika betydelse i ordet 'reformation'. Ett ofta återkommande argument från dem som avfärdar tanken på reformation är att det redan har funnits så många 'reformationer' inom islam, så detta är inte något nytt. Detta argument har framförts till exempel av Sami Zubaida och av Mehdi Hassan i artiklar i The Guardian, och mera nyligen av Mohammad Fazlhashemi och av Bilan Osman i Dagens Nyheter. (Se referenser i slutet av den här artikeln).

Detta är dock ett mycket svagt argument. Även inom kristenheten har det funnits många omprövningar och alternativa synsätt men ingen har kallat dem för reformationer. För drygt tusen år sedan övergick den västliga kristenheten från att vara helt pacifistisk till att agera krigiskt. Inrättandet av 'tiggarmunkarna' franciskaner och dominikaner några hundra år senare innebar ett annat radikalt nytänkande. Ungefär samtidigt med den lutherska reformationen förekom ett antal andra omprövningar av doktrinen, till exempel genom den av italientaren Fausto Sozzini grundade socinianismen som bland annat motsatte sig treenighetsläran. Senare kom pietister, metodister, baptister och än senare pingstvänner. Ingen av dessa förändringar har kallats för reformationer. Argumentet att reformationer händer gång på gång inom islam är därför bara ett sätt att undgå sakfrågan.

Istället är det framförallt tre aspekter av den lutherska reformationen som är särskilt viktiga om man ska jämföra den med islam, nämligen dess avståndstagande från allt man betraktade som 'människobud', dess införande av katekesen för hela befolkningen, och dess nära relation till kungamakten. Dessa tre aspekter är ömsesidigt beroende men de behöver beskrivas var för sig.

Ordet människobud har sina rötter redan i Gamla Testamentet. Jesaja sade: "Herren har sagt: Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun och ärar mig med sina läppar men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig, är fruktan för mig bara ett inlärt människobud." Och enligt Markusevangeliet beskrev Jesus de skriftlärda (fariséerna) med liknande ord: ... deras vördnad för mig är meningslös, för lärorna de lär ut är människobud.

Det är lätt att se en möjlig motsvarighet till de skriftlärda även inom islam. Vad gäller vår reformation så var avståndstagandet från människobud ett återkommande tema i reformationens grunddokument, alltså den Augsburgska bekännelsen. Vid reformationen syftade man då i första hand på de regler som den katolska kyrkan hade infört under seklernas lopp. Några citat får illustrera detta:

Det har varit en allmän övertygelse icke blott hos gemene man, utan även bland teologerna och prästerna, att man kunnat förtjäna Guds nåd och tillfyllestgörelse för sina synder genom att skilja på olika slag av föda och följa dylika människobud. ... Denna uppfattning om människobud har vållat kyrkan stor skada.

Ingen skall t.ex. säga, att en kvinna gör något syndigt, om hon går ut med obetäckt huvud, när det icke väcker människors anstöt.

Och med sammanställandet av människobud ha högskolor och möten varit så upptagna, att de icke ha haft tid till övers för att befatta sig med Skriften och söka efter den mera gagneliga läran om tron, om korset, om hoppet, om det borgerliga livets hedersamhet och om tröst för samvetena i svåra anfäktelser.

... varför låten I då allehanda stadgar läggas på eder, liksom levden I ännu i världen: 'Det skall du icke taga i', 'Det skall du icke smaka', 'Det skall du icke komma vid', och detta när det gäller ting som alla äro bestämda till att gå under genom förbrukning [dvs. konsumeras] , allt till åtlydnad för människobud och människoläror?

Apostlarna befallde de kristna att avhålla sig från blod [dvs. att avhålla sig från blodmat] . Vem följer nu den föreskriften? Likväl synda icke de, som ej följa den, emedan ej ens själva apostlarna ville betunga samvetena med dylik träldom, utan de uppställde detta förbud till en tid för undvikande av anstöt. Ty vid bedömande av detta dekret måste man hålla i sikte evangeliets oföränderliga syfte.

Det sista citatet är särskilt intressant eftersom det säger att det inte bara är regler som införts av kyrkan som man har rätt att ifrågasätta, utan även regler som står i Bibeln själv.

Förkastandet av 'människobud' var ett kraftigt ställningstagande som hade genomslag under lång tid. Det är den naturliga grunden för upplysningstidens strävan efter religionsfrihet vilken har kommit nära realisering i våra dagar. Och självklart är det bara om sådana tankar slår igenom bland muslimerna som vi kan undvika starka konflikter mellan dem och övriga grupper i samhället. Om regler för klädsel, diet och allmänt beteende betraktas som av Gud givna så skapas konflikter, men om de börjar ses som människobud så borde de bli mycket lättare att hantera.

Den Augsburgska bekännelsen skrevs för att klargöra de lutherska ländernas position i teologiska frågor gentemot påven, men den var knappast något som engagerade folk i allmänhet. För detta ändamål skrevs istället Luthers katekes i en längre och en kortare version. Den senare, den 'lilla katekesen' gjordes till obligatorisk läsning för studier i hemmet, och vid särskilda husförhör kontrollerade församlingens präst att alla i huset kunde sin katekes.

Det är intressant att notera skillnaden mot koranskolorna där man normalt får lära sig Koranen eller delar därav utantill. Man kan anta att en persons förhållningssätt till en text blir mycket annorlunda om man har lärt sig den utantill genom att delta i gemensam högläsning i grupp, eller om man har fått den att läsa i egen takt.

Luthers katekes utgick från förkastandet av människobud och fokuserade istället på "den mera gagneliga läran om tron, om korset, om hoppet, om det borgerliga livets hedersamhet och om tröst för samvetena". Den sista punkten torde avse förlåtelsen för begångna synder tack vare Guds nåd. På det sättet rensade man bort en stor teologisk överbyggnad till förmån för praktiska synsätt. Detta hade motsvarigheter på andra områden, till exempel genom en spartansk inredning i kyrkorna.

Etablerandet av lutherdomen genom katekes, husförhör och på andra sätt, var möjlig genom en annan egenskap som skilde den från många andra religiösa inriktningar: den upptogs och försvarades av kungar och furstar i ett antal närliggande länder. Detta var viktigt för att försvara läran mot påvemakten och dess allierade, men det var också viktigt för att genomdriva den nya läran. Lutherdomen infördes inte som resultatet av en gräsrotsrörelse, utan snarare tvärtom: genom kungligt dekret och med ett avsevärt folkligt motstånd inledningsvis. Det folkliga stödet kom senare.

Flera av de nämnda debattörerna hävdar att (den lutherska) reformationen inte kan ha någon direkt motsvarighet inom islam eftersom islam inte har någon påve, och därför ingen centralmakt som man kan behöva reagera mot. Må så vara, men det minskar inte statsmaktens betydelse för att förändra eller bevara folkets religion. I flera muslimska länder finns det en stark koppling mellan regimen och konservativa religiösa företrädare. Saudiarabien och Iran är de uppenbara exemplen, men till dem kan man också lägga till exempel Marocko. Så länge den relationen finns kvar så förefaller reformation vara otänkbar i tongivande länder som dessa.

Det finns också några muslimska länder där statsledningen försöker uppmuntra till ett nytänkande. Ett tydligt exempel är Egypten, där president al-Sisi redan för flera år sedan propagerade för en "religiös revolution" för att göra islam gångbar i dagens moderna värld. Detta har dock inte hindrat att till exempel mediapersonen Islam el Behery har dömts till fängelsestraff och böter för "blasfemi", enbart för att han hävdat att det finns andra möjliga tolkningar av islams grundläggande skrifter än dem som de religiösa auktoriteterna för fram. (Referens pan-5057).

Även i muslimska länder med svag statsmakt saknas av liknande skäl förutsättningarna för en reformation av luthersk typ, alltså en reformation där man ifrågasätter människobuden inom islam. Men hur ska man bedöma den möjliga utvecklingen i europeiska och andra länder som karakteriseras av fungerande statsmakt, politisk liberalism och religionsfrihet, och muslimska minoriteter där konservativ islam har etablerat en närvaro framförallt under 2000-talet?

Detta måste rimligen vara en fråga om opinionsbildning, och i första hand bero på vilka olika röster som kan göra sig gällande inom den muslimska gruppen, och vilka ställningstaganden som görs av opinionsbildare inom denna. Konservativa inriktningar inom islam har då uppenbarligen en stark ställning, framförallt genom det stöd som de får från regimerna i Saudiarabien och i gulfstaterna, till exempel för bygge av moskéer och för verksamheten i dessa.

De alternativ som har varit mest synliga i den svenska debatten är de som har framförts i bokform, av debattörer som Ayaan Hirsi Ali och Hanna Gadban. Det har dock inte kommit till någon reell debatt mellan dem och mer eller mindre traditionella muslimer. När Mohammad Fazlhashemi till exempel recenserade Hirsi Alis bok 'Reformera islam' [ref. pan-1185] så kunde han bara avfärda den, med motiveringar som att den inte var 'vetenskaplig' och att hon uttryckte sig på ett sådant sätt att muslimer inte ville lyssna.

På samma sätt har det gått när kvinnor som Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh har protesterat mot fundamentalistiska och patriarkaliska trakasserier i invandrartäta förorter. Deras invändningar har avfärdats som utslag av islamofobi och av postkoloniala tänkesätt.

I sin artikel nyligen i Dagens Nyheter nämner Mohammad Fazlhashemi ett antal liberala tänkare inom islam på internationell nivå. Ett exempel är Abdulaziz Sachedina som undersöker ... möjligheten att finna stöd för mänskliga rättigheter i islam. En annan är Amina Wadud som bedriver genusjihad, alltså en helig ansträngning, eller en nytolkning som riktar sig mot patriarkatet och som har jämlikheten mellan könen som den främsta utgångspunkten i tolkningen av islams urkunder. Frågan är bara vad sådana skriftlärda övningar ska tjäna till. Blir argumenten för mänskliga rättigheter mer övertygande sedan man har visat att islams urkunder kan tolkas till förmån för dessa, likaväl som de hittills ofta har tolkats på ett sätt som strider mot samma rättigheter? Riskerar man inte snarare att ge intryck av att dessa urkunder är helt opålitliga som moralisk kompass?

Det är emellertid slående att Mohammad Fazlhashemi enbart uppehåller sig vid författare som försöker göra alternativa tolkningar av skrifterna, och att han inte vill diskutera dem som vill ompröva det som där står. Det förhållningssättet är möjligt hos oss, men inte ens det får man tydligen göra i muslimska länder. Ändå har man då långt kvar till en reformation som kan jämföras med den vi har haft inom kristenheten.

Ur det omgivande samhällets synpunkt är det naturligtvis bra om vi kan få en samsyn vad gäller mänskliga rättigheter, jämlikhet och andra liknande frågor. Men det vore faktiskt också intressant att få ta del av en seriös diskussion till exempel om Ayaan Hirsi Alis förslag till fem teser för förändring av islam. En av dem är Upphör att "påbjuda det rätta, förbjuda det orätta". (Se referenslistan sist i artikeln för förklaringar till detta uttryck och exempel på dess tillämpning).

De kvinnor som trakasseras för att de bär "orätt" (västerländsk) klädsel, och de skolelever som trakasseras av sina klasskamrater för att de äter "oren" mat vid lunchen skulle gynnas av om dessa trakasserier inte längre var religiöst sanktionerade. Hela den sociala miljön skulle då också bli bättre. Detta sägs nu inte för att hacka på någon eller några; kvinnor som istället trakasseras för att de bär muslimsk klädsel blir också illa behandlade. Jag efterlyser bara en öppen diskussion med religiöst perspektiv på hur normer av dessa slag ska begränsas i ett samhälle med religiös mångfald.

Ayaan Hirsi Ali erkänner själv att de förändringar hon föreslår är mycket svårgenomförbara, men hon skriver också:

Jag tror tvärtom att dessa modifieringar kommer att förstärka islam genom att underlätta för muslimer att leva i harmoni med den moderna världen. Det är mycket troligare att de som absolut vill återställa det till ursprungsskicket kommer att leda islam i fördärvet.

För oss utomstående är det alltså mycket intressant att försöka förstå hur ställningarna är i debatten om omprövning av grundläggande doktriner inom islam, och om en sådan debatt alls förekommer. Eftersom den sällan är synlig i allmänna media så återstår i stort sett bara att besöka de muslimska organisationernas webbplatser, till exempel vid Islamiska förbundet.

Det visar sig då att det inte förekommer några tecken på debatt mellan olika synsätt i dessa fora heller. Tvärtom läser man (på www.stockholmsmoske.se) att I och med att Ramadan närmar sig är det ett tillfälle för oss att rannsaka oss själva, uppnå förbättring samt enas som en stor och stark grupp. En konkret aspekt av detta enande är att man ska följa en resolution från en världskonferens som anordnats av fiqh rådet tillhörande Muslimska Världens Förbund. Denna har efter noggranna astronomiska beräkningar fastställt att Ramadanmånads nymåne för år 1438 hijri föds kl. 19:44 GMT den 25 maj 2017, och att det alltså är exakt då som de rättrogna ska inleda sin fasta.

Inom parentes sagt kan det då noteras att sunniislam tydligen trots allt har en central auktoritet i trosfrågor. För Europas del har man inrättat något som heter Europeiska fatwarådet, och motsvarigheter finns bland annat i USA och i Indien. Dessa organisationer är knappt synliga och arbetar med mycket låg profil, till skillnad från påvestolen, men de är ändå något som en eventuell reformationsrörelse säkert skulle komma i konflikt med.

En konsekvens av den bokstavstrogna läsningen av Koranen är att när man ska respektera fastan under ramadan, och alltså inte får äta eller dricka under dygnets ljusa timmar, så tillämpas detta även om man befinner sig långt åt norr så att natten är mycket kort. Denna föreskrift klargjordes inför ramadan år 2016 genom en fatwa som då publicerades på Islamiska förbundets webbplats. På webbplatsen islamguiden.com uttrycks detta så här:

Det finns dock en annan åsikt som säger att när dagen är lång så får man fasta de antal timmar som de fastar i Mecka eller Medina. Det man menar med detta är att man bryter fastan innan solen går ned där man befinner sig - och att detta tillgodoses som en helt accepterad fasta. ... Vad gäller denna åsikt, är den inte godtagbar, då den saknar bevis och inte överensstämmer med sharia lagens grunder. Det är inte ens värt att diskutera.

Uttalanden som detta pekar på att möjligheterna till öppen diskussion och till reformation i någon egentlig bemärkelse är väldigt små inom islam inom överskådlig tid, även i vårt land. Mohammad Fazlhashemi skriver att det ändå finns ett stort missnöje under ytan, men att det har svårt att göra sig gällande på grund av fundamentalisternas dominans och eftersom reformtänkande muslimska intellektuella hotas av politisk förföljelse.

Varje revolution har naturligtvis sin egen logik, men man kan ändå dra slutsatsen att vi inte lär få se någon muslimsk motsvarighet till den lutherska reformationen. Dock inte av de skäl som har förts fram i tidigare debattinlägg, utan helt enkelt därför att man saknar alla de tre aspekter som jag angav inledningsvis. Där finns inget kraftfullt yrkande på att göra sig av med alla människobud, eller att tolka Koranens bud som kontextberoende. Där finns inte heller någon motsvarighet till katekesen, eller någon statsmakt som kan och vill genomdriva en förändring.

Det ankommer inte på oss utomstående att föra fram några argument för eller emot bokstavstrogen läsning av Koranen, eller argument gällande islams behov av en reformation. Men ur hela samhällets synpunkt är det sagda en mycket pessimistisk slutsats, eftersom den här situationen inom islam, som gäller även i vårt land, riskerar leda till ökande konflikter, splittring i samhället, och i förlängningen till en uppbyggnad av parallellsamhällen som vår majoritetsbefolkning säkert inte kommer att vilja acceptera. Den stora frågan blir då vilka åtgärder som vårt samhälle kan och bör vidta för att hantera den situationen och för "damage control". Det är en fråga som kommer att kräva en öppen och förutsättningslös diskussion.

Refererade artiklar

2016-01-07: pan-4594    An Islamic Reformation? There have been Many.
Sami Zubaida i Informed Comment (website).

2015-05-17: pan-1046    Why Islam doesn't need a reformation.
Mehdi Hassan i The Guardian.

2017-05-19: pan-4654    Kampen om islam blossar ofta upp i orostider.
Mohammad Fazlhashemi i DN.

2017-05-16: pan-4571    Debatten om islam kantas av tröttsamma fördomar.
Bilan Osman i DN.

2016-07-05: pan-5057    President Sisi’s Promise of Religious Revolution Remains Unfulfilled.
Shahira Amin i Egyptian Streets.

2015-05-19: pan-1185    Reformerad islam utan utrymme för individer.
Mohammad Fazlhashemi i SvD.

---: pan-4671    Domen gällande att avstå fastan i fall av svårigheter att fasta.
Abd al-Haqq Turkmani i Islamguiden.com.

Beträffande regeln att "påbjuda det rätta, förbjuda det orätta":

---: pan-4677    Enjoining good and forbidding wrong.
i Wikipedia.

2016-07-15: pan-4676    Hur påbjuder man det goda och förbjuder det onda inom lagens ramar?.
Abdussalaam Nordenhök i Malikiyya (website).

2016-06-13: pan-4673    Egyptian Fatwa Says That Violating the Fast During Ramadan is an Assault on Islam.
Hemant Metha i Patheos (website).

   
Författare:
    Erik Sandewall

Artikelnummer:
    deb-084

Publiceringsdatum:
    2017-06-03

Senaste uppdatering:
    2017-08-06

 

Registrerad webbplats:
    Argument och fakta

Publicerande förlag:
    Volibri Förlag och IT

Ansvarig utgivare:
    Erik Sandewall

 

Länkar till:
   Mångfaldsliberalism
   Webbplatsen
   Förlaget
   Andra artiklar


  Länk till denna artikel: www.argumentochfakta.se/artiklar/084/reformation-islam-kommer-droja.html