Liberal Kommentar

Diskussionsinlägg på webbplatsen 'Argument och fakta'

Om Björn Söders användning av ordet 'svensk'

"Jag är missförstådd" sade Björn Söder sedan han utsatts för hård kritik för sitt linjetal vid Sverigedemokraternas kommun- och landstingskonferens i Västerås år 2014. I den bästa av världar skulle man förvänta att både han och kritikerna hade lagt ned någon möda på att reda ut det missförståndet. Detta har inte hänt, utan missförståndet har snarare permanentats och haft stora konsekvenser. I den här artikeln ska jag ge min syn på hur det hela förhåller sig.

Detta ska inte tas som ett tecken på att jag delar Björn Söders synsätt i dess helhet. Han och Sverigedemokraterna vill använda ordet 'nation' för en etniskt definierad grupp, medan jag sedan flera år har argumenterat för civisk nationalism där en nation består av alla personer i ett land som ansluter sig till dess statsskick och samhällsgrundande värderingar. Med den definitionen är det uppenbart att till exempel samer som är bosatta i Sverige ingår i vår gemensamma nation.

Samtidigt anser jag att i ett meningsutbyte mellan två parter som lägger helt olika betydelse i ett ord så är det viktigt att vara klar på detta, och att acceptera att motparten använder ordet i fråga på sitt sätt. Gör man inte det så uppstår det självklart missförstånd, och just detta har inträffat vad gäller användningen av ordet 'svensk'.

För att få perspektiv på det kan det vara intressant att läsa definitionen av det motsvarande ordet på tyska. Den tyska Wikipedia ger följande definition av substantivet 'Deutsche':

Das Ethnonym Deutsche wird in vielfältiger Weise verwendet. Im Sinne von ethnischen Deutschen wird darunter die Gruppe von Menschen verstanden, deren Angehörige Deutsch als Muttersprache sprechen und spezifisch deutsche kulturelle Merkmale aufweisen, oft wird auch eine gemeinsame Herkunft postuliert; eine "völkische" Konzeption der Deutschen sieht dabei in einer gemeinsamen Abstammung das primäre Unterscheidungsmerkmal zwischen Deutschen und Nichtdeutschen. Im juristischen Sinne bilden alle deutschen Staatsbürger, ungeachtet ihrer deutschen oder anderen Ethnie, das deutsche Staatsvolk.

Här urskiljer man alltså två betydelser av ordet, nämligen en etnisk och en juridisk sådan. Den förstnämnda betydelsen avser "människor vilka har tyska som modersmål och som uppvisar tyska kulturella särdrag, varvid ofta även gemensamt ursprung förutsätts". I juridisk bemärkelse bildar alla tyska medborgare det tyska "statsfolket", oberoende av om de har tysk eller annan etnicitet.

Även den svenska Wikipedia återger dessa två betydelser för ordet 'tyskar'. Beträffande det motsvarande ordet 'svenskar' ges den etniska betydelsen en mindre tydlig framtoning:

Svenskar kan till exempel definieras som en folkgrupp med huvudsakligen germanskt ursprung, som svenska medborgare eller de som talar språket. Svenskar kan också vara de som bor i Sverige eller haft Sverige som eget eller föräldrarnas uppväxtland.

Detta överensstämmer med den förhärskande policyn i svenska media, där ordet 'svensk' ska användas för alla svenska medborgare. Denna politiskt korrekta användning av ordet har dock inte slagit igenom särskilt väl. När man pratar med invandrare, även sådana som blivit svenska medborgare, är det vanligt att de använder ordet 'svenskar' för de infödda, och att de inte inkluderar sig själva i denna kategori. Samma avgränsning görs av många inom ursprungsbefolkningen. För några dagar sedan skrev till exempel Kjell-Olof Feldt i Kvartal [pan-5873]:

I varje fall har jag varit med om hur invandrare närmast slentrianmässigt angavs som upphovet till sådana problem i samtal svenskar emellan.

Det finns många exempel på spontan användning av ordet 'svensk' i denna etniska bemärkelse. I Zlatan Izetbegovic's självbiografi beskriver han inledningsvis sitt utanförskap under tonåren, och där använder han konsekvent ordet 'svenskarna' för 'de andra', den grupp som han själv inte kunde tillhöra. Och i en intervju i SvT 2015-11-10 2015-11-10: pan-1418    Erik Lundin: 'Suedi var ett skällsord när jag växte upp'.
Kim Veerabuthroo Nordberg i SvT.
sade Erik Lundin om sin uppväxt i en invandrartät förort:

Det var inte vi som hade makten att bestämma om vi kunde kalla oss det eller inte. Man kunde vara turk eller kurd, men var alltid nåt annat än svensk. Det var väldigt svårt att säga "nä men jag är svensk". Då hade folk runtomkring skrattat och sagt "vaddå svensk, tror du dom ser dig som svensk eller"?

Ännu ett exempel ges av den svensk-kurdiske skribenten Amanj Aziz (känd från Dramatenföreställningen 'Muslim Ban') som skrivit i [pan-6111] :

Jag har under mitt liv sett mig som kurd och som muslim. Jag har aldrig sett mig som svensk. Däremot ser jag mig som svensk medborgare. Problemet för mig är inte att jag inte kan bli svensk utan snarare att det jag både frivilligt och ofrivilligt väljer att kalla mig (kurd, muslim) skapar effekter och konsekvenser i Sverige.

Åter till Björn Söder och Sverigedemokraternas konferens i december 2014. Det som hände då var att Björn Söder beskrev ett Sverige som av ålder består av sex etniska grupper som han benämnde som svenskar, samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalsfinnar. Valet att inkludera enbart de fem sistnämnda och inga andra motiverade han genom hänvisning till riksdagsbeslutet om nationella minoriteter, medan beteckningen 'svenskar' för majoritetsgruppen var hans eget val.

Björn Söder kallar dessa etniska grupper för skilda 'nationer'. Jag tar avstånd från detta då jag menar att ordet 'nation' bör reserveras för en annan betydelse som nämnts ovan. Man måste emellertid inse att även ordet 'nation' används i två olika betydelser, av olika personer. Man kan till exempel nämna N.F.S. Grundtvigs ord i hans verk 'Folkeligheden' som utkom under nationalismens år 1848 :

Til et folk de alle høre, som sig regne selv dertil,
har for modersmaalet øre, har for fædrelandet ild.

Grundtvigs synsätt att ett folk består av dem som med själ och hjärta anser sig ingå i den liknar det som Ernest Renan uttryckte trettiofyra år senare i artikeln "Qu'est-ce qu'une nation?" eller "Vad är en nation?": där han säger att när en grupp av klartänkta och entusiastiska människor har skapat en värdegemenskap så må de kalla den en nation, och om denna gemenskap har en sådan styrka att medlemmarna kan sätta den före sina personliga intressen, då har nationen ett existensberättigande.

Björn Söders användning av ordet 'svensk' och av ordet 'nation' är alltså i överensstämmelse med detta etniskt orienterade synsätt. I efterskott kan man kritisera honom för att han inte varit tillräckligt tydlig med att markera att han använde ordet 'svenskar' i en annan betydelse än den som utgör normen i dagspressen. Samtidigt måste man erkänna att detta sägs tydligt i Josefin Westins intervju, och att hans ordval överensstämmer med en av de två faktiskt förekommande innebörderna i ordet 'svensk' när det avser en person. (Det är en annan sak när det används för organisationer, till exempel för 'den svenska riksdagen').

Björn Söders anförande vid konferensen ledde som bekant till en animerad debatt där han blev våldsamt kritiserad. Det genomgående temat i kritiken var att man tog hans uttalanden ord för ord, men tolkade dem med den andra, bredare betydelsen av ordet 'svensk'. Ett uttalande som att 'man kan inte samtidigt vara helt same och helt svensk' kunde vara försvarbart (inte självklart, men försvarbart) om man tog både 'same' och 'svensk' i etnisk bemärkelse, men blir orimligt om man tar 'same' i etnisk bemärkelse och 'svensk' i betydelsen av 'svensk medborgare'.

Historien kunde ha slutat där, med en turbulens i pressen under en kort tid efter Söders anförande, och då hade det väl heller inte gjort så mycket om missförståndet aldrig retts ut. Men tyvärr har det levt vidare och blivit en återkommande ingrediens i den fortgående demoniseringen av Sverigedemokraterna. Inter minst bland journalisterna har vi fortsatt sett en ovilja eller oförmåga att kännas vid att ett och samma ord kan ha två skilda betydelser.

Ett av många exempel ges av Johan Ehrenberg i en artikel i Etc [pan-3889] där han skriver:

Observera att ingen i SD:s ledning tagit avstånd från Björn Söders yttranden om att judar eller samer inte är riktiga svenskar

varigenom han visar en total ovilja eller oförmåga att förstå problematiken runt de olika betydelserna av ordet 'svensk'. I en annan artikel [red-123] redovisar jag en systematisk genomgång av kritiken mot SD. Det visar sig att Johan Ehrenbergs exempel inte är unikt, utan istället att denna feltolkning har varit grundläggande för en stor del av kritiken mot Sverigedemokraterna i dagspressen.

Den därav följande polariseringen är skadlig för det intellektuella och politiska klimatet i landet, och den har försvårat diskussionen om andra och mycket viktigare aspekter av frågan om samhällets relationer till etniska och religiösa grupper som har en egen ideologi.

Vad kan man då göra åt det? En omedelbar åtgärd borde vara att slå fast att de två betydelserna existerar sida vid sida, att bägge finns sedan länge, och att det är så i andra språk också och inte bara på svenska.

Frågan är dock om en sådan bekräftelse av dubbelbetydelsen är tillräcklig, nu när så mycket mental energi har investerats i att försvara den politiskt korrekta betydelsen av ordet 'svensk' som den enda rätta, och i att uttrycka avsky för dem som använder ordet med dess andra betydelse. Ett sätt att lösa problemet kunde vara att införa ett nytt ord, så att de två nuvarande huvudbetydelserna av 'svensk' fick varsitt. Man kunde då följa mönstret från det svenska språket i Finland, där orden 'finne' och 'svensk' (eller 'finlandssvensk') avser de etniska grupperna, medan alla medborgare helst bör benämnas 'finländare'. Denna språkliga konstruktion tycks också kunna generaliseras till fler och mer fåtaliga etniciteter. I ett finskspråkigt inslag i svensk TV för någon tid sedan intervjuades en invandrare från Somalia som fick frågan om hur hon såg på sig själv, varvid hon glatt svarade med ett ord som översattes till 'finlandssomalier'.

Om vi skulle följa detta mönster borde vi alltså låta ordet 'svensk' behålla den etniska betydelsen och införa ett nytt ord för alla som räknar sig själva som tillhörande Sveriges folk, för att anknyta till Grundtvig. Ordet 'sveländare' skulle då ligga närmast till hands i direkt analogi med 'finländare'.

Möjligen kan man invända att 'sveländare' låter konstigt, men det torde vara ett mycket övergående problem. Man kan också se en fördel i att samma distinktion kan användas när vi uttrycker oss på svenska om liknande situationer i andra länder. I till exempel Tyskland finns det då tyskar, tysklandsturkar med flera, men alla ingår i det övergripande begreppet tyskländare.

Dessutom finns det också en större och viktigare fråga som kanske kunde få en lösning, åtminstone delvis, genom en sådan språklig innovation. Det gäller den ofta upprepade frågeställningen om vad som ska behövas för att "bli svensk" och accepterad som sådan. Kan det kanske vara så att den nuvarande dubbelbetydelsen bidrar till detta problem, eftersom den innebär att man kan vara "svensk" men ändå inte någon "riktig svensk". Ordet 'svensk' används då i de två skilda betydelserna i samma mening eller tankegång, vilket blir till en tankefälla.

Accepterar man idén att skilja på de två betydelserna genom att se till att de får varsitt ord så kan man i och för sig också överväga den motsatta lösningen, alltså att låta 'svensk' vara det allmänna ordet och hitta ett annat ord för den etniska gruppen. Mot detta finns ändå två invändningar, och först att det inte stämmer lika väl med ordens faktiska användning i språket. En mer principiell invändning är vidare att man då får ett avsteg från språklig symmetri, eftersom en av de etniska grupperna får en beteckning som så tydligt avviker från vad som är fallet för de övriga.

Det är egentligen märkligt att just PK-betydelsen av ordet 'svensk' har fått en sådan enorm laddning och betydelse. Vad är det för konstigt engagemang som har fått en debattör att uttala att så snart man har åkt i Stockholms tunnelbana så 'är' man svensk? Och hur kan en debattör hävda om en viss person och med sådan emfas att "han är ju svensk", utan att ta till sig att olika människor har valt olika betydelser för ordet 'svensk' ?

I andra sammanhang har det hänt gång på gång i Sverige att vi har försökt lösa ett problem genom att införa ett nytt ord i språket. Det vore bra om vi kunde desarmera den laddade frågan om svenskheten med hjälp av samma metod, alltså genom att låta de två betydelserna av 'svensk' får varsitt ord.

Citerade artiklar

pan-590    Den leende nationalismen.
Niklas Orrenius i DN, 2014-12-14.

pan-600    Söder: Jag är missförstådd.
Josefin Westin i AB, 2014-12-15.

pan-5873    Ett fattigare och farligare land.
Kjell-Olof Feldt i Kvartal, 2017-11-10.

pan-1418    Erik Lundin: 'Suedi var ett skällsord när jag växte upp'.
Kim Veerabuthroo Nordberg i SvT, 2015-11-10.

pan-6111    Kort reflektion kring 'dubbla identiteter', 'tvåhet, 'kreol' och 'third culture kids'.
Amanj Aziz i Egen blogg, 2017-10-03.

red-123   Har det varit 'fake news' att utmåla Sverigedemokraterna som fascistiskt?.
Erik Sandewall i Argument och Fakta,   2018-01-14

Ovanstående koder hänvisar till respektive artikels beteckning i vår klippsamling, och används både här och i den löpande texten. De kan ersättas med beteckningar som [1] , [2] osv. när alla referenser har förts in.