Argument och fakta i dialog med svenska muslimer

där vi utgår från en mångfaldsliberal ideologi


 

Muslimer: glöm islamofobi, det är ett PR-problem ni har

 

Bästa landsmän, svenska muslimer,

Uppenbarligen är det så att ni, i egenskap av muslimer, är utsatta för ett stort och ökande motstånd i stora delar av vårt samhälle. Detta sägs tydligt av era egna talespersoner, och även för en utomstående betraktare förefaller det vara så. Detta motstånd yttrar sig på många sätt: vardagliga trakasserier mot en del av er på grund av klädsel och levnadssätt, kraftig kritik av muslimska trosföreställningar i alternativa media och i ökande utsträckning i reguljära media, ökande uppmärksamhet på handlingar som utförs av muslimer och som är oacceptabla för majoritetssamhället, och minskande eller indraget statligt stöd för muslimska organisationers verksamhet.

Detta sker inte bara i Sverige. I åtskilliga europeiska länder har vi sett en tillväxt för politiska partier eller organisationer som vill begränsa invandringen av muslimer och begränsa deras verksamhet, vilken man därvid betraktar som kombinerat politisk och religiös, och ur politisk synpunkt som extremistisk.

I den här artikeln ska jag ge mina synpunkter på hur detta motstånd har uppkommit, och vad ni själva kan göra åt situationen. Visserligen är det en öppen fråga vilka som kan utgöra ett sådant 'ni', eftersom många säger att muslimer inte är en homogen grupp, men jag hoppas ändå att några av er kan ta till sig dessa synpunkter och agera.

Ibland får man höra att "islamofobi sitter i väggarna" och att det är ett arv från (den europeiska) kolonialismen. Det menar jag är helt fel. För Sveriges del har detta motstånd tillkommit på senare år, och enligt min erfarenhet (jag är litet över 70) förekom det inte alls tills för tio-femton år sedan. Dessförinnan var 'islam' något avlägset som man läste om i skolan. Det förknippades med begreppet 'araber' vilket sågs som ett avlägset och ibland som ett exotiskt folkslag. Araber förekom i en del barnböcker, såsom Ture Sventon-böckerna, och då bara som enstaka, färgstarka personer. De flesta svenskar hade nog en mycket vag, och alls inte negativ bild av vad araber eller muslimer var för slags människor.

Eftersom de negativa reaktionerna mot muslimer har tillkommit så nyligen är det naturligt att diskutera hur de har uppkommit, hur de har bemötts hittills, och hur ni i er grupp bäst kan bemöta dem i fortsättningen. Koncist kan man säga att ni har ett mycket stort PR-problem, och ni måste själva välja hur ni ska bemöta det.

Den första frågan blir hur har ni hittills hanterat kritik och ifrågasättanden. Svaret är uppenbart: ni har etablerat begreppet islamofobi och använt det både för att förklara motstånd när sådant har uppkommit, och för att tillbakavisa kritik av alla slag. Denna ansats har tillämpats både av era egna företrädare och av era sympatisörer särskilt inom vänstern.

Den responsen har varit mycket effektiv under ett antal år, men den har nu förlorat mycket av sin kraft. Det blir allt mer tydligt att en del av kritiken har bottnat i helt naturliga skillnader i religion och kultur, men att den har undertryckts genom att den bortförklarats som islamofob. När denna insikt sprids så blir den negativa reaktionen så mycket starkare.

Den största skadeverkningen tycks dock den metoden ha haft inom er egen grupp. Islamofobitänkandet har alltså inte bara vilselett oss andra, utan också er själva. Åtminstone om man ska döma av era företrädares uttalanden förefaller det som att det inom er grupp finns en utbredd offermentalitet, där man ser de egna svårigheterna som resultat av omvärldens negativa inställning, och inte som ett resultat av vad ni har gjort själva.

Det är välkänt vilka reaktioner som lätt kan inträffa i en grupp som utvecklar en sådan syn på sin omgivning, till exempel att man sluter leden mot den 'fientliga' omvärlden, och att man betraktar sig själv som överlägsen dessa andra. Ledare inom gruppen kan också använda hotet från omvärlden till att stärka sin egen ställning där.

Mot den bakgrunden är det följdriktigt att ledare och tongivande personer inom er grupp ofta har agerat för att bränna broar till det omgivande samhället. Man kan peka på Nalin Pekguls berättelse om hur tidiga försök till samtal som skulle leda till ökad förståelse mellan grupperna saboterades av unga muslimska aktivister. Man kan också peka på imamer som Abo Raad i Gävle som propagerar för att muslimer inte ska umgås med de 'otrogna' och inte ska ha några vänner bland dem. Och självklart ska man också peka på religiösa föreställningar, till exempel den som förbjuder äktenskap mellan en muslimsk kvinna och en kristen man.

Det finns många tecken på att utvecklingen nu går i sådan riktning att dessa isolationister får ökat inflytande, och att polariseringen därför ökar. Det är då intressant att fråga om det också finns några tecken i motsatt riktning. Det vore ju vilseledande att bara samla in indikationer på en viss utveckling; man bör också vara uppmärksam på motexempel.

Utvecklingen på mindre orter kan då vara intressant. När media har beskrivit problem med integration har det ofta gällt förortsområden i de största städerna, men många flyktingar har tagits emot på mindre orter där möjligheterna till kontakt med lokalbefolkningen ofta är mycket bättre. Det skulle vara angeläget att få en allsidig bild av hur integrationen förlöper i olika miljöer, och även av vilken påverkan som sker "i sidled". Kan en isolationistisk tendens i en förort nå ut och påverka situationen på mindre orter ute i landet, eller sker det en påverkan åt andra hållet?

Den viktigaste frågan är ändå vilken väg som kommer att väljas av dem av er muslimer som idag inte är uppbundna i doktrinära tänkesätt. Kommer de att dras in i den ström som nu går i riktning mot starkare religiös dogmatism, eller kommer det att uppstå en motrörelse bland dem? Eller finns det redan en sådan?

I princip skulle det ju inte vara så överraskande om detta skedde. För den muslim som är yrkesverksam, som bor i ett område som inte är segregerat, och som gärna vill öka sina kontakter med det omgivande samhället, för honom eller henne måste det ökande motståndet mot muslimer upplevas som ett påtagligt problem. En möjlig reaktion är att ta till offerrollen, men en annan är att själv försöka göra något åt situationen. En uppenbar sådan åtgärd måste isåfall vara att ta tydligt avstånd från de doktrinära tolkningarna av islam, eftersom dessa är ett så uppenbart hinder mot integration, och kanske ett avsiktligt hinder?

Än så länge är ingen sådan utveckling synlig, i varje fall inte i Sverige. I USA finns det vissa försök, som till exempel, men även denna tycks ha fått ett mycket begränsat genomslag. I en del europeiska länder har man sett lokala initiativ i vissa moskéer, till exempel en moské i Paris som öppet accepterar homosexuella, eller en moské i Köpenhamn som drivs av och för enbart kvinnor. De mest synliga företrädarna för er grupp brukar dock vara snabba med att ta avstånd från sådana initiativ, vad jag har kunnat se, och några mer övergripande organisationer på landsnivå har inte synts till.

Det enda som uppenbarligen finns i det här avseendet är organisationerna för exmuslimer i olika länder, alltså för personer som har valt att lämna islam. Dessa organisationer vittnar dock om att de är utsatta för hot och trakasserier från andra muslimer. Detta kan kanske också vara en del av bakgrunden till att det inte har kommit fram någon separat organisation för sekulära eller liberala muslimer.

Naturligtvis är det bara ni själva som måste välja vilken väg ni vill ta. Ur samhällets synpunkt finns dock en viktig värdering, nämligen att varje individuell muslim ska kunna göra detta val var för sig. I vårt samhälle är det självklart inte acceptabelt om muslimska ledare försöker hålla kvar personer i den egna kretsen med hjälp av hot, eller om de aktivt förhindrar åsiktsbildning inom alternativa tolkningar av islam, till exempel sekulära sådana.

Vi ser idag en allt starkare reaktion i det svenska samhället mot 'heders'-våld där familj och andra närstående tvingar ungdomar att leva efter de äldres värderingar. Man ska naturligtvis inte sätta likhetstecken mellan islam och 'heders'-tänkande, men man kan lära av denna utveckling: även annat våldförande på individens rättigheter kommer att möta ökande motstånd, inte minst om det tolkas som ett utslag av islams läror.

Allt detta kan synas självklart och välkänt, men ur hela samhällets synpunkt finns det ändå skäl för en viss oro. Om utvecklingen skulle bli sådan att väsentliga delar av er grupp fortsätter och förstärker en avskärmning från det omgivande samhället och går i riktning mot att etablera ett eget parallellsamhälle, då finns en risk för att det leder till starka sociala spänningar i framtiden.

Teoretiskt sett kan man förstås tänka sig att ett land organiseras som några skilda parallellsamhällen med skilda regelsystem, och vad jag förstår har muslimska länder ibland utvecklat en sådan modell baserat på religiös tillhörighet. Men det skulle aldrig fungera i Sverige: det vore främmande både för svensk tradition och för svenskt tänkande i vår tid. Jag kan heller inte se hur det skulle kunna vara förenligt med demokrati eller med vad det moderna samhället kräver för att fungera.

Därtill kommer att många ser en risk för att ett muslimskt parallellsamhälle kan ge utrymme för kriminella grupper. Vidare skulle det knappast kunna bli ekonomiskt självförsörjande inom överskådlig tid, men samtidigt förefaller det inte troligt att majoritetssamhället skulle ställa upp på att ge permanent ekonomiskt stöd till ett parallellsamhälle med kraftigt avvikande värderingar, och sannolikt med starkt negativa åsikter om majoritetssamhället. Detta är bara de mest uppenbara riskerna med en utveckling mot ett muslimskt parallellsamhälle.

I ett resonemang om alternativa utvecklingsvägar får man börja med en nollhypotes, alltså vad som händer om ingen företar sig något särskilt utan nuvarande utveckling får löpa vidare. Isåfall förefaller en utveckling mot ett parallellsamhälle och åtföljande konflikter tyvärr som en reell möjlighet. Om man därefter frågar vad som kan hindra en sådan utveckling så måste det bestå av ökade kontakter och ökad ömsesidig respekt. Jag tror för min del inte att detta kan ske utan att det bildas en separat organisation av och för muslimer som vill tolka islam på ett sätt som är förenligt med det liberala och sekulära samhällets tänkande.

Framstötar i den riktningen brukar regelmässigt avfärdas av många företrädare för dagens islam med argumentet att sådana alternativa tolkningar "i varje fall inte är islam", ibland kombinerat med trakasserier och hot. Nu kan ju majoritetssamhället naturligtvis definiera betydelsen av ordet 'islam' i svenska språket på sitt sätt. Men namnet är en mindre viktig fråga; det som skulle göra skillnad är om det blev god uppslutning för en organiserad rörelse bland muslimer med en liberal samhällssyn, oberoende av vad den kallas.

Hur skulle en sådan rörelse skilja sig från dagens muslimska organisationer i Sverige och deras agerande? En första och mycket viktig åtgärd vore att delta i debatter. Idag är det tyvärr ofta så att muslimska talespersoner gör ett uttalande av något slag, men när det kommer repliker så besvaras de inte. Likaså är det ett mönster att om någon gör ett debattinlägg som ifrågasätter någon aspekt av islam eller dess utövning, så blir det antingen inte besvarat alls, eller avfärdat med svepande formuleringar om att det bara rör sig om "islamofobi". Att börja delta i seriös debatt med seriösa argument borde vara den första åtgärden.

En annan påtaglig åtgärd i en sådan rörelse vore att bjuda in talare som företräder liberala tankegångar inom islam, såsom Ziauddin Sardar eller Abdolkarim Soroush. Det vore intressant som omväxling mot de ortodoxa extremister som dagens organisationer bjuder in då och då.

Ytterligare en annan åtgärd, när det gäller er attityd till det omgivande samhället, vore att ta tydligt avstånd från islamisk supremacism, alltså föreställningen att islam är överlägsen alla alternativ, att den är perfekt, och att inget behöver ändras i dess grundläggande principer. Den inställningen leder ju lätt till en ointresserad och nedlåtande attityd till det omgivande samhället, eftersom man inte tycker sig ha något att lära av detta. Det är helt följdriktigt att en sådan inställning leder till "islamofobi". Istället kunde ni väl överväga att anamma de principer om 'mutuality' och 'permeability' som T. Aleinikoff framfört med följande formuleringar [pan-2988]:

Mutuality demands active engagement, learning about others in their own terms ~ not a suspension of judgment, but judgment based on information and interaction. Tolerance is a politics of peaceful coexistence; mutuality is a politics of recognition. Recognition changes the observer.

och följande:

A second perspective must come into play: a principle of permeability, which insists on both the reality of group boundaries and the ability to cross them.

Detta är alltså principer för ett öppet förhållningssätt till andra grupper i det gemensamma samhället, istället för att försöka avskärma sig från det. Det är motsatsen till supremacism. Det är också ett alternativ till det som Amanj Aziz förespråkar i sin artikel med titeln "8 förslag på vad DU kan göra i en allt mer påtaglig islamofobisk tid" [pan-6182]. Ett av förslagen är "utbilda dig själv" vilket för honom betyder: Vi behöver sitta ner och ta oss tiden att läsa om historien, om rasism, om förtryck, om vår egen historia och om oss själva. Det är med andra ord ett sätt att ta på sig offerkoftan, att se sig själv som offer.

Alternativet är det som Aleinikoff kallar "recognition", alltså att lära sig mer om "den andre", om majoritetssamhället och inte minst dess historia. Inte bara odla sin egen självbild och sina egna upplevda oförrätter.

I det västerländska samhället finns det sedan länge en diskussion och självkritik om vad "vi" har gjort under tidigare perioder, till exempel vad gäller kolonialism, slaveri och rasism. Borde det inte finnas skäl för en motsvarande uppgörelse inom islam? Vad hade det osmanska riket för skäl att tränga längre och längre upp i Europa, och till exempel att belägra Wien tre gånger? Om ert svar är att det hade de rätt och plikt att göra eftersom islam har som uppdrag att erövra hela världen, säg det då öppet så att vi får diskutera saken.

Jag är övertygad om att både öppenhet mot andras perspektiv och en förmåga att se kritiskt på er egen historia skulle vara det bästa sättet att hantera ert PR-problem och att möta "islamofobin". I det sammanhanget kan man också åberopa ett av råden i en DN-artikel nyligen om "sex snabba knep som kan rädda din relation" [pan-6748]. Ett av dessa knep heter "en strid utifrån" och beskrivs så här:

Tänk på konflikten med din partner ur perspektivet av en neutral tredje part som vill båda parters bästa; en person som ser saker från ett neutralt perspektiv. Hur skulle denna person se på konflikten? Hur skulle den kunna hitta en positiv utgång av konflikten?

Det rådet kan tillämpas på relationer mellan sociala grupper, och inte bara visavi ens partner. Men för att kunna se konflikten utifrån måste man först skaffa sig en förståelse för motpartens perspektiv. Det är en insikt som Aziz inte tycks ha tagit till sig.

Aleinikoffs principer är också grundläggande för mångfaldsliberalismen, och webbsidorna och artiklarna på den här webbplatsen kan ge ytterligare uppslag till vad som kunde göras inom en variant av islam (eller vad man vill kalla det) som anammar den politiska liberalismen som sin samhällssyn.

Några av er kommer nog att svara att mina förslag är omöjliga och orimliga eftersom det skulle kräva omtolkning av Koranen eller avvikelse från den muslimska traditionen. Det är isåfall ert problem och inte vårt.

Är det troligt att en variant av islam inom ramen för politisk liberalism kan utvecklas och få fäste i Sverige? Ur samhällets synpunkt vore det mycket önskvärt, enligt min mening, men om det inte sker så är det nog muslimerna som blir de största förlorarna i det långa loppet. I extrema situationer där grundläggande nationella intressen är hotade så kan det lätt leda till att andra viktiga värden åsidosätts. Till exempel har Israels justitieminister Ayelet Shaked nyligen sagt, enligt Al-Jazeera [pan-6809]

... that Israel must maintain both a Jewish majority and democracy, but [she] stressed that keeping the state's Jewish character may come "at the price" of human rights violations.

Vi måste verkligen hoppas att något motsvarande inte ska hända i vårt land, men det kräver isåfall klarsynthet och öppenhet både hos oss i ursprungsbefolkningen och hos er svenska muslimer.

Citerade artiklar

1998: pan-2988    Essay: A Multicultural Nationalism?.
T. Aleinikoff i The American Prospect.

2017-01-30: pan-6182    8 förslag på vad DU kan göra i en allt mer påtaglig islamofobisk tid .
Amanj Aziz i Nyans Muslim.

2017-12-09: pan-6748    Sex snabba knep som kan rädda din relation.
John TIerney i DN.

2018-02-13: pan-6809    Ayelet Shaked: Israel must safeguard Jewish majority.
i Aljazeera.

   
Författare:
    Erik Sandewall

Artikelnummer:
    deb-129

Publiceringsdatum:
    2018-03-08

Senaste uppdatering:
    2018-03-08

 

Registrerad webbplats:
    Argument och fakta

Publicerande förlag:
    Volibri Förlag och IT

Ansvarig utgivare:
    Erik Sandewall

 

Länkar till:
   Mångfaldsliberalism
   Webbplatsen
   Förlaget
   Andra artiklar


  Länk till denna artikel: www.argumentochfakta.se/artiklar/129/PR-framtidsutsikter-muslimer-sverige.html