Mångfaldsliberalt perspektiv

på aktuella förhållanden, händelser och debatter i vårt samhälle


 

Den muslimska gruppens PR-problem och framtid

 

En religion kan ses som ett system av trosföreställningar, men den kan också betraktas socialt som en grupp av personer som identifierar sig (mer eller mindre bokstavligt) med några sådana föreställningar. I den här artikeln ska jag använda det senare synsättet för att diskutera den situation som muslimerna har försatt sig i i Sverige, och i Europa i allmänhet. Med muslimer menar jag då de personer som själva betraktar sig som muslimer eller som uppfattas så av sin omgivning på grund av sitt beteende, sitt ursprung eller sin etnicitet.

Uppenbarligen är det så att muslimerna är utsatta för ett stort och ökande motstånd i stora delar av samhället. Detta motstånd yttrar sig på många sätt: vardagliga trakasserier på grund av klädsel och levnadssätt, kraftig kritik av muslimska trosföreställningar i alternativa media och i ökande utsträckning i reguljära media, ökande uppmärksamhet på handlingar som utförs av muslimer och som är oacceptabla för majoritetssamhället, och minskande eller indraget statligt stöd för muslimska organisationers verksamhet. I åtskilliga europeiska länder har vi sett en tillväxt för politiska partier eller organisationer som vill begränsa invandringen av muslimer och begränsa deras verksamhet, vilken man därvid betraktar som kombinerat politisk och religiös, och ur politisk synpunkt som extremistisk.

Detta motstånd har tillkommit på senare år, och i Sverige förekom det inte alls i varje fall för tjugo år sedan. Då är det naturligt att diskutera hur de negativa reaktionerna har uppkommit, hur de har bemötts, och hur den muslimska gruppen bäst kan bemöta dem i fortsättningen. Koncist kan man säga att denna grupp har ett mycket stort PR-problem, och den kommer att behöva välja hur den ska bemöta det.

Den första frågan blir hur man har gjort hittills, och svaret är givet: man har etablerat begreppet islamofobi och använt det både för att förklara motstånd när sådant har uppkommit, och för att tillbakavisa kritik av alla slag. Därvid har 'man' innefattat både muslimska företrädare själva och deras sympatisörer särskilt inom vänstern.

Denna förklaringsmodell har varit effektiv under ett antal år, men den börjar nu förlora sin kraft. Det blir allt mer tydligt att en del av kritiken har varit befogad men att den har undertryckts genom att den förklarats som islamofob. När denna insikt sprids så blir den negativa reaktionen så mycket starkare.

Den största skadeverkningen tycks dock den modellen ha haft inom den muslimska gruppen själv. Man har alltså inte bara vilselett oss andra, utan också sig själva. Det är omvittnat att det inom den muslimska gruppen finns en utbredd offermentalitet där man ser de egna svårigheterna som resultat av omvärldens negativa inställning, och inte som ett resultat av vad man gjort själv.

Det är välkänt vilka reaktioner som lätt kan inträffa i en grupp som utvecklar en sådan syn på sin omgivning, till exempel att man sluter leden mot den 'fientliga' omvärlden, och att man betraktar sig själv som överlägsen dessa andra. Ledare inom gruppen kan också använda hotet från omvärlden till att stärka sin egen ställning där.

Mot den bakgrunden är det följdriktigt att ledare och tongivande personer i den muslimska gruppen ofta har agerat för att bränna broar till det omgivande samhället. Man kan peka på Nalin Pekguls berättelse om hur tidiga försök till samtal som skulle leda till ökad förståelse mellan grupperna saboterades av unga muslimska aktivister. Man kan också peka på imamer som Abo Raad i Gävle som propagerar för att muslimer inte ska umgås med de 'otrogna' och inte ska ha några vänner bland dem. Och självklart ska man också peka på religiösa föreställningar, till exempel den som förbjuder äktenskap mellan en muslimsk kvinna och en kristen man.

Enligt många vittnesmål går utvecklingen nu i riktning mot att dessa doktrinära förespråkare får ökat inflytande, och att polariseringen därför ökar. Det är då intressant att fråga om det också finns några tecken i motsatt riktning. Det vore ju vilseledande att bara samla in indikationer på en viss utveckling; man bör också vara uppmärksam på motexempel.

Utvecklingen på mindre orter kan då vara intressant. När media har beskrivit problem med integration har det ofta gällt förortsområden i de största städerna, men många flyktingar har tagits emot på mindre orter där möjligheterna till kontakt med lokalbefolkningen ofta är mycket bättre. Det skulle vara angeläget att få en allsidig bild av hur integrationen förlöper i olika miljöer, och även av vilken påverkan som sker "i sidled". Kan en doktrinär rörelse i en förort nå ut och påverka situationen på mindre orter ute i landet, eller sker det en påverkan åt andra hållet?

Den viktigaste frågan är ändå vilken väg som kommer att väljas av de muslimer som idag inte är så religiöst engagerade. Kommer de att dras in i den ström som nu går i riktning mot starkare religiös övertygelse, eller kommer det att uppstå en motrörelse bland dem? Eller finns det redan en sådan?

I princip skulle det ju inte vara så överraskande om detta skedde. För den muslim som är yrkesverksam, som bor i ett område som inte är segregerat, och som gärna vill öka kontakterna med det omgivande samhället, för honom eller henne måste det ökande motståndet mot muslimer upplevas som ett påtagligt problem. En möjlig reaktion är att ta till offerrollen, men en annan är att själv försöka göra något åt situationen. Och en uppenbar sådan åtgärd måste vara att ta tydligt avstånd från de doktrinära tolkningarna av islam.

Än så länge är ingen sådan utveckling synlig, i varje fall inte i Sverige. I USA finns det vissa försök, som till exempel, men även denna tycks ha fått ett mycket begränsat genomslag hittills. I en del europeiska länder har man sett lokala initiativ i vissa moskéer, till exempel en moské i Paris som öppet accepterar homosexuella, eller en moské i Köpenhamn som drivs av och för enbart kvinnor. Det muslimska etablissemanget brukar dock vara snabbt med att ta avstånd från sådana initiativ, och några mer övergripande organisationer på landsnivå har inte synts till.

Det enda som uppenbarligen finns i det här avseendet är organisationerna för exmuslimer i olika länder, alltså för personer som har valt att lämna islam. Dessa organisationer vittnar dock om att de är utsatta för hot och trakasserier från andra muslimer. Detta kan kanske också vara en del av bakgrunden till att det inte har kommit fram någon separat organisation för sekulära eller liberala muslimer.

Naturligtvis är det bara muslimerna själva som måste välja vilken väg de vill ta, men ur samhällets synpunkt är det viktigt att agera så att varje individuell muslim var för sig kan ta detta val. I vårt samhälle är det inte acceptabelt om muslimska ledare försöker hålla kvar personer i den egna kretsen med hjälp av hot, eller om de aktivt förhindrar åsiktsbildning inom alternativa tolkningar av islam, till exempel sekulära sådana.

Detta kan synas självklart, men ur hela samhällets synpunkt finns det ändå skäl för en viss oro. Om utvecklingen skulle bli sådan att den muslimska gruppen fortsätter och förstärker en avskärmning från det omgivande samhället och går i riktning mot att etablera ett eget parallellsamhälle, då finns en risk för att det leder till starka sociala spänningar i framtiden. Även om man teoretiskt sett kan tänka sig att ett land organiseras som några skilda parallellsamhällen med skilda regelsystem, så vore detta mycket främmande både för svensk tradition och för svenskt tänkande under 1900-talet.

Till detta kommer risken för att ett muslimskt parallellsamhälle ska ge utrymme för kriminella grupper, och det skulle knappast kunna bli ekonomiskt självförsörjande inom överskådlig tid. Samtidigt förefaller det inte troligt att majoritetssamhället skulle ställa upp på att ge permanent ekonomiskt stöd till ett parallellsamhälle med kraftigt avvikande värderingar, och sannolikt med starkt negativa åsikter om majoritetssamhället. Detta är bara de mest uppenbara riskerna med en utveckling mot ett muslimskt parallellsamhälle.

I ett resonemang om alternativa utvecklingsvägar får man börja med en nollhypotes, alltså vad som händer om ingen företar sig något särskilt utan nuvarande utveckling får rulla vidare. Isåfall förefaller en utveckling mot ett parallellsamhälle och åtföljande konflikter tyvärr som en reell möjlighet. Om man därefter frågar vad som kan hindra en sådan utveckling så måste det bestå av ökade kontakter och ökad ömsesidig respekt. Jag tror inte att detta kan ske om det inte bildas en separat organisation av och för muslimer som vill tolka islam på ett sätt som är förenligt med det liberala och sekulära samhällets ideal.

Framstötar i den riktningen brukar regelmässigt avfärdas av företrädare för dagens islam med argumentet att sådana alternativa tolkningar "i varje fall inte är islam", ibland kombinerat med trakasserier och hot. Det är en mindre viktig fråga; majoritetssamhället kan naturligtvis definiera betydelsen av ordet 'islam' på svenska språket på sitt sätt. Det som skulle göra skillnad är om det blev god uppslutning för en organiserad rörelse bland muslimer med en liberal samhällssyn, oberoende av vad den kallas.

Hur skulle en sådan rörelse skilja sig från dagens muslimska organisationer i Sverige? Här är några exempel. En påtaglig åtgärd vore att bjuda in talare som företräder liberala tankegångar inom islam, såsom Ziauddin Sardar eller Abdolkarim Soroush. Det vore intressant som omväxling mot de ortodoxa extremister som dagens organisationer bjuder in då och då.

En annan åtgärd vore att ta tydligt avstånd från islamisk supremacism, alltså inställningen att islam är överlägsen alla alternativ, att den är perfekt, och att inget behöver ändras i dess grundläggande principer. Istället kunde man anamma de principer som T. Aleinikoff framfört med följande formuleringar [pan-2988]:

Mutuality demands active engagement, learning about others in their own terms ~ not a suspension of judgment, but judgment based on information and interaction. Tolerance is a politics of peaceful coexistence; mutuality is a politics of recognition. Recognition changes the observer.

och följande:

A second perspective must come into play: a principle of permeability, which insists on both the reality of group boundaries and the ability to cross them.

Detta är alltså principer för ett öppet förhållningssätt till andra grupper i det gemensamma samhället, istället för att försöka avskärma sig från det. Det är också ett alternativ till det som Amanj Aziz förespråkar i sin artikel med titeln "8 förslag på vad DU kan göra i en allt mer påtaglig islamofobisk tid" [pan-6182]. Ett av förslagen är "utbilda dig själv" vilket för honom betyder: Vi behöver sitta ner och ta oss tiden att läsa om historien, om rasism, om förtryck, om vår egen historia och om oss själva. Alternativet är det som Aleinikoff kallar "recognition", alltså att lära sig mer om "den andre", alltså om majoritetssamhället och inte minst dess historia. Inte bara odla sin egen självbild och sina egna upplevda oförrätter.

Jag är övertygad om att detta skulle vara ett bättre sätt att möta "islamofobin". I det sammanhanget kan man också åberopa ett av råden i en DN-artikel nyligen om "sex snabba knep som kan rädda din relation" [pan-6748]. Ett av dessa knep heter "en strid utifrån" och beskrivs så här:

Tänk på konflikten med din partner ur perspektivet av en neutral tredje part som vill båda parters bästa; en person som ser saker från ett neutralt perspektiv. Hur skulle denna person se på konflikten? Hur skulle den kunna hitta en positiv utgång av konflikten?

Det rådet kan tillämpas på relationer mellan sociala grupper, och inte bara visavi ens partner. Men för att kunna se konflikten utifrån måste man först skaffa sig en förståelse för motpartens perspektiv. Det är en insikt som Aziz inte tycks ha tagit till sig.

Aleinikoffs principer är också grundläggande för mångfaldsliberalismen, och webbsidorna och artiklarna på den här webbplatsen kan ge ytterligare uppslag till vad som kunde göras inom en variant av islam (eller vad man vill kalla det) som anammar den politiska liberalismen som sin samhällssyn.

Är det troligt att en sådan variant av islam inom ramen för politisk liberalism kan utvecklas och få fäste i Sverige? Ur samhällets synpunkt vore det önskvärt, men om det inte sker så är det nog ändå den stora gruppen av muslimer som blir den största förloraren i det långa loppet. I extrema situationer där grundläggande nationella intressen är hotade så kan det lätt leda till att andra viktiga värden åsidosätts. Till exempel har Israels justitieminister Ayelet Shaked nyligen sagt, enligt Al-Jazeera [pan-6809]

... that Israel must maintain both a Jewish majority and democracy, but [she] stressed that keeping the state's Jewish character may come "at the price" of human rights violations.

Vi måste verkligen hoppas att detta inte ska hända i vårt land, men det kräver isåfall klarsynthet och öppenhet både hos ursprungsbefolkningen och hos de svenska muslimerna.

Citerade artiklar

1998: pan-2988    Essay: A Multicultural Nationalism?.
T. Aleinikoff i The American Prospect.

2017-01-30: pan-6182    8 förslag på vad DU kan göra i en allt mer påtaglig islamofobisk tid .
Amanj Aziz i Nyans Muslim.

2017-12-09: pan-6748    Sex snabba knep som kan rädda din relation.
John TIerney i DN.

2018-02-13: pan-6809    Ayelet Shaked: Israel must safeguard Jewish majority.
i Aljazeera.

   
Författare:
    Erik Sandewall

Artikelnummer:
    deb-130

Publiceringsdatum:
    2018-02-15

Senaste uppdatering:
    2018-02-15

 

Registrerad webbplats:
    Argument och fakta

Publicerande förlag:
    Volibri Förlag och IT

Ansvarig utgivare:
    Erik Sandewall

 

Länkar till:
   Mångfaldsliberalism
   Webbplatsen
   Förlaget
   Andra artiklar


  Länk till denna artikel: www.argumentochfakta.se/artiklar/130/framtidsutsikter-muslimer-sverige.html