Mångfaldsliberalt perspektiv

på aktuella förhållanden, händelser och debatter i vårt samhälle


 

Vad hindrar islam från att acceptera liberal demokrati?

 

Det är en viktig och kontroversiell fråga huruvida islams grundprinciper är förenliga med demokrati, och vilka ställningstaganden som isåfall behöver göras av företrädare för islam och för demokratin. I den här artikeln ska jag granska några av de argument som framförs av Ahmad Vaezi i hans bok 'Shia Political Thought' [pan-7671] som utgavs år 2004.

Mitt intresse för Ahmad Vaezis skrift beror inte så mycket på hans åsikter och slutsatser, eftersom de inte är överraskande, utan det beror istället på att hans skrift tycks kunna ge en inblick i var svårigheterna egentligen ligger när man vill kombinera islam med en västerländsk samhällsuppfattning. Med 'islam' menar jag då ett förhållningssätt som man ofta möter hos islamiska skriftlärde, och jag yttrar mig inte om åsikterna bland muslimer i allmänhet.

Om Ahmad Vaezi

Ahmad Vaezi kommer från Iran. Efter studier där tillbringade han några år i Storbrittanien varvid han undervisade på Universitetet i Cambridge och vid Islamic College i London. Det var under denna tid som han författade den bok som här ska granskas. Han återvände senare till Iran där han nu är ledare för 'Islamic Propagation Office' i den religiösa staden Qom. Sökning på Wikipedia ger ingen uppgift om några ytterligare skrifter av honom, men andra skribenter karakteriserar honom som en "hardliner". Det framgår också att han sade följande vid en konferens år 2014 [pan-7596]:

The turning point in Shi'ite history was the establishment of the Islamic Revolution in Iran. Amongst both Sunnis and Shi'ites, the formation of the Islamic Republic of Iran has been the only successful implementation of political Islam in the last hundred years.

Innehållet i hans bok bekräftar bilden av att hans synsätt återspeglar den iranska regimens policy.

Synen på demokrati i "Shia Political Thought"

Frågan om demokrati tas upp i det sista av den nämnda bokens tre kapitel. Vaezi behandlar där två varianter av demokrati, nämligen liberal demokrati av västerländsk typ, och religiös demokrati. Med det senare uttrycket menar han en demokrati där shariah utgör ett regelverk som begränsar vilka beslut som folkstyret har rätt att fatta.

Denna religiösa demokrati tycks alltså vara helt i linje med det nuvarande styrelseskicket i Iran. Ahmad Vaezis tankegång är därför analog med andra situationer där en regim gör sin egen omtolkning av demokratibegreppet, såsom den 'folkdemokrati' som prövades i Östeuropa under kommunisttiden, eller 'illiberal demokrati' som nu förs fram i delar av samma område.

För att positionera sina två demokratibegrepp gör Ahmad Vaezi först en distinktion mellan obegränsad och begränsad demokrati, där den senare karakteriseras av att den förutsätter vissa grundläggande uppfattningar eller värderingar som inte kan motsägas av den demokratiska beslutsprocessen. I obegränsad demokrati finns inte några sådana restriktioner på folkviljan. Inom ramen för begränsad demokrati identifierar han liberal respektive religiös demokrati genom deras skilda val vad gäller den fastlagda värdegrunden. Inom religiös demokrati i hans bemärkelse är det shariah som utgör denna värdegrund.

Följande citat från Vaezis artikel klargör vad han menar med begränsad demokrati till skillnad från obegränsad sådan:

Conversely the idea of a limited democracy is based on the doctrine that there are many fundamental rights -- including political rights -- that possess a moral standing and a philosophical ontological basis that is independent of democracy and the democratic process. Since the validity and foundational justification of these rights does not depend on majority rule or the democratic process, they can serve as limits on what can be done by means of the democratic process. Citizens are entitled to exercise these rights, against the democratic process if need be, to preserve fundamental political rights and liberties and in order to protect themselves from infringement even by means of the democratic process itself.

och vidare:

The justification for limited democracy should not be restricted to fundamental rights; rather, it also embraces moral and religious values. According to this justification, whatever possesses a moral or philosophical standing -- a reliable and valid foundation -- independent of democracy and the democratic process, should be protected from possible democratic harms. Consequently the limits of democracy could be constitutional, moral or even religious.

Definitionen av "religiös demokrati" börjar i ett avsnitt med rubriken "What is the Conception of a 'Religious Democracy'?" där följande princip fastläggs:

In Islam, no conflict exists between the supreme authority of religion -- the definite and unquestionable status of divine laws and Islamic values -- and the political status of people in an ideal Islamic state. As there are limitations for the will and desire of the people, they have authority within the framework of Islamic rules and values. Hence, a majority of the people or their representatives have no power to legislate or make judgments that contradict Islam.

Detta citat bekräftar Ahmad Vaezis konsekvent islamistiska förhållningssätt, vilket gör det intressant att se hur han närmare vill utveckla denna "religiösa demokrati". Läsaren kanske undrar om det inte hade varit bättre att fokusera på en mindre doktrinär författare, vars tänkande borde ligga närmare vårt eget. Min tanke var emellertid att om man ska identifiera vad som står i vägen för att kombinera islamiskt tänkande med demokrati så kanske dessa hinder är tydligare och mer påtagliga om man studerar en författare med den profil som Ahmad Vaezi har.

De närmast följande avsnitten i kapitel 3 ägnas åt att beskriva och diskutera i vad mån begreppet 'shura' (rådslag) inom islam ska ses som en motsvarighet till demokrati. Avsnitten framhåller att 'shura' måste ske inom de ramar som islam sätter. I avsnittet med titeln "Usurpation of God's Sovereignity" sägs följande:

In conclusion, Islam holds that sovereignty is with God (Divine law = Shari'ah) and not with the ummah (people), thus the ummah does not possess the right to legislate on any matter. For example, even if all the Muslims were to gather together and agree to permit usury, (usury = ocker, eller att begära ränta på lån) usury would remain prohibited because it is a decree from Allah and Muslims have no choice in the matter. On the other hand, in democracy sovereignty is with the people, thus they are able to legislate according to their own free will and desires.

och litet längre fram:

The Egyptian revivalist scholar, Sayyid Qutb holds that the essential doctrine of liberal democracy, namely the sovereignty of man, is a usurpation of God's sovereignty and a rebellion against His authority, for it subordinates the individual to the will of other individuals instead of God's governance on the earth.

Sayyid Qutb var en grundarna till det Muslimska brödraskapet. Det är mot den nu beskrivna bakgrunden som Ahmad Vaezi går vidare till avsnittet med titeln "Reconciling Islam and Liberal Democracy' som ska granskas i den här artikeln. I det avsnittet diskuterar han

... a political approach that strives to reconcile Islam and the western conception of human rights, justice and rationality, by reducing the status of Shari'ah to juridical conflicts with no connection to the management of society or the regulation of social relationships.

Det innebär, med andra ord, en ansats där sharia endast tillämpas på individens privatliv och hens förhållande till Gud, och inte på samlivet med andra människor. Detta är alltså det förhållningssätt som Vaezi tar avstånd från. Han diskuterar dess konsekvenser och säger inledningsvis att

... many substantial changes of modern humankind in its ideas, attitudes, worldviews and lifestyle must (then) be admitted and respected by religion. These profound and widespread alterations [of the religion] include the desirable political system, human rights, the structure of fundamental rights and duties and the limited role of religion in human life.

Grunden för detta av honom kritiserade förhållningssätt är enligt Vaezi:

... the concept that the traditional Islamic thought -- religious knowledge -- is temporally limited and must therefore undergo a drastic metamorphosis in order that it be brought into line according to the views of "modern mankind".

Ahmad Vaezi har tre invändningar mot detta förhållningssätt. För det första, att det är baserat på en subjektivistisk grundsyn, vilket innebär att de religiösa texterna tolkas relativt läsarens föreställningar och att de anses vara tidsbundna. (Han tar inte upp möjligheten att den religiösa texten i sig kan vara påverkad av författarens eller nedtecknarens tidsbundna föreställningar). Vaezi motsätter sig detta sätt att förhålla sig till texten med följande argument, här med min numrering:

(1) Detta sätt att läsa de religiösa texterna går under namnet tafsir bi rai inom islam, och det kritiseras i många av de islamiska traditionerna.

(2) The fundamental aim of interpretation for believers and religious scholars is to understand the 'intention' of the author (for instance the intention of God in divine revelation and what the Prophet had in mind with regard to interpretation of his hadith).

(3) This doctrine supposes that sentences of a text are empty vessels that a reader may place his own meaning within. Detta argument är baserat på ett citat från Abdul-Kareem Soroush som Ahmad Vaezi nämner som företrädare för det "modernistiska" tänkesättet inom islam.

(4) According to this approach, the validity of religious knowledge is connected to the validity of extra-religious knowledge, which consists of the presuppositions of each age, which in turn are varied and changeable. Appealing to religious beliefs and knowledge based on reliability and validity of religious knowledge is undermined by this theory.

Slutligen ett argument som inkluderar flera av de föregående:

(5) Certainly, (substantial changes in ideas, lifestyle and attitudes among modern humankind) sometimes create challenges and conflicts between a religion and modernism that require solutions, but they should not decide the message of a religion. Reinterpretation of religion in favour of these new ideas and attitudes is not an appropriate solution, especially when we know that there is no justification for many of these modern concepts and approaches. Values such as consumerism, individualism, the liberal concept of freedom, secularism, free market (capitalism) and technology that make the major paradigms of contemporary civilization and modern humankind's lifestyle, have established themselves because of the personal preferences of the majority. However, most of these paradigms suffer from the problem of justification.

Detta är alltså hans fem argument till stöd för den första invändningen. Hans andra invändning är att om religionens budskap och innehåll omprövas allteftersom folkmeningen förändras, så finns det inte längre någon anledning att använda religionen som grund för lagstiftningen. Då kan man ju nämligen basera lagstiftningen direkt på folkviljan. Den sekuläre läsaren ser väl inte detta som något problem, men Vaezi hänvisar till att Soroush emphasizes that religious democracies in order to remain religious, need to establish religion as the guide and arbiter of their problems and conflicts. Frågan blir alltså hur religionen kan vara "guide and arbiter" om den är föränderlig?

Den tredje och sista invändningen är följande:

This doctrine fails to demonstrate why the problem of human rights and the system of rights and duties are extra-religious and why we shouldn't respect the explanation of religious sciences from intra-religious contents. It seems that the only reason that could possibly justify this approach rests on an extremely subjective conception of the nature of religious knowledge and the interpretation of texts. ... Clearly many fundamental notions in the modern conception of human rights are deeply influenced by concepts and values of liberalism, which in turn suffer from absence of valid justification.

Granskning av Ahmad Vaezis argumentation

Efter denna sammanfattning av huvudpunkterna i bokens tredje kapitel övergår jag så till granskningen av dessa. Den sista och sistnämnda invändningen är lättast att tillbakavisa: inom ett liberaldemokratiskt system kan vi mycket väl inkludera religiösa synsätt (från olika religioner) i synen på mänskliga rättigheter och medborgerliga skyldigheter, men detta görs isåfall via medborgarnas ställningstaganden. Däremot finns det inte något utrymme för att religiösa auktoriteter ska styra sådana regelverk över huvudet på medborgarna. Vad sedan gäller "valid justification" så finns det inte någon enighet om att islam i sig skulle utgöra en sådan.

De två första invändningarna, och de olika argumenten för den första av dem, utgår från synen att religionen måste bestå av en intellektuellt uppbyggd lärobyggnad där varje eventuell förändring ska vara "motiverad" (validated, justified) i förhållande till resten av samma lärobyggnad, och särskilt i förhållande till de oföränderliga grundsatserna.

Det argument där han hänvisar till Soroush är särskilt klargörande i detta sammanhang. Soroush framför tesen att "Statements are hungry of meanings instead of being pregnant of them" vilket Vaezi tolkar som att "a statement requires a meaning to be given to it, rather than providing a meaning from it", vilket i sin tur förutsätter att "sentences of a text are empty vessels that a reader may place his own meaning within".

Men om vissa föreskrifter i en religiös skrift visar sig vara oförenliga med nutida kunskaper och insikter så borde den rimligaste reaktionen vara att man ser dem som inaktuella och inte längre tillämpliga. Inom kristendomen har detta gjorts sedan länge, till exempel i den Augsburgska bekännelsen från mitten av 1500-talet, där man deklarerade att Nya testamentets förbud mot att äta blodmat skulle ses som en yttring av den tid när den texten skrevs, och att det inte längre behövde åtlydas.

Soroushs tes eller Vaezis tolkning av den går emellertid en annan väg: man tänker sig att behålla den ursprungliga texten ordagrant, men att omtolka den så att dess betydelse blir förenlig med nutidens föreställningar. Vaezi nämner därvid ett annat citat från Soroush:

Religious knowledge will be in continuous flux, and since it is only through those presuppositions that one can hear the voice of revelation. Hence the religion itself is silent.

och han kritiserar en sådan halvhjärtad bokstavstrohet. Men vore det inte bättre att ifrågasätta de problematiska utsagorna direkt, istället för att gå omvägen med semantiska omtolkningar?

Samtidigt kan man notera att ett liknande slag av bokstavstrohet är vanligt förekommande även inom kristendomen, nämligen när dess företrädare förklarar (bort) stötande avsnitt i Bibeln genom att säga att "Bibeln har alltid tolkats symboliskt".

Den bokstavstrogna grundinställningen är genomgående för Vaezis argument, och hans betoning på att ställningstaganden ska vara "motiverade" får antas betyda att de ska kunna härledas från Koranen och den muslimska traditionen. Detta ställer han i motsats till moderna värderingar, såsom "individualism, the liberal concept of freedom", och så vidare, vilka sägs sakna just "justification".

Vad får man då för slags "justification" med dessa islamiska värderingar som grund? Låt oss ta ett konkret exempel: reglerna om fastan, och om den tid på dagen när fastan ska inledas och när den ska brytas. Dessa är direkt utsagda i Koranen, och det torde inte finnas någon tvekan om vad där står i dessa frågor. Samtidigt är det också naturligt att resonera om dessa reglers rimlighet. Vad gäller fastan i sig ger det sig lätt: det finns goda hälsoskäl för periodvis fasta, och den väljs av många människor även av andra skäl än de religiösa.

Annorlunda är det med regeln om att fastan ska gälla under dygnets ljusa timmar, och att den kan brytas först när det blir mörkt. Detta leder till stora besvär i områden långt åt norr, till exempel i norra Skandinavien, där det är ljust under nästan hela dygnet under juni och juli. Sunt förnuft borde då säga att Koranens regel skulle modifieras i sådana områden, med hänvisning till att Mohammed antagligen inte kunde föreställa sig att det fanns sådana platser. Företrädare för bokstavstrogen tolkning av islams heliga skrifter avvisar emellertid sådana avsteg från Koranens bud, och motiverar det med det återkommande mantrat "Allah vet bäst".

Detta är ett konkret exempel på hur bokstavstrogen "justification" ibland reduceras till ett krav på blind lydnad. Detta argument kan inte tas på allvar av en kritiskt tänkande människa.

Vaezis andra och tredje argument (i samband med den första av hans tre invändningar) avspeglar ett antagande om dominans: antingen ska den religiösa textens budskap helt accepteras av läsaren, eller också kan läsaren byta ut textens budskap genom att omtolka ordalydelsen. Men det finns också andra alternativ, till exempel att se läsningen av den religiösa texten som ett slags dialog mellan läsare och text, där båda behåller sin integritet men där läsaren har möjlighet (men inte skyldighet) att ändra sig på vissa punkter efter kontakten med texten. Det kan liknas vid ett samtal med en äldre person där man lyssnar till vad han eller hon säger och kan ta intryck av det, men där man också ibland bestämmer sig för att man med all respekt inte vill följa gamlingens åsikt.

Ahmad Vaezis första och fjärde argument gäller "the reliability and validity of religious knowledge". Han förväntar att religionen ska erbjuda en "pålitlig och giltig grund" (enligt det andra citatet i den här artikeln), och denna grund ska kunna användas som en "vägledare och skiljedomare" i samband med konflikter. Detta är ett utpräglat legalistiskt synsätt som ger föga utrymme för sunt förnuft eller för mänskliga bedömningar. Här kommer man också in på den andra invändningens område, nämligen religionens plats i samhällsbygget.

Två frågor inställer sig. För det första, vad ska krävas för att grunden ska vara "giltig"? Avser det att den ska vara fullständig och logiskt konsekvent, eller ska den också relatera till människornas egenskaper och behov, och hur ser man isåfall på dessa? Även synen på människors egenskaper ändras ju med tiden, så om giltigheten inte ska vara rent filosofisk eller dogmatisk så måste den ändå bli tidsbunden.

Och vidare vad gäller definitionen av giltighet: hur skulle man se på en genomtänkt formulering av nazismens ideologi? Skulle även den omfattas av skyddet mot "skador" från demokratins sida?

En möjlig lösning på detta problem kunde vara att begreppet "pålitlig och giltig grund" finge anses innefatta att den inte får strida mot de fundamentala rättigheterna som till att börja med ska ingå i värdegrunden. Men det skulle då innebära att dessa fundamentala rättigheter kom att stå över de religiösa värdena, vilket är något som Vaezi vänder sig emot. Frågeställningen är inte enbart teoretisk; man kan erinra sig att både Saudiarabien och Iran har tagit avstånd från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna med motiveringen att den är oförenlig med islam.

Den andra frågan är vad som tänks ingå i detta "skydd" gentemot skador åsamkade av demokratin? Avser det enbart yttrandefrihet och organisationsfrihet, så att företrädare för varje genomtänkt ideologi ska ha rätt att framföra och etablera denna? Isåfall faller det under de allmänna principerna om yttrandefrihet och inga regler behövs därutöver. Eller avser det också att varje genomtänkt religion ska skyddas mot kritik, ironi och skämt? Eller avser det till och med att demokratin ska skydda rätten att utöva den genomtänka ideologin i aktiv handling, till exempel på det sätt som Ku Klux Klan ägnar sig åt?

Vid definition av värdegrunden för en begränsad demokrati tycks därför den enda rimliga möjligheten vara att välja en minimal mängd av begränsningar, vilket innebär att man enbart inkluderar dels några mycket grundläggande mänskliga rättigheter och skyldigheter, dels också sådana begränsningar som är nödvändiga för att bevara och försvara styrelseformen i fråga. De får då också utgöra svaret på den återkommande frågan hur demokratin ska hantera rörelser och organisationer som syftar till att avskaffa denna demokrati.

Med en sådan syn på demokratins värdegrund blir det också orimligt att inkludera sharia i sin helhet i den. Denna innehåller ju ett stort antal regler varav många kan eller bör ifrågasättas. Där ingår en del regler som står i uppenbar strid med mänskliga rättigheter i vår bemärkelse, till exempel regeln att den som utträder ur islam ska avrättas. Där ingår också regler om i sig triviala frågor såsom diet och klädsel, vilka idag bara kan tolkas som sätt att skilja mellan muslimer och icke-muslimer, vilket i sin tur strider mot värderingen om ett sammanhållet samhälle.

Vaezis första invändning och argumenten i samband med denna avser i huvudsak den enskilde läsarens förhållningssätt till den religiösa texten. Hans andra invändning gäller istället religionens roll i samhällsbygget, och han skriver

Soroush emphasizes that religious democracies in order to remain religious, need to establish religion as the guide and arbiter of their problems and conflicts.

Problemet är bara att Vaezi då redan har definierat begreppet "religious democracy" som en styrelseform som är grundad på en samling av heliga skrifter, och där det ingår i hans definition att denna grund inte får ifrågasättas eller förändras. I det ovannämnda avsnittet "What is the Conception of a 'Religious Democracy'?" skriver han:

Hence, a majority of the people or their representatives have no power to legislate or make judgments that contradict Islam.

Det är alltså ingen tvekan om att Ahmad Vaezis synsätt är helt oförenligt med liberal demokrati. Detta syns också i hans femte argument i samband med den första invändningen. Han säger där att "reinterpretation of religion in favour of these new ideas and attitudes is not an appropriate solution..." men bland dessa "nya ideer" blandar han saker som har helt olika förhållningssätt till religionen. Å ena sidan finns där "secularism" i bemärkelsen "åtskillnad mellan religion och stat" vilket är något som de olika religionerna rimligen måste acceptera. Om en religion eller dess företrädare inte kan acceptera det så utgör de uppenbarligen en främmande kropp i en liberal demokrati.

Men i samma sammanhang nämner han också "consumerism, individualism" och "free market (capitalism) and technology" vilket är något som förekommer inom de sekulära och liberaldemokratiska staterna av idag, men vilket inte på något sätt är en nödvändig beståndsdel av dem. Dessa aspekter kan väljas bort, helt eller delvis, genom den demokratiska beslutsprocessen, och det finns heller inget skäl varför de där förekommande religionerna ska behöva "omtolkas" på grund av dem. Religionens företrädare i västerländska stater yttrar sig ofta kritiskt om dessa fenomen i samhället, till exempel konsumtionstänkandet. Den nuvarande påven är ett uppenbart exempel på detta.

Om Ahmed Vaezi menar att hans religion måste omtolkas för att den över huvud taget ska acceptera att individualism och en fri marknad får förekomma i samhället, då är det isåfall enbart ett tecken på att han inte vill acceptera sekularismen, utan istället vill att en viss religion ska få sätta sin prägel på hela samhället.

Förekomsten av sådana totalitära synsätt är både välkänd och tragisk. Den intressanta frågan är för mig vad det är för pusselbit som fattas: varför är det så omöjligt för Ahmad Vaezi att modifiera något inom islam så att den kan bli förenlig med den liberala demokratins principer, eventuellt i kombination med rimliga ändringar i den senare?

Som ett första led i sökandet efter svaret kan man peka på Vaezis bokstavstrohet och hans ovilja att ifrågasätta något av det som sägs i de religiösa texterna. Men det leder bara till en följdfråga, nämligen vad kommer sig denna bokstavstrohet av?

Ett bidrag till svaret har nämnts ovan, nämligen Vaezis förenklade syn på förhållandet mellan den religiösa texten och dess läsare, där han syns tänka i termer av dominans åt det ena eller det andra hållet, och där han inte ser möjligheten av en mogen relation mellan de två. En annan förklaring kan vara att han lider av blasfemofobi som jag har diskuterat i en tidigare artikel på denna webbplats. Med blasfemofobi avses en irrationell skräck för att ha att göra med något som kan anses kränka en religion och dess urkunder, inklusive att ens tänka några tankar som kan ses som blasfemiska. Bokstavstrohet kan vara ett sätt att undvika kontakt med eventuella blasfemier.

Ytterligare ett annat möjligt bidrag till förklaringen framträder om man studerar Vaezis utförliga beskrivning av demokrati i allmänhet vilken inleder det tredje kapitlet. Där skriver han:

In summary, democracy is a political system, which acknowledges the right of the people to participate in political decisions, either directly or indirectly through elected representatives, to distribute and regulate the political power under the rule of a majority.

och vidare:

Most contemporary democracies are liberal democracies: a combination of the democratic political system, and the liberal political ideology, that places emphasis upon specific rights and values such as private possession, negative freedom, individualism and toleration.

Han refererar också vilka argument som har framförts för denna ideologi och vilka fördelar den kan anses ha. Men det är intressant och symptomatiskt att en aspekt saknas helt, nämligen behovet av öppen debatt om frågor av gemensamt intresse i samhället. Yttrandefrihet och relaterade friheter motiveras ju inte bara av den tillfredsställelse som medborgaren känner när han eller hon får göra sin stämma hörd. Väl så viktigt är samhällets intresse av att olika perspektiv, olika faktakunskaper och olika argument ska kunna föras fram och prövas mot varandra, eftersom detta rimligen måste bidra till att bästa möjliga beslut kommer att fattas. Inte minst kan det bidra till att undvika riktigt dåliga beslut för statens räkning.

De liberala principerna om tankefrihet, yttrandefrihet med mera ska alltså bidra till att skapa konsensus. Inte så att alla medborgare ska ha samma åsikt, men så att positionerna närmar sig varandra, rimliga kompromisser kan utvecklas och, inte minst, så att kontrahenterna bättre förstår och respekterar varandras ståndpunkter. Detta bidrar också till att de som inte fått sin vilja igenom ändå kan acceptera det gemensamma beslut som så småningom fattas.

Med detta förhållningssätt innefattar den liberala demokratin något mycket mer än bara en mekanism för gemensamt beslutsfattande genom omröstning, val, och delegering av makt till ett parlament. Den innefattar också ett socialt system där helheten blir något mer än summan av sina delar. Denna aspekt av liberalismen omnämns inte alls i Ahmad Vaezis beskrivning. Han talar istället om att "democracy subordinates the individual to the decisions of others". Här avspeglas återigen ett tankesätt som karakteriseras av dominans och inte av strävan efter konsensus.

Jag föreställer mig att detta kan vara en del av förklaringen till att Ahmad Vaezi inte kan lämna sin bokstavstrohet. Om man vill ha en religion som ska vara "vägvisare och skiljedomare" så duger det ju inte att definiera den som en samling av individuella ställningstaganden som intas och förändras helt oberoende av varandra. Om man däremot ser den som en jämförelsevis god konsensus vilken utvecklas i ett öppet samhälle, då är det inte något problem med att också se den som vägvisare och som, om inte en skiljedomare så åtminstone en vishetslärare och en auktoritet. Och då är det heller inte något problem, utan en styrka att denna konsensus kan förändras över tid så att den på bästa sätt svarar mot nya insikter och nya förhållanden i världen.

Jag har poängterat den öppna debattens betydelse för att samhället ska kunna fatta goda beslut, och i varje fall för att undvika riktigt dåliga beslut. Egentligen är det också viktigt med öppen debatt i religiösa frågor. Även en religion behöver utsättas för kritisk granskning för att inte förlora sin sälta, för att anknyta till ett yttrande av Jesus. Därför är tvivel ett konstruktivt komplement till tro, och en ateistisk minoritet är ett konstruktivt element i ett övervägande religiöst samhälle. En öppen debatt mellan företrädare för, och kritiker av religionen motverkar förstelning och självtillräcklighet på bägge sidor. Även detta är ett skäl för att begränsa begränsningarna i "limited democracy" till dem som är helt nödvändiga.

Med detta har jag identifierat några möjliga svar på den inledande frågan vad det finns för hinder mot att kombinera islam (dvs. de islamiska skriftlärdas uppfattningar) med västerländsk demokrati och samhällsuppfattning. Frågeställningen har angripits genom att noga studera en islamisk skriftställare och ett av hans verk. Vi har funnit ett spektrum av tänkbara svar. Några är säkerställda men ger begränsad insikt, till exempel bokstavstroheten. Andra är mer spekulativa men ger bättre underlag för fortsatta överväganden, såsom författarens tänkande i termer av dominans och hans oförmåga (såvitt man kan se) att förstå betydelsen av meningsutbyte och konsensus i etiska och religiösa frågor.

Generaliserbarhet och konsekvenser

En naturlig följdfråga blir då i vad mån dessa observationer och hypoteser kan generaliseras, så att de skulle gälla för många intellektuella företrädare för islam, eller om de är specifika just för Ahmad Vaezi. Det finns flera indikationer på att det är fråga om ett generellt problem, till exempel den mycket begränsade framgången för "The Muslim Reform Movement" i USA, eller den massiva oviljan på muslimsk sida att ens diskutera de synpunkter som Ayaan Hirsi Ali för fram i sin bok "Reformera Islam".

I detta sammanhang kan det också vara intressant att notera ett nyligt upprop av ungefär 250 franska intellektuella [pan-7610] som yrkar på att vissa passager i Koranen ska officiellt förklaras som "inaktuella" och därmed göras ogiltiga idag. Det ska bli intressant att se hur detta initiativ kommer att utveckla sig.

Även vad gäller de tankemönster som jag har identifierat här ovan finns det goda skäl att tro att de har avsevärd utbredning. Blasfemofobi är den uppenbara beteckningen på de återkommande och storskaliga mobbförbrytelserna, särskilt i Pakistan, mot personer som enligt något rykte har gjort något som ringaktar islam, Koranen eller profeten Mohammed. Den visade sig också i de våldsamma reaktionerna på publiceringen av några Mohammedsatirer i den danska tidningen Jyllands-posten.

När det gäller dominanstänkandet manifesteras det redan i det att själva ordet "islam" betyder "underkastelse", men också i ett välkänt uttalande av Muslimska brödraskapets grundare, Hasan al-Banna, som skrev:

It is the nature of Islam to dominate, not to be dominated, to impose its law on all nations and to extend its power to the entire planet.

Ett fasthållande av det förhållningssättet är uppenbarligen det säkraste sättet för islam att göra sig omöjligt i de flesta andras ögon. Det tänkesätt där de enda alternativen är att dominera eller att domineras må förekomma i en del kulturer och en del miljöer, men det är främmande och kontraproduktivt överallt där man värderar konsensus och ömsesidig förståelse.

En annan följdfråga gäller vad som kommer att hända om islamiska företrädare fortsätter att avskärma sig från majoritetssamhället och dess värdegrund, i länder som vårt, där muslimerna utgör en rätt liten minoritet. Detta kan visa sig vara en ödesfråga för det västerländska samhället. Den här artikeln kan förhoppningsvis vara ett bidrag till den nödvändiga debatten i den frågan. Att det sedan kan vara en ödesfråga även för islam som sådant är också en del av bilden -- och av problemet.

Referenser

2004-02-: pan-7671    Shia Political Thought.
Ahmad Vaezi i Islamic Centre of England.
Denna bok omfattar tre kapitel där det tredje och sista har rubriken 'Islam and Democracy'. Det är detta som har behandlats i den här artikeln.

2014-06-27: pan-7596    Hujjat al-Islam Ahmad Vaezi discusses Western plots to destroy Shi’ism.
i Rasa News Agency.

2018-04-21: pan-7606    Manifeste 'contre le nouvel antisémitisme'.
Philippe Val + 250 i Le Parisien.
Länkar till ytterligare artiklar om detta initiativ finns i situationsbeskrivning 39 i klippsamlingen på "Argument och Fakta".

   
Författare:
    Erik Sandewall

Artikelnummer:
    deb-138

Publiceringsdatum:
    2018-05-20

Senaste uppdatering:
    2018-05-22

 

Registrerad webbplats:
    Argument och fakta

Publicerande förlag:
    Volibri Förlag och IT

Ansvarig utgivare:
    Erik Sandewall

 

Länkar till:
   Mångfaldsliberalism
   Webbplatsen
   Förlaget
   Andra artiklar


  Länk till denna artikel: www.argumentochfakta.se/artiklar/138/islam-hinder-liberal-demokrati.html