Mångfaldsliberalt perspektiv

på aktuella förhållanden, händelser och debatter i vårt samhälle


 

Argumenten i debatten om sveländare/svenskländare

 

År 2005 framförde Lena Andersson följande förslag som en sidokommentar i en bokrecension [pan-7879]:

För att medborgarnationalismen i mångfaldens Sverige ska förverkligas måste ett helt nytt politiskt program formuleras. Jag skulle vilja tillägga att det samtidigt måste lanseras en ny och oförstörd benämning, då svensk inte kommer att sluta betyda etnisk svensk i någons innersta föreställningar. För att medborgarnationalism ska kunna korrespondera med en inre känsla och inte stanna i ännu mera välvillighetsretorik, tror jag att det behövs en inkluderande beteckning ovanför svensk som motsvarar den abstrakta medborgaridén, typ sveländare; på samma sätt som man skiljer på finne och finländare.

Lena Anderssons förslag har först nu fått ett påtagligt genomslag. Det fick ingen större anslutning år 2005, men har återkommit vid några tillfällen. Ordet 'svenskländare' med samma innebörd föreslogs år 2010 i Flashback [pan-7879], och år 2015 använde jag ordet 'sveländare' i min bok 'Samtal om Sveriges nation'. I mars detta år föreslog Bjarne Däcker ordet "sverigare" i en artikel i DN [pan-8169].

Denna sommar har återigen ordet 'svenskländare', förts fram av Ivar Arpi i en artikel i Svenska Dagbladet [pan-8103], och den här gången har det lett till en mer omfattande diskussion både i dagspress och i alternativa media. En samling av länkar till hittillsvarande inlägg finns på en särskild sida på min webbplats 'Argument och fakta'. Flera av dessa inlägg är avvisande på gränsen till rabiata, tydligen beroende på förutfattade meningar eller på att man har missförstått de förslag som framförts. I den här artikeln ska jag sammanfatta debatten och försöka bena ut begreppen.

En viktig aspekt av Lena Anderssons förslag är att hon talar om 'medborgarnationalism' vilket ju är en av de föreslagna svenska motsvarigheterna till engelskans 'civic nationalism'. I denna anses en nation bestå av de medborgare som identifierar sig med nationen och dess grundläggande värderingar, vilket normalt bör innebära den stora majoriteten av medborgarna.

Detta nationsbegrepp är alltså inte baserat på vare sig etnicitet eller medborgarskap. Lena Andersson talar om ett 'mångfaldens Sverige' där ordet 'svensk' betyder 'etnisk svensk', och där man därför behöver ett bredare begrepp som inkluderar alla etniska grupper i den svenska mångfalden. Det är här som hennes förslag att införa ordet 'sveländare' kommer in, i analogi med 'finländare' som avser att inkludera både finnar, svenskar och andra etniska grupper i Finland.

Utöver hennes förslag om 'sveländare' har även ordet 'svenskländare' föreslagits för samma användning. Ivar Arpi använder det i sitt inlägg nyligen. Den nu aktuella diskussionen har kretsat runt det ordet, och det har där kritiserats som varande onaturligt. Frågan om vilket av de föreslagna orden som är att föredra måste ses som en fråga om vana och smak, och den ska inte diskuteras här.

En av synpunkterna i debatten har varit att om man vill uttrycka den föreslagna distinktionen så bör man hellre låta 'svensk' stå för alla medborgare och välja ett annat ord för 'etnisk svensk'. Det kunde till exempel göras genom att uppgradera ordet 'svenne' så att det får en positiv ton och inte bara är ett skällsord. Det finns uppenbara skäl för och emot bägge dessa alternativ; Lena Andersson hör enligt citatet till dem som anser att ordet 'svensk' i grunden tolkas som 'etnisk svensk' även om allmänmedia konsekvent använder den bredare betydelsen. Valet av ord är en fråga som till slut måste avgöras av hur språket används i praktiken.

Det grundläggande missförståndet

Flera av inläggen i de senaste veckornas debatt har uppenbarligen missförstått förslaget. Sålunda skrev Maria Johansson en artikel i Aktuellt Fokus med rubriken "Ivar Arpis apartheidförslag: Svenskar med invandrarbakgrund ska kallas 'svenskländare'" [pan-8118].

Jens Liljestrand i Expressen gör samma misstag när han skriver: "Och jag ser en ledarskribent på Svenska Dagbladet yra på twitter om att vi borde dela upp svenskar i 'etniska svenskar' och 'svenskländare'. Jo, han skriver faktiskt så. Det är så in i helvete sjukt" [pan-8125].

Bloggen Vardagsrasismen gör samma fel då den skriver att Ivar Arpi "föreslår dela upp oss i 'etniska svenskar' och 'svenskländare' [pan-8121].

Dessa skribenter har alltså genomgående missat den grundläggande idén att 'svenskländare' skulle inkludera både svenskar och andra etniska grupper, givet att 'svensk' får ha den begränsade, etniska betydelsen. Därför ser de det hela som ett sätt att införa en särskild beteckning på "de andra", alltså på dem som inte är etniska svenskar, och tolkar det som ett försök till exkludering och till att "ställa grupp mot grupp". Denna feltolkning förklarar den mycket hårda tonen i den kritiken.

Alla vill inte beteckna sig själva som svenskar

I allmänna media används idag ordet 'svensk' för att beteckna medborgare i Sverige, trots att det faktiskt inte är så att alla medborgare för sin del vill beteckna sig själva som svenskar. Detta blev tydligt i debatten om Björn Söders tal i slutet av 2013. Viveca Jillker skrev en artikel i GT med titeln "Vi samer kallar oss inte svenskar", och den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén skrev på SvT:s webbplats i slutet av 2014 att "Samer är inte svenskar, ... Det är ju därför vi har ett Sameting och rätt till utbildning på samiska".

Ett annat påtagligt exempel ges i följande citat från den muslimska webbplatsen malikiyya.se :

Under en föreläsning i en av Malmös moskéer där imamen talade väl om "svenskars" karaktärsegenskaper och goda beteende i allmänhet, började några åhörare klaga och påstod att det är förbjudet att hylla icke-muslimer på detta sätt. Det tycktes vara en självklarhet för alla att "svenskar" avsåg icke-muslimer. I efterhand låter detta extremt. Faktum är dock att detta språkbruk är vanligt, både på svenska och arabiska (jfr. användandet av muslim och swaydi som varandras motsatser), bland muslimer i Sverige.

Motsvarande exempel är vanligt förekommande bland invandrare (även från europeiska länder), och särskilt bland personer som kommit till Sverige i vuxen ålder. I varje fall enligt min erfarenhet är det snarare regel än undantag att de inte ser sig själva som svenskar, utan det faller sig naturligt för dem att beteckna sig med sin ursprungliga nationalitet.

Artikeln 2016-07-11: pan-8120    Svenskar, svenskländare och inkluderande svensk nationalism.
i ReaGenser.
citerar ett antal personer som med kraft värjer sig mot att behöva bli kallade som svenskar.

I den allmänna diskussionen om till exempel Björn Söders anförande för några år sedan har det ofta upprepats att "ingen annan ska tala om för mig vem jag är". Mot den bakgrunden, och med hänsyn till de olika grupper av medborgare som inte vill beteckna sig själva som svenskar, måste man ifrågasätta lämpligheten av att använda ordet 'svenskar' som beteckning på svenska medborgare i allmänhet.

Utpekande eller begreppsdefinition

Tanken att ordet 'svensk' i princip ska beteckna etniska svenskar har ju framförts även i andra sammanhang. En vanlig invändning mot det förslaget är att man säger att förslagsställaren därmed "vill bestämma" vem som ska vara svensk och vem som inte ska vara det. Ibland spetsas det argumentet till genom att en viss person framför att han eller hon känner sig som svensk och att hen reagerar mot att andra vill frånkänna hem den egenskapen. Argumentet "andra ska inte bestämma vem jag är" har återkommit även i den nu aktuella debatten.

Det argumentet är dock inte rimligt. Självklart måste varje människa själv kunna ta ställning till vem han eller hon "är" när det uttrycks i etnisk, religiös eller annan kulturell grupptillhörighet. Men för att ett sådant ställningstagande ska kunna göras och kommuniceras så måste det finnas ett gemensamt ordförråd varigenom man har en någorlunda klar betydelse för de gruppbeskrivande orden.

För att det ska vara meningsfullt för någon att ta ställning till om hen vill beteckna sig som 'svensk' eller inte måste det alltså finnas en gemensam syn på vad det ordet betyder. Men denna betydelse kan inte vara en gång för alla given; det måste vara möjligt att diskutera vilken betydelse vi vill lägga i det ena eller det andra ordet. Förslaget om att skilja ut de olika betydelserna i ordet 'svensk' och införa åtminstone ett ytterligare ord bör ses som ett förslag till hur vi kan öka precisionen i vårt gemensamma språk på en bestämd punkt, och inget annat.

När behövs den föreslagna distinktionen?

Flera av de aktuella debattartiklarna har kommentarsfält som innehåller en rik flora av kommentarer. En återkommande fråga är när den föreslagna distinktionen egentligen behövs. Varför skulle man säga svenskländare när man helt enkelt kan säga svensk?

I Lena Anderssons ursprungliga artikel motiveras förslaget med att distinktionen behövs i ett samhälle med mångfald och ett civiskt nationsbegrepp, alltså en nation som består av många grupper som ändå bildar en enhet, kanske i linje med det amerikanska valspråket 'e pluribus unum'. Man behöver namn på de ingående delarna, och man måste kunna skilja mellan helheten och den största av delarna. Det är dock ett abstrakt resonemang och hon utvecklar det inte vidare.

När förslaget om 'svenskländare' fördes fram av signaturen Immortalis i Flashback gjordes det med en liknande motivering:

Numera är vi ett "pluralistiskt och progressivt" samhälle och behovet har uppstått även hos oss [liksom i andra länder] . Inte minst för att personer med utländsk kultur och livsstil [inte] ska behöva benämnas svenskar just eftersom alla har rätt till sin egen kultur utan att få attributet svensk. Samtidigt har svenskarna rätt till en egen benämning utan att förvirring ska uppstå kring begreppet.

I min bok "Samtal om Sveriges nation" finns en annan motivering, I ett samtal på sidan 37 berättar "norrlänningen" om sin tidigare vistelse i Tyskland:

Och för egen del, fortsatte norrlänningen oberört, för egen del tycker jag nog att det skulle ha varit jobbigt om tyskarna hade sagt att jag var tysk jag också, för det var ju så självklart att jag inte var det. Det skulle bara ha varit ett PK sätt att prata, och utan grund. Och egentligen skulle det nog ha haft motsatt effekt mot vad som var tänkt, för om jag hörde dem säga att jag var tysk och samtidigt både de och jag visste att jag inte är det när det kommer till kritan, då skulle jag ju verkligen känna att jag inte var accepterad.

Hans tankegång anknyter till den ofta återkommande observationen att invandrare känner att de aldrig blir riktigt accepterade eftersom de inte uppfattas som svenskar "på riktigt". Kan det kanske vara så att den dubbla betydelsen av 'svensk' både som svensk medborgare och som etnisk svensk bidrar till detta problem? Först får man höra att man kallas för 'svensk' och sedan upptäcker man att man ändå inte betraktas som en sådan?

Ivar Arpi hade en liknande motivering i sin artikel:

... Kanske kan språket hjälpa till med integrationen, så att fler känner sig självklart hemma i den svenska nationen. Men då behövs förmodligen nya ord.

Både Immortalis och Arpi fångar alltså upp att ordet 'svensk' har en så pass stark etnisk komponent att många medborgare inte vill se sig själva som svenskar. Det kan vara ett gott argument för att införa ett nytt ord, men isåfall vore det förstås också önskvärt att även dessa icke-svenskar kunde engageras i diskussionen om vad som vore ett lämpligt ord.

Exempel på konkreta användningar

Kommentarsfältens fråga om varför man skulle behöva den föreslagna distinktionen bör också kunna besvaras med konkreta exempel. Detta görs inte i någon av artiklarna, men här följer några möjliga scenarier.

Exempel 1. I en nyhetsrapportering om en tågolycka i annat land kan det idag anges huruvida och hur många "svenskar" det finns bland de döda eller skadade. Med den föreslagna ändringen skulle man istället ange hur många "svenskländare" det finns bland de drabbade, eller alternativt hur många "sveländare" om man föredrar det ordet.

Exempel 2. Replikskiftet "Hur många samer och hur många svenskar finns det i gruppen?" - "Samerna är ju också svenskar, ska jag räkna med dem bland svenskarna eller ska jag bara ange icke-samiska svenskar?"

Detta är ett exempel där oklarheten skulle försvinna om de talande var överens om att ordet 'svensk' enbart skulle ha den begränsade betydelsen. Men om man vill använda ordet på det sättet så behövs det ett annat ord för svenska medborgare i allmänhet, och det är där som ordet sveländare eller svenskländare kunde komma in.

Mot det här exemplet kan man invända att det finns ju många personer som räknar sig som både samer och svenskar. Det må så vara, men i en miljö där sådana personer ingår blir redan den inledande frågan meningslös, så det är inte någon giltig invändning.

Sammanfattning av anförda skäl för det föreslagna nya ordet

Dessa exempel illustrerar två av de skäl som har anförts för den föreslagna distinktionen mellan 'svensk' och 'sveländare' alternativt 'svenskländare' eller 'sverigare'. Ett skäl kan vara att man vill respektera de personer som inte ser sig själva som svenskar, speciellt genom att inte innefatta dem under beteckningen 'svenskar' till exempel i en nyhetsrapportering. Det kan jämföras med användning av ordet "hen" när man inte vet om den avsedda personen är en kvinna eller en man. Detta skäl gäller i det första exemplet.

Ett annat skäl kan vara att man så långt möjligt vill ha entydiga begrepp för att undvika missförstånd. Man kan invända att sådana missförstånd lätt kan redas ut i en dialog, och att behovet av entydighet därför inte är så stort. Detta förutsätter dock att de samtalande är medvetna om tvetydigheten i de ord de använder, och det förutsätter också att där finns en dialog. Om orden istället förekommer i skriven text kan det vara svårare att reda ut oklarheten.

Dessa två skäl avser fördelar med distinktionen i konkreta samtalssituationer eller texter. Därtill har det anförts två argument som avser övergripande fördelar med att denna distinktion representeras i vårt ordförråd. Dit hör tanken att den dubbla betydelsen av ordet 'svensk' kan bidra till invandrares känsla av utanförskap: man sägs vara svensk men är det ändå inte.

Slutligen finns det skäl som signaturen Immortalis anförde, nämligen att "samtidigt har svenskarna rätt till en egen benämning" där han med 'svenskar' rimligen menar etniska svenskar. Samma argument framförs av Bjarne Däcker: "Att förvägras det egna namnet på sitt folk vore den yttersta förnedringen". Detta är i princip ett känslomässigt argument vilket jag avstår från att försöka belysa här.

   
Författare:
    Erik Sandewall

Artikelnummer:
    deb-139

Publiceringsdatum:
    2018-07-09

Senaste uppdatering:
    2018-07-10

 

Registrerad webbplats:
    Argument och fakta

Publicerande förlag:
    Volibri Förlag och IT

Ansvarig utgivare:
    Erik Sandewall

 

Länkar till:
   Mångfaldsliberalism
   Webbplatsen
   Förlaget
   Andra artiklar


  Länk till denna artikel: www.argumentochfakta.se/artiklar/139/argument-debatten-svelandare.html