Mångfaldsliberalt perspektiv

på aktuella förhållanden, händelser och debatter i vårt samhälle


 

Vi behöver gruppolitik och gruppdialog -
inte bara identitetspolitik

 

År 1998 publicerade den amerikanske forskaren T.A. Aleinikoff en artikel med titeln "Towards a multicultural nationalism" [pan-2988], som är relevant även i vår tid. Framförallt visar den hur vi kan komma vidare från identitetspolitiken och den utdragna debatten om denna. I artikeln formulerar Aleinikoff några principer och förhållningssätt för ett samhälle med mångfald, där den mest centrala punkten är

a principle of permeability, which insists on both the reality of group boundaries and the ability to cross them.

Med denna koncisa formulering tar han samtidigt avstånd från två motsatta och förenklade förhållningssätt. Främst kritiserar han den strikta multikulturalismen som 'proclaims permanent group distinctions' och som leder till ett splittrat samhälle där solidariteten sätts på undantag. Men han tar också avstånd från den kosmopolitanism där etniska, religiösa och andra kulturella grupper betraktas som irrelevanta om de alls anses existera.

Aleinikoffs linje kan alltså ses som en förnuftig mellanposition mellan dessa två ytterligheter. Den innebär att grupper erkänns samtidigt som att gränserna mellan dem är öppna, så att varje person fritt ska kunna byta religion eller etnicitet, eller ta till sig valda delar av det som eljest karakteriserar en annan grupp. Appropriering ses något naturligt så länge som det inte övergår till exploatering.

För att ett sådant öppet samhälle ska fungera väl krävs också enligt Aleinikoff ett förhållningssätt som han kallar 'mutuality', dvs. ömsesidighet:

Mutuality demands active engagement, learning about others in their own terms ~ not a suspension of judgment, but judgment based on information and interaction. Tolerance is a politics of peaceful coexistence; mutuality is a politics of recognition. Recognition changes the observer. This is the lesson and promise of multiculturalism that has gotten lost in the culture wars.

Öppenheten betyder därför att medborgarna förväntas vara intresserade av dialog och meningsutbyte med medlemmar i andra grupper, eller med deras företrädare.

Aleinikoffs gruppbegrepp är ett fruktbart alternativ till det identitetsbegrepp som har diskuterats de senaste åren under rubriken identitetspolitik. (En sammanställning av sådana debattinlägg finns på min webbplats). De två begreppen är relaterade eftersom en grupp kan ses som en beteckning på de personer som har en viss identitet, men gruppbegreppet är bredare och undviker de låsningar som ofta förknippas med identitetsbegreppet. Den viktigaste skillnaden är dock att gruppbegreppet är förknippat med dynamiska förändringar: en grupp är ofta ett forum för meningsutbyte, och för omprövning av åsikter och värderingar.

Identitetsbegreppet är däremot utpräglat individualistiskt: det förutsätter ett samhälle bestående av individer som var för sig har dels ett antal erfarenheter, åsikter och egenskaper, dels också var sin egen identitet. Identiteten anses främst vara förknippad med erfarenheterna, men dess bärare antas också ha (eller böra ha) en del identitetsspecifika åsikter och egenskaper. Däremot ger identitetstänkandet inget utrymme för att resonera om hur identiteter kan förändras, eller om hur man kan ha en dialog inom och mellan identiteterna.

Identitetstänkandet har kritiserats för att det undergräver en av de värdefullaste egenskaperna i vårt samhälle, nämligen tilliten till samhällets institutioner [pan-8371]. En annan återkommande punkt i kritiken är att den tenderar att placera in människor i fack med förutbestämda egenskaper, åsikter och ställningstaganden. När detta inte stämmer med verkligheten så är själva begreppet inte särskilt meningsfullt.

Däremot kan det ofta vara meningsfullt att tala om en grupp även när det finns stora skillnader mellan medlemmarna vad gäller värderingar och åsikter. Gruppen kan istället karakteriseras av att där bedrivs en fortlöpande dialog mellan medlemmarna. För det behövs bara en gemensam referensram som gör dialogen möjlig, främst i form av ett gemensamt språk och en någorlunda gemensam verklighetsuppfattning. En känsla av gemensam identitet kan också bidra till intresset för att delta i sådana diskussioner inom gruppen.

Det är av dessa skäl som det är mer fruktbart att tänka i termer av grupper än i identiteter. När vi till exempel vill försöka engagera invandrare för vårt samhälles grundläggande värderingar, även sådana invandrare som inte har dem med sig från början, då finns det två kraftfulla metoder: dels att delta i den diskussion som kan finnas i varje invandrargrupp, dels också att engagera invandrarna i den diskussion som finns i grannskap och på arbetsplatser. Det statiska identitetsbegreppet ger däremot ingen vägledning i sådana frågor.

Ordet 'identitetspolitik' används emellertid på flera sätt, nämligen både för en politik i egentlig bemärkelse, och för ett förhållningssätt. När man talar om att enligt identitetspolitiken ska ingen yttra sig om eller för någon annan identitet än sin egen (som i [pan-8347] ), då är det snarast fråga om ett förhållningssätt. Men samma ord används också för en politik där samhället ger aktivt stöd åt människor med vissa 'identiteter', till exempel viss bakgrund som gör att sådant stöd är väl motiverat. I det fallet bör 'identitetspolitik' vara en bättre term än 'gruppolitik', eftersom det väl är personernas bakgrund och egna förhållanden man vill beakta, snarare än förekomsten av samverkan inom en grupp.

Samtidigt är det också angeläget att samhället har en genomtänkt politik visavi grupper av det slag som diskuteras här. Detta sker redan, till exempel när samhället ger bidrag till ungdomsverksamhet men villkorar detta med att verksamheten ska vara i linje med samhällets grundläggande värderingar. Aleinikoffs tankegångar kan ge impulser till vad som ytterligare kan ingå i en sådan gruppolitik. Både 'permeability' och 'mutuality' är värderingar som kan och bör backas upp av åtgärder och avgränsningar från samhällets sida. Samma sak gäller för Aleinikoffs tredje princip som han kallar 'allegiance', alltså tillhörighet till den gemensamma nationen:

A cultural unity is not in the cards, and a mutual commitment to liberal political principles including diversity -- although important -- produces a thin unity that may be little more than an agreement to disagree, tolerance without mutuality. What the unum has a right to ask of the pluribus, to use Lawrence Fuchs's figure, is that groups identify themselves as American. To be sure, there may be significant disagreement over what it means to see oneself as an "American". But the central idea is that a person be committed to this country's continued flourishing and see himself or herself as part of that ongoing project. The allegiance, the common identification, need not be exclusive, but it must be paramount.

Även i vårt land bör det finnas en tydlig förväntan att grupper i samhället ska kunna känna en övergripande tillhörighet till Sverige som nation. En aspekt av vår gruppolitik bör därför vara att reagera på lämpligt sätt när grupper eller deras ledare profilerar sig separatistiskt och i motsatsställning till den nationella gemenskapen.

Men det räcker inte att bara fokusera på samhällsgrundande värderingar som vi önskar ska delas av alla medborgare. Den syn på grupper som Aleinikoff för fram medför också en problematik som inte uppträder i de två extrema alternativen. I föreställningen om ett helt homogent samhälle ingår att dess värderingar delas av alla, och i ett strikt multikulturellt samhälle ska varje grupp få ha sina egna värderingar inom ramen för en nattväktarstat, eller med "tolerance without mutuality" som Aleinikoff uttrycker det.

Mer komplicerat blir det när samhället baseras på ett mer omfattande system av samhällsgrundande värderingar, samtidigt som man är positiv till att kulturella grupper i samhället kan ha egna värderingar som de hävdar med övertygelse. Uppenbarligen kan värderingskonflikter uppstå, och vad finns då för mekanismer för att lösa dem? Svaret bör vara att detta är den stora uppgiften för gruppolitiken. Några utgångspunkter är givna, till exempel att lagarna ska vara desamma för alla medborgare, och att mångfalden enbart kan gälla värderingarna. En annan viktig punkt måste vara att staten har rätt att sätta gränserna för de gruppspecifika värderingarna. Detta är enkelt om en grupps värderingar strider mot lagen, för då är det förstås lagen som gäller. Det blir mer komplicerat när värdering står mot värdering, varvid staten måste välja mjukare metoder för att hävda sina värderingar.

Till sist är det ändå dialogen och meningsutbytet som måste fungera för att samhället ska hålla samman vad gäller värderingarna. Inte så att alla behöver ha samma värderingar, men så att alla tillämpar principen om ömsesidighet eller 'mutuality', vilket innebär att man förstår varandras värderingar och respekterar dem, även när man inte delar dem. Den dialog som behövs för detta kan ske mellan person och person, och den kan också ske i dagspress och andra media.

Idag finns det ett påtagligt problem i det avseendet, nämligen att meningsutbytet mest sker mellan personer i samma eller närstående grupper. Det är alltför sällan som man ser att en 'svensk' debattör tilltalar och argumenterar mot en företrädare för en minoritetsgrupp, till exempel bland muslimerna, och ändå mer sällan som den senare svarar med en replik. Man tenderar att prata om muslimerna i stället för med dem, och motsvarande gäller för andra grupper, både de större och de mindre. Men ett reellt meningsutbyte mellan olika grupper i samhället är viktigt, både i sig och som stimulans för den löpande dialogen i vardagliga miljöer.

Och såväl i offentligheten som vid kaffebordet är ömsesidigheten ett villkor för att dialogen ska fungera. Just detta gör att den bör ses som en av våra samhällsgrundande värderingar.

Sammanfattningsvis vill jag alltså hävda att identitetspolitik i bemärkelsen av politik för att ge stöd inom behövande grupper kommer att vara fortsatt relevant, men att den behöver kompletteras med en genomtänkt gruppolitik där samhället försöker påverka värderingar som kan finnas och utvecklas i olika grupper inom samhället. Denna påverkan bör dock tydligt begränsas till att gälla samhällsgrundande värderingar. Bland dessa bör det ingå sådant som uppmuntrar till dialog mellan olika grupper och med deras företrädare, vilket förutsätter helt andra förhållningssätt än den separatism som ofta också går under beteckningen identitetspolitik.

Citerade artiklar

pan-2988    Essay: A Multicultural Nationalism?.
T. Aleinikoff i The American Prospect, 1998.

pan-8371    Identitetspolitiken hotar den nordiska samhällsmodellen.
Bo Rothstein i DN, 2014-12-14.

pan-8347    Skrota identitetspolitiken.
Ann-Sofie Hermansson i Egen blogg, 2018-07-20.


   
Författare:
    Erik Sandewall

Artikelnummer:
    deb-140

Publiceringsdatum:
    2018-09-20

Senaste uppdatering:
    2018-09-20

 

Registrerad webbplats:
    Argument och fakta

Publicerande förlag:
    Volibri Förlag och IT

Ansvarig utgivare:
    Erik Sandewall

 

Länkar till:
   Mångfaldsliberalism
   Webbplatsen
   Förlaget
   Andra artiklar


  Länk till denna artikel: www.argumentochfakta.se/artiklar/140/gruppolitik-och-gruppdialog.html