Mångfaldsliberalt perspektiv

på aktuella förhållanden, händelser och debatter i vårt samhälle


 

Förslag till en integrationsstrategi

 

Under den gångna valrörelsen har 'integration' varit en av de stora frågorna, och vid valrörelsens avslutande partiledardebatt den 7 september var den också ett av de fyra ämnen som skulle diskuteras. Därför var det märkligt och bedrövande att se hur litet som egentligen blev sagt i den debatten: det kom inga principiella resonemang i frågan, och knappast några förslag till konkreta åtgärder för att hantera de problem som vi har sedan ett antal år. Man förde fram vikten av att kunna svenska språket, samt att "fler invandrare måste kunna få jobb" som huvudstrategi. Det är relevant, men knappast tillräckligt.

Jag menar att i denna fråga behövs det en sammanhängande strategi som innehåller ett principiellt synsätt och, baserat på detta, ett antal konkreta åtgärder på både kort och lång sikt. I den här artikeln vill jag föreslå några första steg mot en sådan strategi.

Grundläggande synsätt

Varje resonemang om integration måste använda en distinktion mellan Sveriges befolkning och den huvuddel av befolkningen som redan är integrerad, i den bemärkelse som vi kan vilja lägga i ordet. Denna huvuddel ska jag kalla för det svenska folket, självklart utan några övertoner av etnicitet eller liknande. Med det ordvalet är integration en process där en medlem av befolkningen ansluter sig till folket.

Någon kan ifrågasätta varför man måste prata om 'folket' som är ett så laddat begrepp. Räcker det inte att definiera integration som att man kommer att ingå i samhället? Den viktiga skillnaden är att ordet 'folk' betecknar en gemenskap som inte bara är grundad i (någorlunda) gemensamma värderingar, utan som också för med sig en känsla av solidaritet. Utan ett folk blir det inget folkhem. Och i den mån som nyanlända personer har särskilda svårigheter och behov så är det de, om några, som har behov av att det befintliga folket innefattar dem i sin solidaritet.

Vilka ingår då i folket? En koncis beskrivning finns i några rader ur dikten 'Folkeligheden' som N.F.S. Grundtvig skrev i frihetens år 1848:

    Til et Folk de alle høre,
    Som sig regne selv dertil,
    Har for Modersmaalet Øre,
    Har for Fædrelandet Ild; ...

Här är Grundtvig tydlig på att tillhörigheten till folket avgörs av varje persons fria val; det är inte något som någon annan ska avgöra. Trettiofyra år senare uttryckte fransmannen Ernest Renan för övrigt samma tanke i sin klassiska skrift "Qu'est-ce qu'une nation?" (Vad är en nation?), även om han mest betonade vikten av att brinna för nationen och inte såg modersmålet som väsentligt i sammanhanget.

Den springande punkten i integrationsfrågan blir då vad som ska till för att nyanlända ska komma att känna en tillhörighet till det svenska folket, alltså till den stora del av befolkningen som redan känner en sådan tillhörighet. Det finns tre uppenbara förutsättningar:

1) Medlemmarna i detta folk måste inta en välkomnande attityd till de nyanlända. Få människor kan fås att känna tillhörighet till en grupp där man inte är välkommen utan istället bemöts avvisande.

2) Det måste finnas en nationell identitet som man kan ansluta sig till, och som medlemmarna i folket redan upplever som sin.

3) Det måste finnas en tydlig "berättelse" om denna identitet och om vad landet och folket står för. Om detta inte finns så blir ju folket bara "vi som känner tillhörighet till varandra" vilket inte är en hållbar grund för gemenskap. Eller bättre sagt: det måste finnas ett flertal sådana "berättelser" som är varandra tillräckligt lika och tillräckligt olika för att de tillsammans ska spegla både det gemensamma, och de skillnader som finns inom gemenskapen.

Denna identitet och dessa berättelser behöver i princip behandla tre saker: dels folket, dels landet som detta folk äger, och slutligen det samhälle som folket har etablerat inom detta land. I samhället ingår både statsmakten i dess olika delar, civilsamhället, gällande lagar, men också de samhällsgrundande värderingar som lagarna vilar på och som är viktiga för att samhället ska fungera bra.

Kombinationen av begreppen "land" och "folk" är eldfängd eftersom den har legat till grund för så många krig och konflikter. Detta är dock inget skäl för att låtsas som att det sambandet inte existerar, eller att önska bort det. Det torde knappast finnas något folk i världen som inte har ett begrepp om "sitt land". (Akadierna är ett möjligt, men mycket litet motexempel). Det gäller istället att handskas varsamt med kombinationen av folk och land.

De mer eller mindre gemensamma värderingarna, och särskilt de samhällsgrundande värderingarna är alltså en del av det som man känner tillhörighet till när man ingår i folket. Detta ska inte reduceras till en fråga om en person omfattar dessa värderingar i sin helhet, eller om hen inte gör det. Även för den som inte delar vissa värderingar är det en avgörande skillnad om hen förstår och respekterar dessa annorlunda värderingar, eller om hen avvisar dem helt och inte ens försöker förstå vad de innebär. Det respekterande förhållningssättet är helt förenligt med 'tillhörigheten', inom vida gränser, men med den avvisande attityden finns ingen tillhörighet.

Av dessa skäl kan också kunskaper om folkets, landets och samhällets historia bidra mycket till att man ska känna tillhörighet till dessa. Förhållanden, värderingar och beteenden kan ofta vara mer begripliga om man har någon förståelse för deras bakgrund. Den nutida svenska synen på kvinnors frihet i olika bemärkelser kan lättare förstås om man känner till de debatter och de förändringar som skett vid olika tillfällen under 1900-talet, till exempel.

Grundtvigs diktrader fångar mycket av detta på ett koncist sätt, om man väljer rimliga tolkningar av några av dess ord. Både "modersmålet" och "fäderneslandet" måste rimligen tolkas som något gemensamt. Modersmålet är då det gemensamma nationalspråket, och inte varje persons individuella modersmål. På samma sätt innefattar "fäderneslandet" det folk och det samhälle som fanns i tidigare generationer i landet. Det bör ses som fädernesland även för de nyanlända, och av dessa, så snart som de tagit ställning för tillhörighet.

Mot denna principiella bakgrund är det lätt att formulera några åtgärder som skulle kunna realiseras omedelbart, och även ett mer långsiktigt arbetssätt för att få förbättrad integration:

Några omedelbara ställningstaganden och åtgärder

1) För att få en bättre diskussion i frågan om integration skulle det behövas en gemensamt accepterad precisering av vad vi vill mena med integration och med de ord som används med liknande betydelser, såsom 'assimilering' och 'etablering'.

2) Debatten om integration behöver breddas, och frigöras från de låsningar som har byggts upp under lång tid. En konkret åtgärd skulle till exempel vara att inbjuda Mauricio Rojas till en personlig professur i Sverige.

3) Identifera de imamer och andra predikanter som arbetar för skapande av parallellsamhällen, både genom sina religiösa budskap och på andra sätt. Avsluta deras uppehållstillstånd i de fall där detta är möjligt, och i övriga fall dra in alla möjligheter till anslag från samhället till deras organisationer och till dem själva.

4) Bjud in övriga imamer och motsvarande till kurser och workshops där olika samhällsföreträdare ger saklig information om den sekulära statens karaktär och funktionssätt. Avsikten med detta ska inte vara att övertala deltagarna att byta livsåskådning, utan enbart att försöka korrigera de missuppfattningar som lär finnas hos en del av dessa viktiga opinionsbildare.

5) Ombilda DO-ämbetet från att vara ett administrativt organ till att vara ett politiskt sådant, i den bemärkelsen att det ska lägga större vikt vid folkmeningen och vid samhällets synsätt och behov. Det innebär att enstaka personers eller minoriteters upplevelse av diskriminering vid deras möten med värdsamhället inte ska vara styrande. Principen att om någon känner sig diskriminerad så är hen det bör inte få vara den dominerande.

Mer långsiktigt ramverk för integrationen på individuell nivå

En del åtgärder för förbättrad integration kan göras på övergripande nivå, såsom åtgärder för förbättrad yrkesutbildning. Samtidigt är det också angeläget med åtgärder som möter varje invandrare för sig och som människa. Följande är ett förslag i det avseendet.

Det är inte en framkomlig väg att lägga hela ansvaret för integrationen på den enstaka invandraren; det är heller inte framkomligt att samhället ska se en invandrare som någon som behöver "integreras". Istället måste man se integrerandet som en process som kräver aktivt deltagande både av personen ifråga, och av samhället. Därför bör den processen utformas på följande sätt:

Det första steget består i att den nyanlände invandraren får information om grundläggande förhållanden i det svenska samhället och om de regler som gäller här. Detta görs redan nu men det är möjligt att informationen behöver byggas ut.

När detta första steg är avklarat får invandraren ta ställning till om hen vill eftersträva integration i bemärkelsen att bli medlem i det svenska folket, eller inte. För de personer som eftersträvar integration definieras ett studieprogram och en handledare som hjälp för att kunna gå vidare. För de personer som föredrar att inte eftersträva integration krävs inga ytterligare åtgärder, utan det görs enbart en tydlig överenskommelse som klargör på vilka villkor som vederbörande befinner sig i landet. Det ska inte vara förknippat med några "bad feelings" utan ses som en korrekt och närmast affärsmässig relation.

Avsikten med studieprogrammet är att invandraren ska kunna fördjupa sina kunskaper om, och förståelse av den svenska verkligheten, och att hen därigenom ska kunna ta slutlig ställning till om hen vill "räkna sig därtill" för att nu använda Grundtvigs ord. Paketet bör bestå av en social del och en teoretisk del. Den sociala delen bör om möjligt innefatta att invandraren (eller invandrarfamiljen) knyts till en värdfamilj där de kan få en personlig kontakt med svenska motsvarigheter. Där bör också ingå deltagande i sociala sammankomster av olika slag, och i firande av nationella högtider.

I den teoretiska delen av studieprogrammet definieras en lista på kunskaper som bör inhämtas och åtgärder som bör klaras av. Här ska självklart ingå kunskaper i svenska språket, kunskaper om svenskt samhällsliv, kultur och politik, och kunskaper om svensk, nordisk och europeisk historia. Dessa kunskaper kan inhämtas genom egen läsning eller genom deltagande i studiecirklar, i den mån som innehållet inte redan är känt för invandraren. Inhämtandet bekräftas genom successiva tester så att den studerande själv kan se vilka framsteg hen gör.

Det är viktigt att betona frivilligheten genom hela denna process. I enlighet med Grundtvigs ord har varje person rätt att deklarera att hen anser sig höra till det svenska folket, även en som inte har lärt sig något av studieprogrammet. Men det betyder att hen isåfall lätt kan råka ut för missförstånd och konflikter när omgivningen ställer förväntningar som hen inte kan motsvara. Varje deltagare bör alltså avrådas från att göra så, i sitt eget intresse. Min gissning är att detta inte kommer att vara något väsentligt problem.

Den som eftersträvar integration bör alltså rekommenderas att delta i de två delarna av studieprogrammet. Mot slutet av detta program bör hen erbjudas ett tillfälle till förnyat ställningstagande till frågan om hen vill se sig som medlem av det svenska folket, nu när hen har en bättre förståelse för vad detta innebär. I detta ingår speciellt att vederbörande förklarar sig acceptera att svensk lag gäller utan undantag för honom eller henne, och att andra regelsystem av till exempel religiös karaktär inte får gå före.

Efter ett väl genomfört studieprogram och ett positivt ställningstagande bör den sökande få en bekräftelse i form av ett dokument som intygar att hen har gjort just detta. Dokumentet ska inte säga mer än så. Poängen är ju att om en person känner sig som del av folket, kan språket och engagerar sig för landet, då hör hen till folket, i enlighet med Grundtvigs ord. Dokumentets funktion är inte att intyga att personen hör till folket, utan bara att intyga att vederbörande vet vad det innebär när hen säger sig höra till det svenska folket.

Det är viktigt att så snart en invandrare säger sig tillhöra svenska folket så ska människor i omgivningen också behandla hen så. Det betyder inte att hen behöver ge upp sitt engagemang i det folk hen tillhör från tidigare. Det ska ses som fullt möjligt att en person ingår i mer än ett folk samtidigt, under den naturliga förutsättningen att de grundläggande värderingarna i de två folken inte står i direkt konflikt.

Skillnaden mellan integrationssökande och icke integrationssökande ska inte vara låst, utan vederbörande måste kunna byta sin status i det avseendet. Det är angeläget att varje person för sig kan göra detta val helt fritt. Samtidigt bör de två alternativen kunna få ett antal praktiska konsekvenser för vederbörande, såsom följande:

a) Permanent uppehållstillstånd bör bara kunna ges till den som valt att vara integrationssökande, och bör förfalla om en sådan person väljer att byta status.

b) Vissa resurser och förmåner i samhället bör bara erbjudas till integrationssökande, till exempel studielån av större omfattning.

c) Möjlighet till familjeåterförening bör kunna bero av om vederbörande är integrationssökande eller inte. Där ingår även frågor om möjlighet att få hit en make eller maka.

d) Valet av integrationsstatus bör också kunna få en konsekvens på ett socialt plan, nämligen vad gäller välkomnande attityd som nämndes under punkt 1) ovan. Det är önskvärt att vi allmänt har en välkomnande attityd till sådana invandrare som valt att söka integration och till sådana som ännu inte gjort sitt val. Gentemot dem som valt icke-integration är det däremot naturligt att vi begränsar oss till en neutral och korrekt relation, utom förstås om man redan har en personlig relation till personen i fråga.

Däremot är det självklart att även de som inte söker integration ska ses som gäster i vårt land, och därför behandlas väl efter alla gästfrihetens regler. Samtidigt har de uppenbarligen ingen grund för att ställa krav på tjänster eller förmåner, utan de är här på våra villkor.

Detta är huvudpunkterna i mitt förslag till arbetssätt med integration vad gäller arbetet på individuell nivå. Mer detaljer och ett mer utförligt förslag kan komma så småningom. Där måste till exempel ingå en bedömning om hur stor andel av inkommande personer som skulle välja att bli 'integrationssökande', och vad som bör göras för att så många som möjligt ska ta det valet.

Redan på det här stadiet räknar jag också med att möta invändningar mot mitt förslag, såsom "vi ska inte göra skillnad på människor" eller "det här kunde leda till diskriminering av dem som väljer icke-integration". Men jag tror tvärtom att det är viktigt att varje invandrare själv kan ta ställning till om hen vill söka integration eller inte, och att deras ställningstaganden ska leda till olika vägar framåt. Vägen till integration kräver aktivt deltagande, och detta kan man bara förvänta från dem som själva vill.

Jag kan också tänka mig invändningen att det som här beskrivs är för hårda villkor, och att man får bättre resultat med ett mjukare tillvägagångssätt. Jag har motsatt uppfattning; jag tror att man gör människor den bästa tjänsten genom att tala om hur det verkligen förhåller sig, och samtidigt ge dem möjlighet att möta och klara av utmaningarna. Jag tror också av egen erfarenhet att det är under den första tiden i ett nytt land som man är mest benägen att förstå och ta till sig hur det nya landet fungerar.

Mångfaldsliberalismens roll i samband med integration

I andra artiklar på denna webbplats har jag fört fram mångfaldsliberalism som ett synsätt på hur staten och samhället bör förhålla sig till den nya mångfalden av etniska, religiösa och andra kulturella grupper i samhället, men med betoning på gruppnivån. Där ingår till exempel frågor om hur samhällets gemensamma värderingar ska förhålla sig till gruppspecifika värderingar, och vilka begränsningar samhället bör kunna lägga på sådana grupper och deras företrädare. Den här artikeln kompletterar de nämnda genom att behandla frågan om hur samhället bäst ska relatera till den enstaka invandraren eller flyktingen, men det underliggande synsättet är gemensamt i de olika artiklarna. Det kan sammanfattas som att vi ska se mångfalden som en tillgång, men att den liksom mycket annat måste styras upp genom några enkla och tydliga regler från samhällets sida, i kombination med sunt förnuft och god vilja.

Majoritetsbefolkningens roll i sammanhanget

Slutligen vill jag än en gång betona vikten av att engagera 'folket', alltså majoritetsbefolkningen i den beskrivna integrationsprocessen. Var och en kan delta genom att ställa upp som värdfamilj som beskrevs ovan, eller att hjälpa till att ordna sociala aktiviteter där integrationssökande träffar svenskar. Man kan förbereda sig genom att lära sig mer om olika invandrargruppers ursprung, deras förhållanden i hemlandet, och deras situation i Sverige. Och man kan dra små strån till stacken genom att ta upp samtal på bussen när det faller sig naturligt, eller att utöva sin sociala kompetens på andra liknande sätt.

Inget av detta är nytt, utan det görs redan, och särskilt efter det stora flyktingmottagandet 2015 fanns det många sådana aktiviteter på både större och mindre orter. Men mer kan göras, och det finns en risk att engagemanget avtar med tiden. Här kan föreningssverige bidra genom sin mer stabila organisation. Vi vet redan att t.ex. många idrottsföreningar arbetar för välkomnande och integration genom att engagera nykomna, men egentligen borde alla föreningar av alla slag kunna göra motsvarande.

Allt detta är saker som bidrar till bättre integration och bättre gemenskap i vårt land. Därför kan man också lägga till en ytterligare punkt i listan över omedelbara åtgärder, nämligen:

6) Genomför en kampanj i media och vid kulturevenemang där man tar upp dessa frågor och diskuterar vad var och en av oss kan göra för att nyankomna och integrationssökande ska känna sig välkomna, och för att de bättre ska förstå hur vårt samhälle fungerar.

   
Författare:
    Erik Sandewall

Artikelnummer:
    deb-141

Publiceringsdatum:
    2018-09-12

Senaste uppdatering:
    2018-09-12

 

Registrerad webbplats:
    Argument och fakta

Publicerande förlag:
    Volibri Förlag och IT

Ansvarig utgivare:
    Erik Sandewall

 

Länkar till:
   Mångfaldsliberalism
   Webbplatsen
   Förlaget
   Andra artiklar


  Länk till denna artikel: www.argumentochfakta.se/artiklar/141/integrationsstrategi.html