Mångfaldsliberalt perspektiv

på aktuella förhållanden, händelser och debatter i vårt samhälle


 

Dominans eller samförstånd

 

Tänk dig att din sexårige son kommer in från lekplatsen och är arg för att de andra barnen inte vill göra som han vill. Han vill nämligen fortsätta att spela fotboll men de vill leka kurragömma istället. Han har sagt till dem att om de inte vill spela fotboll så vill han inte vara med, och de har sagt att de redan har spelat fotboll så det räcker, och om han är så tjurig får han inte vara med på kurragömma och inte på något annat heller. Vad säger du då till honom?

De flesta föräldrar som jag känner skulle nog tänka att det är dags han lär sig ge och ta, och förklara för honom att andra måste också få bestämma ibland. Det är bäst att vara med på kurragömma nu, och så kan de väl köra fotboll imorgon istället.

Men man kan också tänka sig föräldrar som säger åt honom att stå på sig för det är rätt att spela fotboll, och de andra ska lära sig att han är den som bestämmer. Om han ger med sig så tycker de han är svag, men om han håller på sin linje så får han respekt. Ett bra sätt är förresten att välja bara två av de andra pojkarna och säga åt dem att de alltid ska göra som han säger, för de tre förstår mycket bättre än de andra. När han har fått dem med sig är de tre som vill spela fotboll, eller vad de nu vill göra den dagen. Då kan de också straffa den som inte gör som de säger, och på det sättet får de mer respekt tillsammans.

Och om inte det hjälper så kan pojkens storebror komma ut och se till att det blir ordning, eller till och med kan pojkens pappa komma ut också, för han har väldigt mycket respekt.

Det är dominansbeteendet som är den grundläggande principen när sådant händer. Det karakteriseras av att man bara ser två sätt att möta en konflikt, nämligen att dominera eller att domineras, och att man lär sig metoder att dominera så mycket som möjligt. Det är motsatsen till samförståndsbeteendet där motparterna ser en tredje möjlighet, nämligen att hitta en lösning som bägge kan acceptera. Samförståndsbeteende förutsätter en attityd av ömsesidighet där parterna respekterar varandra och försöker förstå varandras synsätt.

I beteckningen 'dominansbeteende' ingår både att eftersträva och att utöva dominans, och motsvarande för 'samförståndsbeteende'. Utslag av dominansbeteende kan förekomma i alla slags miljöer, från lekplatsen till vuxenlivet, och i många olika kulturer. I vår egen civilisation är det framförallt den fascistiska ideologin som representerar dominansbeteendet. Det beteendet leder ju i förlängningen till bildandet av gäng som sätter sig i "respekt" genom sin styrka, och till ett hierarkiskt samhälle under ledning av den till synes allra starkaste.

Dominansbeteende kan alltså ge struktur åt ett samhälle, men det kan också möta motkrafter när tillräckligt många människor sätter sig upp mot det förhållningssättet, eller mot det rådande systemet. I exemplet med lekplatsen finns det en god chans att idén om dominans kvävdes innan den hunnit etablera sig. Sedan är också det starka samhället som hävdar statens våldsmonopol det naturliga försvaret mot dominansbeteende och det som säkrast möjliggör etablering av kompromisser och konsensus.

Nu kan man invända att både dominans och samförstånd förekommer i alla samhällen, så att det inte är en fråga om antingen-eller mellan dessa. Man har till exempel dominans i stora delar av arbetslivet, och i de flesta lagsporter. Begreppet dominansbeteende bör därför inte användas för över- och underordning i allmänhet, utan för det speciella förhållningssätt där man försöker hantera alla konflikter genom dominans, med resultatet att den starkare parten alltid kan genomdriva sin vilja.

Om ett helt samhälle är genomsyrat av dominansbeteende är det inte så lätt att få en ändring till stånd. Även om medborgarna gör uppror mot den rådande makten så kan beteendet finnas kvar, och resultatet kan lätt bli att några nya gäng tillkommer, och att en ny stark ledare tar kommandot.

Därför är det viktigt att motverka dominansbeteende så att det inte sprider sig i världen, och heller inte i vårt land. Vi bör vara uppmärksamma på vad det finns för kulturer och miljöer som karakteriseras av dominansbeteende. Likaså bör vi vara observanta på hur en ideologi kan främja dominansbeteende, och hur en annan kan gynna samförstånd.

Islam är en av de ideologier som vi då bör ge akt på. Inte för att alla muslimer överallt skulle ha det förhållningssättet, naturligtvis, men eftersom det finns en del framträdande stråk av dominansbeteende inom islamsk ideologi. Ett uppenbart exempel är att Muslimska brödraskapets grundare, Hasan al-Banna, har uttalat [1] att

It is in the character of islam to dominate, and not to be dominated

Ett möjligt exempel från en speciell miljö ges av de observationer som psykologen Nikolai Sennels säger sig ha gjort när han arbetade med danska ungdomsbrottslingar [2] . Han såg då tydliga skillnader i förhållningssätt mellan de etniska danska ungdomarna och de invandrade, muslimska. De förra var ofta mottagliga för tanken att när man råkat i en konflikt bör man också försöka förstå motpartens synsätt, men detta var enligt honom ovanligt bland deras muslimska motsvarigheter. Nikolai Sennels är en kontroversiell person ur ideologisk synpunkt, men hans empiriska observationer måste trots det kunna ha en viss relevans.

Ur ideologisk synpunkt kan man också peka på några av de grundläggande doktrinerna inom islam, såsom uppmaningen [3] till muslimer att

påbjuda det goda och förbjuda det onda

vilken till exempel kan användas för att motivera att man förbjuder icke-muslimer att äta och dricka på dagtid under Ramadan [4] . Poängen är att man då låter den egna religionen avgöra vad som är "det onda" och "det goda". Och mer generellt: i en stat som styrs enligt sharia ska islam både vara en av de ingående religionerna och även tjäna som överideologi, det vill säga definiera rättigheter och skyldigheter för alla ingående religioner och deras bekännare. Det citerade uttalandet av al-Banna är därför en naturlig konsekvens av en av islams grundläggande principer.

Slutligen bör man också överväga om det kan finnas aspekter av islamsk ideologi som kan förklaras som en konsekvens av dominansbeteende. Synen på relationen mellan kvinnor och män kan vara en sådan aspekt, med principen att mannen alltid ska ha rätt att fatta beslut själv i avgörande frågor i en parrelation.

Det sagda må räcka för att föra fram en hypotes om att islams lära tenderar att gynna dominansbeteende, men för att bekräfta hypotesen skulle det krävas ett betydligt mer systematiskt underlag. Som ett första steg har jag sökt exempel på motsatsen, alltså exempel på att islam föreskriver ödmjukhet och kompromissvilja, som ju är karakteristiska för samförståndsbeteende. Sökningar med Google har dock gett ett magert utfall. Till exempel ger sökning på "islam ödmjukhet" och "islam humility" ett antal träffar som handlar om ödmjukhet inför Allah, men inget om ödmjukhet inför andra människor

Sökandet efter motexempel är angeläget och inte bara för att kontrollera hypotesens giltighet, utan också av ett annat skäl. Om det finns större eller mindre inslag av dominansbeteende inom islam så är det hanterbart om där också finns motkrafter i form av opinionsbildare inom islam som verkar i motsatt riktning. Om sådana finns så får man hoppas att de gör sig mer och mer gällande, eftersom det är de som representerar förnuftet. Av det jag har sett så här långt måste jag dock tyvärr vara pessimistisk. De enstaka personer som framträder med en alternativ syn på islams grundprinciper tenderar att vara ignorerade, utfrysta och ofta förföljda.

I detta läge vänder jag mig nu till den här webbplatsens läsare med en förfrågan om exempel och argument. Jag tar alltså tacksamt emot exempel på uttalanden eller händelser som talar för en koppling mellan islam och dominansbeteende, och jag tar lika gärna emot exempel som istället talar för en koppling mellan islam och samförståndsbeteende. Bidrag till denna inventering kan lämnas med e-mail direkt till mig (erik.sandewall@argumentochfakta.se). Inkomna bidrag kommer att sammanställas och rapporteras på webbplatsen argumentochfakta.

Ett sätt att testa den nämnda hypotesen är att pröva om den, eller dess konsekvenser stämmer med gjorda observationer. Som ett första testfall kan man välja relationen mellan Svenska kyrkan och islams företrädare i Sverige, vilken kan beskrivas och tolkas på följande sätt i termer av dominans och samförstånd. Kyrkan möter islams företrädare med en tillmötesgående attityd, till exempel genom att bjuda in dem att tala i kyrkor, och det har till och med hänt att man har anställt en av dem. Enligt hypotesen kommer islams företrädare att se detta som ett tecken på att kyrkans företrädare är inställda på att låta sig domineras, vilket är som det ska vara utifrån islams syn på relationen mellan de två religionerna. De reagerar därför med den avmätta välvilja som är tillämplig för en dominant person som talar med en undergiven motpart. Svenska kyrkan tolkar det som att allt är väl. Bägge sidor kan alltså fortsätta att tänka och agera på sitt sätt utan att egentligen förstå varandra.

Detta är alltså vad man kan förvänta sig om hypotesen är korrekt. Inom ramen för min inventering är det då av intresse att veta om det sagda stämmer med verkligheten eller motsägs av den.

Dominans förutsätter en möjlighet till maktutövning, och den här artikeln har handlat om dominans genom politisk och ideologisk makt. Liknande resonemang om dominansbeteende visavi samförståndsbeteende kan också tillämpas på mellanstatliga relationer, där ekonomisk och militär makt spelar en framträdande roll. USA:s förändrade beteende under president Trump förefaller vara ett konkret fall för en sådan analys. Samma begrepp kan kanske även tillämpas på mellanmänskliga relationer, där det inte sällan är övertygelsens och ordets makt som är avgörande.

Identifiering av dominansbeteende och av samförståndsbeteende tycks alltså vara tillämplig i många sammanhang. Det leder till tanken att ett land eller en kulturkrets ibland kan karakteriseras av det ena eller det andra av dessa förhållningssätt, och att detta isåfall kan ses om en del av en nationalkaraktär.

Referenser

[1] Ofta citerat, men svårt att hitta den ursprungliga källan. Den engelska formuleringen lär vara: It is in the nature of Islam to dominate, not to be dominated, to impose its law on all nations and to extend its power to the entire planet.

[2] Nicolai Sennels: Helig Vrede. Bland kriminella muslimer. TRSE Media AB, 2017.
Recensioner: a) på webbplatsen altnorden
b) i New English Review

[3] http://rahma.se/5476/hadith-34-om-att-pabjuda-det-goda/

[4] Dar al-Ifta, statlig myndighet i Egypten med rätt att utfärda religiösa föreskrifter, utfärdade ett sådant förbud 2016-06-05. Där stod bland annat: Eating publicly during the day in Ramadan is not within the personal freedoms of a person. It's a type of anarchy and an attack on the sacredness of Islam. Eating publicly during the day in Ramadan is sinning in public. This is forbidden...
Återgiven på BBC's webbplats .

Uppdatering

Den ursprungliga versionen av den här artikeln från september 2018 använde ordet "tillmötesgående". Det byttes ut mot "samförstånd" i juni 2019.

   
Författare:
    Erik Sandewall

Artikelnummer:
    deb-142

Publiceringsdatum:
    2018-09-29

Senaste uppdatering:
    2019-06-14

 

Registrerad webbplats:
    Argument och fakta

Publicerande förlag:
    Volibri Förlag och IT

Ansvarig utgivare:
    Erik Sandewall

 

Länkar till:
   Mångfaldsliberalism
   Webbplatsen
   Förlaget
   Andra artiklar


  Länk till denna artikel: www.argumentochfakta.se/artiklar/142/dominans-eller-tillmotesgaende.html