Mångfaldsliberalt perspektiv

på aktuella förhållanden, händelser och debatter i vårt samhälle


 

Får man egentligen tala om religiösa grupper ?

 

Den amerikanske vetenskapsmannen och tidigare FN-tjänstemannen T. Aleinikoff har formulerat ett antal principer som han anser är viktiga för att ett multikulturellt samhälle ska fungera bra. I sin artikel [pan-2988] yrkar han bland annat på

a principle of permeability, which insists on both the reality of group boundaries and the ability to cross them.

Med detta intar han en position som befinner sig mellan två motsatta ytterligheter. Den ena är tanken på parallellsamhällen, där det inom en stat finns flera grupper vars medlemmar är strikt begränsade till den egna gruppen. De har inte rättighet att byta grupp, och de har inte ens möjlighet att ta till sig idéer eller vanor från de andra grupperna. Den motsatta ytterligheten är den som han kallar kosmopolitanism, där man anser att kulturbetingade grupper inte finns eller är irrelevanta. Principen om permeabilitet står mitt emellan dessa ytterligheter.

Kosmopolitanism som han beskriver den finns rikligt företrädd i Sverige. I den här artikeln ska jag gå i svaromål mot några av dess yttringar, konkret genom att granska några framträdande debattinlägg under de senaste åren. Därvid kommer två konkreta synsätt att ställas mot varandra, nämligen ett som är baserat på Aleinikoffs tankar, och ett som har karaktären av kosmopolitanism. Tanken på parallellsamhällen kommer inte att beröras vidare.

I denna jämförelse kommer synen på värderingar inom de två valda synsätten att vara viktig. I begreppet värderingar inkluderar jag då inte bara åsikter om vad som är bra eller dåligt, utan också beteendenormer som anger hur man bör förfara i särskilda typer av situationer. För klarhetens skull vill jag ge mer precisa definitioner av de två synsätt som jag ska jämföra, och även välja namn för dem. Med värdeindividualism menar jag ett synsätt som betonar att värderingar är något som varje människa för sig kan välja och förändra, och som därtill också avvisar tanken att värderingar kan vara karakteristiska för en hel grupp. Detta är alltså en variant på kosmopolitanism. Jag ska kontrastera det mot tanken på värdegemenskaper, alltså grupper av personer som interagerar med avseende på sina värderingar. Individerna i en värdegemenskap har värderingar som skiljer sig i en del avseenden, men deras värderingar är ändå så pass lika att det blir meningsfullt att också tala om gruppens gemensamma värderingar. Detta anknyter till Aleinikoffs tanke att grupper kan ha en egen identitet.

Såväl Aleinikoffs principer som tanken på värdegemenskaper är grundläggande för det förhållningssätt som vi för fram under beteckningen mångfaldsliberalism, och som presenteras på webbplatsen 'Argument och Fakta'.

Ett tydligt exempel på värdeindividualism gavs av en artikel av Ingemund Hägg i UNT [pan-6890] där han skrev att man bör aldrig tala om muslimer som en "grupp" eller som ett "samhälle" i Sverige". Liknande tankar har framförts av Effat Mirsafdari [pan-6891] och av Amra Hasanov [pan-6892]. Ett exempel av annat slag gavs i två inlägg av Gunnar Hökmark där han skrev att lagen råder över oss alla, värderingar råder vi över själva, och vidare: det finns inga bestämda svenska värderingar annat än de som vi har upphöjt till svensk lag [pan-6896], [pan-6897]. En utförlig replik till Hökmarks tes har publicerats av Torbjörn Jerlerup [pan-6898].

Ännu ett annat exempel på skilda synsätt om relationen mellan lagar och värderingar finns i ett meningsutbyte nyligen mellan Paulina Neuding [pan-6888] och Anne Ramberg [pan-6887]. Den diskussionen gällde huruvida vår regeringsform "uttrycker en människosyn" eller inte.

Den värdeindividualism som återkommer i flera av dessa exempel har förstås rätt i att varje människa har sina egna värderingar för sig själv. Dess misstag ligger i det därtill knutna antagandet att varje resonemang om en grupps värderingar måste förutsätta att gruppen är "homogen", det vill säga att alla gruppens medlemmar har samma värderingar i allt, vilket ju mycket sällan är fallet. Det misstaget må vara förklarligt, för man kan ju säga att om olika medlemmar i gruppen har olika värderingar så måste man diskutera dem var och en för sig, och då är man tillbaka till individperspektivet.

Ändå är det ofta både önskvärt och nödvändigt att tala om en grupp som en enhet, och om de värderingar som karakteriserar gruppen även om gruppen inte är homogen. Ett belysande exempel ges av det brev [pan-6918] som företrädarna för ett antal muslimska kvinnoföreningar sände till statsminister Stefan Löfven, där de bland annat framförde:

Vi saknar ett ställningstagande från statsministern som signalerar att representation av den muslimska befolkningen i Sverige inte bara är välkommet utan dessutom nödvändigt för att skapa jämlikhet och inkludering

och litet längre fram i brevet:

Under de senaste åren har vi även bevittnat hur situationen för svenska muslimska kvinnor försämrats där vi inte har lika möjligheter till ekonomisk, politisk och social rättvisa. ... Nu kan vi även lägga till att politiskt aktiva svenska muslimska kvinnor inte får plats i politiken utan blir ifrågasatta och misstänkliggjorda och stämplade som "islamister" med dolda agendor.

Begreppet 'svenska muslimska kvinnor' återkommer flera gånger i brevet, och därtill förekommer 'den muslimska gruppen' och 'det muslimska civilsamhället', med mera. Detta är exakt det språkbruk som Ingemund Hägg kritiserar i sin artikel, men med följande motivering:

Inte minst destruktiv är "gruppifieringen" av muslimer. Det är dags att sluta att "uppifrån", som "vi" i förhållande till "dom", tala och skriva om "muslimerna i Sverige".

Då inställer sig strax frågan: ska det vara acceptabelt att muslimer i Sverige "gruppifierar" sig själva och talar om sig själva som "vi" gentemot ett "dom" som är samhället i övrigt, på det sätt som görs i brevet till statsministern, och i många andra sammanhang? Jag kan inte se något rimligt skäl att det inte skulle vara acceptabelt. Det nämnda brevet är en tydlig missnöjesyttring och det är viktigt att sådana får komma fram så att de kan diskuteras.

Men för att en sådan diskussion ska komma till stånd måste också andra parter kunna använda samma språkbruk. Ett exempel ges av min tidigare artikel med titeln "Den muslimska gruppens PR-problem och framtid" [red-130] , där jag diskuterar vad muslimerna i Sverige själva kan göra för att möta det motstånd som ofta beskrivs som islamofobi. Om man skulle följa Ingemund Häggs tes att man aldrig ska prata om muslimer som en grupp, utom kanske om man själv är muslim, så skulle denna artikel vara omöjlig redan genom sin rubrik, och ändå mer genom sitt innehåll. Och mer generellt: då skulle det vara möjligt för muslimer att framföra klagomål på hur de behandlas, men ingen annan skulle kunna svara. Isåfall blev det inte mycket till diskussion.

Mot slutet av det nämnda brevet står det:

Vi är trötta på att bli tilltalade som andra klassens medborgare [och vi vill att] sociala och politiska rättigheter även ska gälla oss, svenska muslimska kvinnor.

De organisationer och personer som undertecknat brevet ser sig alltså som företrädare för svenska muslimska kvinnor i allmänhet. I alla sådana sammanhang kan det uppstå diskussion om företrädarnas representativitet, men detta kan inte tas till intäkt för att avfärda alla meningsyttringar från grupper. Och om man accepterar att sådama framförs så måste man rimligen också acceptera att meningsyttringarna besvaras, liksom också att man diskuterar sådana grupper och de ståndpunkter som framförts i deras namn.

Det finns en möjlig invändning mot hela detta exempel, nämligen att om muslimer inte hade behandlats som en grupp av det omgivande samhället så skulle problemen aldrig ha kommit upp. Svaret på det är dels att det är orealistiskt antagande, dels också att historiskt sett tycks muslimer ha betraktat sig som en särskild grupp även i samhällen där de själva har haft ledningen. Grupptänkande är nog en del av den mänskliga naturen, både på gott och på ont.

Föreställningen om grupper och deras värderingar blir emellertid betydligt mer nyanserad om man också beaktar de förändringar av värderingarna som kan ske inom en grupp. När man inom socialpsykologin studerar grupper och social sammanhållning (social cohesion) identifierar man ett antal karakteristiska fenomen i sociala grupper, såsom meningsutbyte, attitydpåverkan, arbetsfördelning, och formell och informell auktoritet. I den här artikeln är det frågan om attitydpåverkan som är särskilt viktig, och det är därför som jag använder den mer specifika termen värdegemenskap [red-056, red-080] .

Mer exakt definieras en värdegemenskap som en grupp av människor vilkas referensramar och värderingar liknar varandra såpass mycket att de kan ha ett fortlöpande meningsutbyte om sina respektive värderingar, och kanske också om referensramarna. Meningsutbytet kan ske på abstrakt nivå, där man argumenterar för eller emot en viss värdering, men vanligare är nog att man utbyter omdömen om konkreta situationer som man har gemensam kännedom om. När omdömena skiljer sig åt därför att de är baserade på skillnader i värderingar hos de samtalande så kan meningsutbytet leda till ändringar i värderingarna, i första hand så att man får en konvergens i värderingarna inom gruppen. Det behöver dock inte betyda att gruppen blir "homogen" vad gäller värderingarna så småningom, för enstaka gruppmedlemmars erfarenheter utanför gruppen kan också bidra till ökad divergens.

Många grupper kan uppfattas som värdegemenskaper i denna bemärkelse, och begreppet kan tillämpas på både små och stora grupper. Det kan tillämpas på kärnfamiljer och vänkretsar, men också på hela nationer. Det är ett mycket användbart begrepp av två skäl: det tycks vara en bra beskrivning av hur värderingar etableras och förändras, och det underlättar tänkandet om en del aktuella frågor. Dit hör till exempel frågan om "svenska värderingar" som aktualiserades i den politiska debatten sommaren 2016, och som nu har dykt upp på nytt. Ur dynamisk synpunkt får man då uppfatta nationen som en värdegemenskap främst vad gäller samhällsgrundande värderingar, alltså sådana värderingar som är väsentliga för att staten och samhället ska fungera bra. Man har ingen anledning att förutsätta att dessa värderingar ska vara oföränderliga eller att alla ska tycka exakt lika om dem, men man bör kunna förutsätta att de flesta medborgare har tillräckligt lika uppfattning om dem, och att det sker ett meningsutbyte om dem.

Med ett sådant synsätt blir det mindre intressant att diskutera hur "invandrarna" ska fås att acceptera svenska värderingar, utan den väsentliga frågan blir istället hur man ska ställa så att även invandrare, oberoende av bakgrund, kommer att ingå i den nationella värdegemenskapen och i dess meningsutbyte vad gäller samhällsgrundande värderingar. Vidare kan man avfärda argumentet "det finns inga svenska värderingar eftersom värderingarna ändras över tiden". En värdegemenskap har ju nämligen den viktiga egenskapen att den möjliggör förändring av värderingarna i en grupp när det tillkommit nya omständigheter som gör att en sådan förändring behövs.

Men finns det då några samhällsgrundande värderingar som inte kan formuleras som lagar, eller har Gunnar Hökmark rätt när han säger att lagen är gemensam och värderingarna är helt individuella? Aleinikoffs princip om 'permeability' är ett sådant exempel. En annan regel som han förde fram i samma artikel är 'mutuality' som han definierar på följande sätt:

Mutuality demands active engagement, learning about others in their own terms -- not a suspension of judgment, but judgment based on information and interaction. Tolerance is a politics of peaceful coexistence; mutuality is a politics of recognition. Recognition changes the observer.

Mutuality och permeability är alltså principer för ett öppet förhållningssätt till andra grupper i det gemensamma samhället, istället för att försöka avskärma sig från det. De kan tyckas självklara för oss, men samtidigt tar de tydligt ställning mot de attityder varmed en grupp (till exempel en religiös sekt) kan sluta sig inåt, odla sin särart och undvika att relatera till resten av samhället.

Värderingar och beteenderegler som dessa är viktiga för att ett samhälle ska fungera, och särskilt för ett 'multikulturellt' samhälle eller ett samhälle med mångfald. Å andra sidan kan dessa regler inte göras till lagar. Ett exempel: regeln om 'permeability' tar ställning mot att en del religiösa samfund försöker straffa medlemmar som lämnar gruppen, eller medlemmar som gifter sig med icke-medlemmar. Men vad ska samhället göra när en predikant i ett sådant samfund propagerar för en sådan disciplin inom gruppen? Det har han full rätt att göra enligt vanliga principer om yttrandefrihet. Det behövs en samhällsgrundande värdering som säger att det inte är acceptabelt att en ledare inom en grupp agerar på det sättet.

Därför är det också viktigt när Aleinikoff säger att man måste "insist on the reality of group boundaries". Om samhället avsiktligt blundar för att det faktiskt finns grupper och att det alltså finns gränser mellan dem, så som det görs i några av de ovanstående citaten, då frånsäger det sig också möjligheten att formulera värderingar som är tillämpliga på grupper, och inte bara på individer.

Detta förhållningssätt uppfattas kanske som mycket radikalt. I vår kultur finns det en allmän acceptans för principen att statens lagar står över de regler och värderingar som kan formuleras i religiösa samfund, och att religionsfriheten inte kan åberopas för att få bryta mot gällande lag. Men utöver detta säger vi nu alltså att staten är i sin fulla rätt att fastställa nationella värderingar och att agera på lämpligt sätt för att hävda dessa, och även att sådana nationella värderingar står över dem som kan hävdas av ett religiöst samfund inom staten i fråga. Detta kan synas vara ett avsteg från principen om åtskillnad mellan stat och religion, men å andra sidan sker ju detta redan nu, nämligen när staten villkorar anslag till t.ex. religiösa ungdomsförbund med att dessa ska ansluta sig till samhällets grundläggande värderingar.

Utöver Aleinikoffs samhällsgrundande värderingar finns det några som är ändå mer basala, och som även de har egenskapen att de inte kan ersättas av lagar med motsvarande innehåll. Hit hör värderingarna "man ska lyda de lagar som gäller" och "man ska tala sanning när man vittnar i en rättssak". Den första av dessa regler kan inte göras till lag eftersom det skulle leda till en logisk kullerbytta: den som ändå inte lyder lagar i allmänhet har ingen anledning att lyda en sådan lag heller. Den andra regeln kan heller inte göras till lag av praktiska skäl, eftersom rättsstaten skulle bli tandlös i ett samhälle där vittnen ljög regelmässigt. En lag mot mened skulle därför bli verkningslös om den inte var grundad på en motsvarande värdering. Dessa regler måste alltså ses som värderingar vilka måste ha bred allmän acceptans för att lagar ska vara meningsfulla.

Ytterligare en viktig konsekvens av detta synsätt är att det är inte genom enkätundersökningar som man ska identifiera de svenska värderingarna, utan genom samråd. Aleinikoffs principer om mutuality och permeability kan nog få stöd av de flesta, men man skulle knappast ha fått fram dem genom att fråga några tusen svenska medborgare om vad de ser som viktiga svenska värderingar. Istället behövs det en nationell diskussion där förslag om samhällsgrundande värderingar kan föras fram och granskas. Därefter skulle en representativ församling kunna ha grund för att fastställa vad som ska gälla som nationella värderingar.

Citerade artiklar

pan-2988    Essay: A Multicultural Nationalism?.
T. Aleinikoff i The American Prospect, 1998.

pan-6890    Muslimer ingen homogen 'grupp'.
Ingemund Hägg i UNT, 2011-03-28.

pan-6891    Vi muslimer är ingen homogen grupp.
Effat Mirsafdari i Corren, 2010-01-05.

pan-6892    Muslimer är inte en homogen grupp.
i Alhamra (website), 2014-01-18.

pan-6896    I Sverige råder svensk lag.
Gunnar Hökmark i Egen blogg, 2016-07-08.

pan-6897    Om svenska värderingar igen -- lagen råder över oss alla, värderingar råder vi över själva.
Gunnar Hökmark i Egen blogg, 2016-07-18.

pan-6898    Gunnar Hökmark motsäger sig själv om värderingar och lag.
Torbjörn Jerlerup i Egen blogg, 2016-07-19.

pan-6888    Regeringsformen har ingen människosyn, Ramberg.
Paulina Neuding i Dagens-samhälle, 2018-02-19.

pan-6887    Regeringsformen har en människosyn, Neuding.
Anne Ramberg i Egen blogg, 2018-02-19.

pan-6918    Vi kräver ett svar från statsministern och ett tydliggörande huruvida muslimska kvinnor är välkomna att engagera sig i svensk politik?.
Muslimska kvinnoföreningen i pressmeddelande, 2016-05-10.

red-130   Den muslimska gruppens PR-problem och framtid.
Erik Sandewall i Argument och Fakta, 2018-02-15

red-056   Värdegemenskaper och nationer.
Erik Sandewall i Argument och Fakta, 2017-01-02

red-080   Värderingar, normer och förhållningssätt.
Erik Sandewall i Argument och Fakta, 2017-05-23

   
Författare:
    Erik Sandewall

Artikelnummer:
    deb-134

Publiceringsdatum:
    2018-03-03

Senaste uppdatering:
    2018-03-03

 

Registrerad webbplats:
    Argument och fakta

Publicerande förlag:
    Volibri Förlag och IT

Ansvarig utgivare:
    Erik Sandewall

 

Länkar till:
   Mångfaldsliberalism
   Webbplatsen
   Förlaget
   Andra artiklar


  Länk till denna artikel: www.argumentochfakta.se/artiklar/134/tala-om-religiosa-grupper.html